Av olika anledningar hade jag ett möte med den forne Europegitarristen Kee Marcello idag.
En gammal hårdrocksstjärna som turnerat världen runt och legat etta på listorna i tjugosex länder. Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar första gången jag skulle träffa honom, men inte var det att det skulle vara en sådan genomtrevlig, sympatisk, smart och jordnära norrlänning i alla fall.
För det är vad Kee är.
Plus en anekdotberättare av rang.
Idag fick jag höra några underbara små stories som de här:
När Europe var på presskonferens i Indonesien var det en mycket allvarlig liten man som frågade Kee om han hade samma målsättning med sitt gitarrspel och turnébesöktet som Yngwie Malmsteen haft.
”And what was his intention?” frågade Kee och fick ett lika allvarligt svar:
”To sleep with as many asian women as possible.”
Eller hur svårt det var att hålla gitarrerna stämda när de skulle spela i minus tio grader på Stenbecks legendariska millenieparty på en pråm; hela Europe återförenades för att spela två låtar. (De fick ställa gitarrerna utanför trailern för att de inte skulle stämma om sig på grund av temperaturskillnaden mellan inne och ute.)
Eller att introt till The Final Countdown ursprungligen skrevs som en startsignatur för ett disco i Stockholm. Joey Tempest fick uppgiften att skriva något som lät som en fanfar och som skulle dra igång varje gång discot öppnade vid midnatt.
Så det klassiska introt skapades för att följas av en dunkande discobas.
Efter ett antal discointroduktioner var det någon som hade ett lysande förslag till Joey:
”Den där trudelutten är för bra för att bara vara en signatur, du måste göra en hel låt av den.”
Europe när det begav sig. Kee längst ned till höger.PS. När jag skrev det här inlägget ville stavningsprogrammet (jag skrev det i Word först) ha Europe till Europé.
På något sätt låter det inte lika tufft med:
Kee Marcello som tidigare spelade i Europé.Andra bloggar om: Kee Marcello, Europe, The final countdown, The final countdown, Yngwie Malmsteen