söndag 13 februari 2011

Göteborgsfestivalen i ett sammandrag.

Inspirerad av den fantastiska Hanna Fahl som skriver DN:s melodifestivalblogg (missa inte den, det är något av det bästa som finns att läsa just nu) plockar jag upp min gamla stafettpinne med att sammanfatta Melodifestivalen, som hade sin Göteborgsomgång igår. Ok, då kör vi:
1. Brolle (7 days and 7 nights). Om det inte hade hetat Melodifestivalen utan Het-kille-som-är-ruskigt-proffsig-på-scenen-har-sin-egen-stil-och-sjunger-speciellt-festivalen så hade det här varit ett prefekt bidrag. För Brolle är bra, men låten är inget vidare.
2. Loreen (My heart is refusing me). Enda problemet med det här bidraget var att de verkade ha missat att få fram tillräckligt stora stickor för att färdigställa Loreens tröja, och hängt på henne hela garnhärvan istället. Det var liksom i vägen för musikupplevelsen i början, men i övrigt blev jag mäkta förvånad jag hur tajt, svängig och väl framförd kvällens andra framträdande var. En av festivalens bästa låtar, skulle jag tippa.
3. Babsan (Ge mig en spanjor). Ger man sig in i melodifestivaltittarleken får man tåla att bli utsatt för sådant här. Men det är inte lätt att uthärda, "ge mig en spann jord" skrev jag på Twitter när det var som mest smärtsamt och det kändes som om jag ville kasta något smutsigt på tv:n.
4. Elisabeth Andreassen (Vaken i en dröm). Upphovsmännen till låten verkar ha använt sig av en klichégenerator och förtittat sig på Helen Sjöholm utan att ha förstått vad det är som är så bra med henne och Gabriellas sång. Resultatet är kväljande, lyckligtvis höll svenska folket med om det och den kom sist.
5. Sanna Nielsen (I´m in love). Sveriges äldsta 26-åring åker snurrband i en fruktskål från Alessi. En vanlig dag i Melodifestivalcirkusen, med andra ord. Och vad har hon på sig? Har Babsan snackat med sin transkollega Dame Edna som öppnat sin garderob för den långa Skånetösen eller vad har hänt? Frågorna hopas sig samtidigt som jag konstaterar att låten rätt och slätt är trist.
6. The Moniker (Oh my god!). Det här bidraget är en förvirrande artistkavalkad i sig själv. Är det Phil Collins? Är det Beatles? Är det Di Leva utan hår? Är det Ted Gärdestad i hans mest kaotiska Hare Krishnastadie? Är det bra? Nej.
7. Anniela (Elektrisk). Fast det här var ändå kvällens bottennapp. Svårartat sur sång, allmänt förvirrat intryck och schizofren låt. Texten var på svenska vilket gav intrycket av att vi bevittnade en artistparodi från en andra klassens nyårsrevy.
8. Christian Walz (Like suicide). Åh, vilken befrielse att se hur den smakfulle och begåvade herr Walz elegant äntrar scenen och river av kvällens mest högklassiga bidrag. Årets Salem al Fakir. Dock tappade han nog en del pensionärs- och barnröster på varulvsskägget. What a shame, utan det kanske vi hade sett honom och inte The Moniker i Andra chansen.

Pausunderhållning: Det som smög igång med Bowie i Bingolotto i slutet av nittiotalet och fortsatte tidigare i år med Stones hos Dressman fick igår en uppföljare i Christer Sjögren tolkar Life on Mars i Melodifestivalens mellanakt. Lika obehagligt som sant. Låt oss nu innerligt hoppas att fenomenet, vilket det nu är, tog slut i och med detta.

Andra om festivalen: DN, GP, Svd

, , , , , , , , ,

4 kommentarer:

Mats Lindborg sa...

Hanna Fahls melodifestivalsblogg är bra, men jag hade hellre sett att du skrev den.

Mmm, kanske du inte har riktigt rätt hyllningston för det, men det hade varit mycket läsvärt. Fortsätt att hålla copywriterfanan högt.

Ulrika Good sa...

Nu var du snäll, Mats! Och nu blev jag glad. Även om det inte är sant. Vad menar du med "hyllningston", förresten?

Mats Lindborg sa...

Jag tänkte att du lite här och där kanske är lite för kritisk till Melodifestivalen för att skriva bloggen om den :-)

Fredrik - ordflod.axnet.nu sa...

I stort är vi rörande överens och din sammanfattning är slående bra. Christian Walz var utan tvekan den största musikaliska behållningen denna kväll!

Där våra meningar går mest isär är rörande The Moniker (Oh my god!) som slog an någon djupt liggande sträng hos mig. Kanske var det den brittiska tonen, kanske var det promenerandet, kanske var det bara att de uppträdde direkt efter Sanna Nielsen ;-)

Trots all kritik gillar jag inslaget med Stormare, men resultatet denna gång var inte värt det. Att få en av världens bästa låtar förstörd på det sättet, trots bra arrangemang, tog liksom udden av det hela. Någonting positivt kom det dock ur det. Någon belyste den utseendemässiga likheten mellan Christer Sjögren och Sherk i en bloggkommentar någonstans ... fan, det har jag aldrig tänkt på förut, men den är ju slående. Jag kommer aldrig mer att se på någon av dem (Christer Sjögren eller Shrek) med samma ögon igen och kommer garanterat alltid ha ett litet skratt bubblande inuti mig nästa gång jag ser Christer Sjögren. Ganska befriande efter att mest känt depressionstangerad likgiltighet tidigare.