tisdag 12 augusti 2008

Slapp, slappare, facket

Igår tittade jag på Janne Josefssons program Josefsson som handlade om hur facket svek dom som fick cancer av att jobba på Lomma Eternit.
Det fick mig att komma att tänka på min egen fackliga erfarenhet.
I början av 00-talet fick jag sparken från en reklambyrå på ett flagrant oetiskt och olagligt sätt.
Eftersom jag var med i HTF var det dom jag kontaktade först.
Jag hade ju hört att facket var stenhårda och supertuffa om man blev illa behandlad på jobbet.
Upprörd berättade jag min smått absurda historia för handläggaren som jag blivit tilldelad. Med bruten röst ackompanjerad av en och annan tår la jag fram mitt case och avslutade med att fråga: ”Så kan vi ses på onsdag klockan tre, då?”
”Neeej” svarade han dröjande. ”Då ska jag fika.”
Efter att ha ringt till HTF och klagat (”Jaha, fick du Bertil, han är egentligen pensionerad, men är inne och jobbar lite ibland när vi har lite tjockt.”) blev jag lovad att få prata med deras stjärnförhandlare.
”Stjärnförhandlaren” började med att berätta att det fanns en tjock bok med undantag från alla regler och att chanserna att jag skulle få rätt var minimala. ”Max en månadslön, skulle jag säga” var hans bedömning.
Sedan lyckades han med sitt artighetsprat ge ett otvetydigt intryck av att hans främsta drivkraft var att sticka lite tidigare.
Efter lite lama förhandlingsförsök la jag ner det där med facket och gick till världens bästa adokatsvåger istället.
Han skrev ihop en hejdundrande stämningsansökan och bara genom att vifta med den inför den forna arbetsgivaren hade jag plötsligt ett mycket ansenligt antal månadslöner på kontot.
Mitt råd är alltså: Skit i att vara med i facket och spara dom pengarna till ett eventuellt advokatarvode istället.

, , , ,

4 kommentarer:

Anonym sa...

Mja, jag vet inte…
Nu är jag visserligen företagare med ett par anställda, och har således haft kontakt med facket från flera håll. Dock inte HTF.
Men när jag själv fick sparken via fax en gång i tiden, så hjälpte Journalistförbundet mig att kräva min rätt. I det fallet, som var lite speciellt, handlade det om sex månaders lön, vilket var till grym hjälp när jag inledde min karriär som frilansskribent.
Samtidigt har jag hört många rysare, så jag tror att det finns både fräscha och ruttna ägg i den påsen.

Pseudonaja sa...

Ack ja, HTF!
Jag arbetade på 90-talet på ett stort, familjeägt företag i Göteborg. Lång historia kort:
I samband med att en ny tjänst skulle tillsättas uppmanades jag av chefen som behövde folk att söka jobbet. Jag blev grymt sidsteppad på ett ytterst förnedrande sätt och samma chef som uppmanat mig att söka uppmanade mig nu att lämna företaget. Varför, var det ingen som kunde/ville säga.
Jag vände mig till HTF och de avfärdade mig. Det skulle inte gå att göra ett dugg åt min situation.
Egentligen blev jag inte förvånad, eftersom jag visste att arbetstagarrepresentanterna i bolagsstyrelsen regelbundet golfade med resten av ledningen inklusive ägarna, men det kändes surt man inte var intresserad av att föra min talan alls.

Ulrika Good sa...

Stellan: Jag kan ju förstås inte tala för ALLA fackförbund och ALLA situationer. Det finns säkert tillfällen när dom gör nytta också. Jag beskriver bara min erfarenhet och mina slutsatser som jag dragit av det.

Pseudonaja: Usch, vilken solkig story. Hoppas det ändå ledde till något bättre i slutändan.

Anonym sa...

jamenvisst. jag håller med.