söndag 12 september 2010

Ursäktsbefriat.

Jag får sitta på händerna för att inte inleda det här inlägget med ursäkter. Ursäkter om att jag uppdaterar sällan (den mest meningslösa ursäkten av dem alla), för att jag alltmer sällan känner att jag har något intressant att skriva om och för att det här inlägget kommer att bli väldigt mycket vem faaan bryr sig?.
Så jag skiter i ursäkterna och berättar lite om vad som hänt sedan sist, i all enkelhet.
Den nya soffan är på plats.
FÖRE:

Soffa från 1986 och ett upplag av diverse obekväma fåtöljer.

EFTER:

Det gigantiska soffbordet kommer att ersättas av något lättsammare och de mexikanskinspirerade matbordsstolarna kommer också snart att få se sig om efter ett nytt jobb.

Hur ytligt det än låter, så är det en stor livskvalitetshöjare att möta hösten och vintern i en mjukt omfamnade stor soff-famn som älskar dig precis som du är.

Nästa vecka fyller Johan den hisnande och svindlande sifferkombinationen femma + nolla. Han bestämde för länge sedan att han helst av allt ville vara på resande fot tillsammans med resten av familjen denna dag. Jag har funderat och letat mycket efter något som skulle bli ett riktigt Johanskt resmål.
Rom, Pompeji, engelska landsbygden eller kanske en herrgård nära ett waelsisk strömmande öringvatten?
Men en dag hade han själv hittat och bokat det här. Ingen hade kunnat bli mer förvånad än jag. På ett angenämt sätt. Så från och med lördag kan jag rapportera hur en turkisk all-inclusive-resort-tillvaro ter sig. Direkt från min solstol. Stay tuned!

Och sedan har vi Johans hand. Han har haft en riktigt kämpig och smärtsam tid efter operationen (eller common people-rehab, som vi har döpt vårt hem till, inspirerat av ett av mina favoritprogram) och ärren ser just nu ut som knaperstekt, vidbränd bacon. Men allt läker som det ska, enligt expertisen, och fingrarna har blivit väldigt mycket rakare om man jämför med hur de såg ut innan.

As rakt as it gets, just nu.

För att det här inlägget på ett klockrent sätt ska kunna sorteras in under meningslösa banaliteter bjuder jag avslutningsvis på två bilder.

En solnedgångsbild som Frida tagit, som kan konkurrera med vilken sammetsaffisch som helst i fråga om kladdigt skrikig färgkomposition:

OBS helt o-photoshoppad.

Och en jättegullig kattbild på Maggan i Jonathans famn:

När jag skriver det här ligger hon i mitt knä och spinner uppmuntrande en meningslöshetens lov. Skönt att någon gör det.

9 kommentarer:

Fredrik Toreskog sa...

Ulrika, du är grym på att skriva intressant om helt vanliga saker.

Ulrika Good sa...

Tack snälla Fredrik, du är nästan lika uppmuntrande som Maggan ;).

S sa...

Det är ju precis sånt här man har en blogg till! jag får sitta på händerna för att inte härmas genast.

Mats Lindborg sa...

Kan man hitta på ett begrepp som Common people rehab är man för evigt läsvärd. Folk som läser din blogg gör nog det för att har sånt schwung i språket. Skriv nåt om att ni funderar på att gjuta en grund till en ny altan. Vi är flera hundra som kommer att läsa ;-)

Anonym sa...

Håller med Fredrik, S och Mats. Du kan skriva om målarfärg som torkar eller gräs som växer och det kommer fortfarande att vara nöjsam läsning. We love you, kort sagt.

Ulrika Good sa...

Stellan: Härmas allt vad du orkar, för fasen! Det skulle inte bli mycket gjort om man aldrig fick härmas. :)

Mats och Anonym: Nu fick ni mig att känna tårfyllt lycklig blogglädje för första gången på evigheter. Miljoner tack för det <3.

Trillian sa...

Sällar mig till hyllningskören. Har läst din blogg ett tag men aldrig kommenterat tidigare.

Så här kommer ett litet

hej

Mats Lindborg sa...

Miljoner you´re welcome till dig. Keep on blogging.

Anonym sa...

Hej! Vill passa på att önska er en riktigt trevlig resa till Turkiet! Passa på att njuta av sol och bad, härlig natur, god mat och ett fantastiskt hotell! Med vänlig hälsning Maria A, säljare, Apollo Resor