fredag 5 augusti 2011

Konserter är som museibesök.

Gårdagens konsert i Sofieroparken var den tredje Håkanspelningen jag sett sedan i november förra året. Och mellan dessa tre konserter har jag lyssnat så mycket på Håkan att Frida satte mig i Håkankarantän för att hon var orolig att jag skulle spela sönder hans bästa låtar.
Naturligtvis var det en fantastisk kväll och mina högt ställda förväntningar infriades (även om kvällen på Slottskogsvallen i början i juni var åtskilliga hästlängder mer magisk som konsert betraktad). Och när jag stod där igår, sjöng med i texterna och njöt av den perfekta spellistan och jämförde den med de tidigare gigens kom jag på att konserter är lite som museibesök. Om du släntrar runt och slänger lite oengagerade blickar på de utställda föremålen kommer det aldrig att bli roligt att gå på museum. Men om du är inläst på ämnet, går guidade turer och anstränger dig för att ta in det som visas kan det bli hur intressant som helst.
Därför ägnar jag numera en del av min fritid åt Håkan Hellströmforskning i jakten på att uppleva den perfekta konserten. Jag hoppas det dröjer länge innan jag når dit och har inget emot om mina studier tar åratal i anspråk. Än är jag bara en novis i ämnet.





Förmodligen är det att gå över Mölndalsån efter havskräftor att åka till Helsingborg och se Håkan, för även om han är sagolik i Skåne kan interaktionen mellan Göteborgspubliken och Frölundasonen aldrig återskapas där. Närmast kom de i Det är så jag säger det som mixades med Kärlekens tunga och blev till något helt sagolikt med hjälp av Björn Almgrens makalösa saxofon. Annars var ett av kvällens bästa ögonblick när en i gänget vi var där med sa efter konserten Jag ska aldrig mer säga att Håkan Hellström inte kan sjunga. Har jag på något sätt bidragit till att ta ur denna utbredda vanföreställning ur en enda människa är jag nöjd.

7 kommentarer:

Tomas Ersson sa...

Bra skrivet! Det är säkert så att det blir en speciell interaktion med publiken i Gbg, men jag tycker inte Sofiero heller är ett bra exempel på en typisk Håkanpublik. Det kändes ganska lojt där i slottsträdgården. Jag har sett Håkan i bl a Östersund för några år sedan och där kändes det ibland som att hela torget skulle rämna (och det är ändå rätt stabilt byggt).

För övrigt tyckte jag inte ljudet var riktigt bra. Det var bl a lite sidvind som störde, men det verkar vara svårt att ratta rätt där på Sofiero. Det var betydligt bättre på Siesta, där han spelade i början av sommaren.

Tomas Ersson

Stellan sa...

Jag har bara en sak att säga: SOLLIDEN?!
;D

Ulrika Good sa...

Tomas: Det får bli nästa erfarenhet. Att jämföra publik i olika städer med varandra. Kul att höra att han ägde i Östersund.

Stellan: Jag tror du får säga lite mer, för jag förstår inte vad du menar. ;) Har du sett en grym Håkankonsert på Solliden?

Tomas Ersson sa...

Håkan äger överallt, bara lite olika mycket! Jag läste någon kommentar idag om Sofierospelningen där någon hävdade att "The Ark ägde Håkan på Sofiero". Retar mig oerhört mycket på sådana rena felaktigheter. :-)

Tomas

Stellan sa...

Nä förlåt, Ulrika. Jag syftade på att du skrev om Sollidenparken i första meningen i blogginlägget. Förmodligen en helt normal typo.

Däremot tänker jag inte ge mig in i nån diskussion om vem som ägde vem - den har vi ju redan klarat av ;)

Ulrika Good sa...

Hjälp! Vilket gravt typo. Eller hjärnsläpp, snarare. Tack för att du såg det. Ändrat nu.

Stellan sa...

Same slott, different name.