måndag 21 juli 2008

Allting är relativt

Just när jag börjar känna mig lagom mallig för att jag masar mig ut och springer med någorlunda kontinuitet pratade jag med min vän H.
Vi skulle ut och äta på kvällen och behövde bestämma en tid.
"Ja, men P ska cykla, så det tar ju ett tag." säger hon om sin man. Och eftersom han bor knappt hundra meter härifrån var jag lite frågande.
Fast det var inte hemifrån han skulle cykla.
Det var i från Hällevikstrand.
Det ligger ungefär tolv mil härifrån.

Jag följde förresten Nemos råd och köpte en pulsmätare igår.
Fast ingen rolig Nike+ utan den simplaste och billigaste dom hade på Stadium.
Den funkade helt ok. Så länge.
Jag försökte hålla mig under 160 slag i minuten när jag tog min runda i morse.
Så fort jag närmade mig den siffran så saktade jag farten lite grann.
Vilket inte är det lättaste, när man håller mitt måttliga tempo.
Johan föreslog att jag skulle börja springa baklänges.

, , ,

4 kommentarer:

Nemo sa...

Gott att läsa om ditt agerande. Nu kommer löpningen inte vara en plåga...eller - det borde den inte vara.

Luckypunk sa...

Jag har inte nånsing...aldrig nånsin fattat det där med pulsen..kan du förklara?(nu fattar du att jag inte alls är det motionerande typen, även om ambitionen finns)

Ulrika Good sa...

Nemo: Let´s hope so :-).

Luckypunk: Här kommer världens mest amatörmässiga förklaring (rätta mig gärna någon, om jag har fel):
Det gäller att ha över ett visst värde (kanske 140 slag i minuten) för att få bättre kondis.
Men för att inte ta slut för snabbt, och därmed inte kunna träna så länge som behövs, gäller det att ha koll på att pulsen inte går över ett visst värde (t ex 160).

Luckypunk sa...

Men det låter bra...folk gör det svårare än det är...det där kunde nån ha sagt för längesen, så hade jag sett ut som en fåne varje gång pulsfrågan togs upp.