Att bygga en riktigt bra byrå

Per Holknekt sa i en intervju* häromdagen att "Det är inga genier som sitter vid de fina borden från de rosa tidningarna, ju närmare dem du kommer ser du att det bara är folk som saknar broms". Detta gäller inte minst byråchefer. Att leda en reklambyrå är något av ett kamikazeuppdrag. Gudarna ska veta att reklamare inte är lättchefade och att sälja resultatförhoppningar till marknadsavdelningar inte är ett drömuppdrag. Det innebär med all säkerhet att många som är utrustade med broms drar sig för att sätta sig i den positionen. Jag har mött framförallt två varianter av ledarskap som fungerar ganska dåligt. Den ena är att hävda: "Äsch, det är väl inte så noga vem som bestämmer, vi är många som har saker att säga till om här". Det vill säga, man gillar att ha en fin titel på visitkortet, men är inte beredd att ta det ansvar som krävs, vilket skapar otrygghet och i värsta fall kaos. Det är viktigt att känna vem som håller i rodret. Det andra är när man har en diffus bild av vad det är chefskapet egentligen innebär och fokuserar på att bestämma över enkla, konkreta saker, som att vara väldigt noga med att alla ska komma i tid samt att skriva "Vi ska bli bäst i [insert valfritt sammanhang]" på en whiteboard. Men ingenting om varför, hur och vad det krävs för att nå dit. Vantrivsel och en känsla av otillräcklighet är ofta följeslagare här. Samt brist på framgång. Båda dessa ledartyper har förmodligen hamnat där de hamnat på grund av att de saknar den självkritiska bromsen som säger "Jag kanske inte har allt som krävs". Två reklambyråchefer som däremot verkar exemplifiera det mesta av hur ett bra ledarskap ska utövas är Erik Sollenberg och Göran Åkestam, VD:ar för F&B respektive Åkestam Holst. I alla fall om man ska tro på att de lever som de lär i senaste avsnittet av Guldäggspodden. Och eftersom de bevisligen är enormt framgångsrika finns det väl ingen anledning att betvivla det. Så här beskriver Erik Sollenberg receptet för att bygga en riktigt bra byrå: "Man letar efter den bästa talangen [...]. I nästa steg gäller det att få dessa talangfulla människor att prestera 125% av det de egentligen kan. Ett traditionellt sätt att göra det är att utsätta dem för en intern tävlan i ett hierakiskt system. Det har vi bestämt oss för att inte göra, vi har bestämt oss för att vår modell är att förmå de här människorna att hjälpas åt istället för att tävla inbördes. Om man ska bygga den kulturen, men samtidigt ha den här höga ambitionen, så blir det en kombination av elitism och humanism. För vi är ett brutalt elitistiskt fenomen, vi vill göra grejer i världsklass, det kompromissar vi inte med. Men om vi ska orka med den här elitismen, då måste det vara vänligt och trevligt. Om man ska våga ta risker måste man känna sig trygg." Göran Åkestam säger att han sedan dag ett på VD-stolen betraktat sig själv som ett undantag. Han trodde det skulle vara en parentes som skulle vara max ett år. Det var antagligen ett uttryck för att han har en fungerande broms, men det i en ovanlig kombination med en ytterst vältrimmad motor.   * En mycket motsägelsefull intervju, för övrigt. En stor intervju i TV4 om varför man drar sig undan offentligheten.

Den långa intervjun med mig

Från Resumé nr 9–10 mars –13, "En vanlig dag just nu är väldigt ovanlig":

Namn: Anna Ulrika Good Bor: På Särö, utanför Göteborg. Familj: Maken Johan Good, en son och en dotter. Tjänar: 515 697 kr (tax. ink. 2011) Karriär: Började som 19-åring på RKAB i Göteborg och har sedan dess jobbat på tiotalet olika Göteborgsbyråer, både som anställd och som frilans. Var på GOSS i sju år och nu senast på CP+B. Vunnit  bland annat Guldägg och Bronslejon. Suttit i ett sort antal jurys, exempelvis två gånger i Cannes Lions-juryn, Eurobest, New York Festivals, två gånger i Guldäggsjuryn, varav en som kategoriordförande, 100 Wattaren, Guldlådan och Guldnyckeln samt Månadens Kampanj fem gånger. Utbildning: En inte fullgjord copyutbildning på IHM och arbetslivets egen skola. Medievanor: Pappers-GP och Resumé är de enda fasta tidskriftsmedia jag plöjer. Sedan tar mig Twitter till allt annat som är intressant för dagen. Lyssnar mycket på podcasts och ser gärna kvalitetstrams på TV. Oanad talang: Bästa partytricket: hon kan lägga höger arm bakom nacken och nå runt och nypa sig i höger öra. Hon har även kunnat göra en huvudstående lotusställning.

Posthuset i Göteborg. I flera år stod lokalerna ödelagda efter att verksamheten hade lagts ner. I dag har tegelbyggnade genomgått en metamorfos och blivit lyxhotellet Clarion Hotel Post, ett stenkast från Centralstationen. Ulrika Good bär svarta solglasögon när hon kommer gående från andra sidan Drottningtorget. Det har gått åtta veckor sedan hon tvingades lämna CP+B Europe på grund av arbetsbrist. En vecka nnan vårt möte besökte Ulrika Good arbetsförmedlingen i Kungsbacka. En formell rutinvisit. Efter mer än 25 år i reklamvärlden vet hon att myndigheten inte är den bästa fiskdammen för en copywriter som satt i Cannesjuryn så sent som förra året. Hon ombeds att söka ett jobb på ett postorderföretag. Det blir en påminnelse, även om hon förstår att det inte är här chansen finns. Ulrika Good ser perioden som en parentes och vet att det kan vända när som helst.

– Genom åren har jag varit med om många konkurser och nedläggningar av byråer jag jobbat på, det är faktiskt bara CP+B och Valentin, Byhr som finns kvar av alla ställen jag varit på. Och i sådana situationer, när pengarna är slut och viljan att göra rätt för sig försvinner, tar många till tasksparkar och diverse fulheter när människor sägs upp. Det har jag drabbats av vid flera tillfällen och det har satt sig i muskelminnet. Så det var känslor från förr som gjorde sig påminda, även om jag vill understryka att allt sköttes helt enligt boken och alla var jättesnälla den här gången. Men de betingade reflexerna försvann på ett par dagar och jag kunde börja tänka på att förändringar oftast leder till väldigt bra saker.

Vad är skillnaden att hamna utanför arbetsmarknaden nu jämfört med när du var 27 år? – Skillnaden är att mitt nätverk i dag är tusen gånger så stort. Jag hatade att ringa sälj- och jobbsökarsamtal, men telefonen var mitt enda sätt att nå ut för tjugo år sedan. Idag kan jag nå fler med en enda tweet än jag någonsin gjorde när jag satt med en telefonlista och försökte stålsätta mig för att ringa.

Hur gör du för att hålla dig uppdaterad om branschen och underhålla dina kontakter? – Som sagt, jag rör mig i mitt sociala nätverk där väldigt många i branschen finns, större delen av dagen. Dyker det upp något intressant, ser jag till att kolla upp det så fort som möjligt.

Hur ser en vanlig dag ut för dig? – En vanlig dag just nu är väldigt ovanlig, i det långa perspektivet. Det är en handfull veckor jag inte varit heltid på en arbetsplats, kontra ett par decennier som jag varit det. Men just nu har jag ofta lunchmöten inne i stan, jag skriver i många olika sammanhang, för diskussioner på Twitter och fixar med diverse husliga sysslor i huset på Särö där vi bor. Och så börjar jag dagen med att träna i fem minuter. Som kreatör, finns det något positivt med en sådan här period? – Jag har blivit mer sugen att, vid sidan av reklamjobben, även skriva i andra sammanhang. Jag trivs exempelvis väldigt bra med att blogga för Resumé, och det har jag tid med just nu. Mitt bloggande har legat i träda i ett par år och, utöver jobbet, har jag mest uttryckt mig på 140 tecken på Twitter. Nu känns det väldigt kul att få skriva lite mer utförligt igen. Att blogga har för övrigt varit något som utvecklat mitt skrivande. Det var fantastiskt att känna friheten i att få skriva med bara sig själv som uppdragsgivare, med mina egna tankar som utgångspunkt och använda mitt eget språk till fullo. – Emellanåt är yrket som copywriter inte särskilt textintensivt, i vissa projekt kanske de skrivna inslagen bara bara består av presentationer. Finns det någon rädsla medan tiden går? – Inte på något sätt. Jag ser med stor tillförsikt på framtiden och tror stenhårt på klyschan att förändring är bra. “Tack vare” att jag varit på så många byråer som gått i stöpet har jag fått erfarenheter från många arbetsplatser, sett olika byråkulturer och lärt känna en väldig massa fler människor än om jag hade hamnat på det perfekta, trygga och stabila stället redan från början. Det tror jag är en värdefull tillgång, och denna tillgång kryddas dessutom med erfarenheter från diverse toppsammanhang, så nej, jag är inte orolig. Ulrika Goods pappa Johnny Andersson var vd på RKAB, en av Göteborgs ledande reklambyråer på 70- och 80-talet. Som 15-åring bestämde hon sig för att det var copywriter hon skulle bli. Direkt efter stundenten fick hon jobb på RKAB. Via kaffekokande, fotoassisterande och korrekturläsande av kataloger blev hon till slut befodrad till jobbet som copywriter. Du ville bli copywriter redan som 15-åring, har det gjort det gjort det enklare för dig att hålla dig kvar i reklambranschen? – Det har aldrig funnits något annat. Jag har inte förstått frågan när någon frågat om det är något annat jag vill syssla med. Du har jobbat i reklambranschen i 27 år och har levt med branschen i hela ditt liv. I vilken utsträckning är reklam en del av din identitet? – Reklamvärlden har varit en enormt stor del av mitt liv. Jag började väldigt ung, har vuxit upp i en reklamfamilj och är gift med en reklambyrågrundare, så för mig har alltid yrkesliv och privatliv flutit ihop, bara för att det har varit så roligt och viktigt. Men numera har jag inga problem att stänga av jobbtänket när jag jag känner för det, och har motvilligt insett att universum inte kretsar kring reklambyråvärlden.

Hur skulle du beskriva ditt förhållande till reklambranschen? – Som till en nära släkting eller familjemedlem. Man kan själv se brister, men gillar inte när någon utomstående kritiserar.

Hur kunde du veta så tidigt att du ville bli copywriter? – Jag följde med min pappa till jobbet, dvs reklambyrån, när jag var liten, där hade de massor av fina pennor, block och gnuggisar, de hade en trevlig ateljé och de verklade ha så roligt. Det i kombination med att jag älskade att skriva kåserande uppsatser i svenskan, var vad som avgjorde mitt yrkesval. Jag ville få uttrycka mig kreativt och ha roligt på jobbet, det handlade aldrig om reklampriser eller prestigejobb. – Jag jobbade på i mindre framstående sammanhang i många år innan priserna kom. Det gör nog att jag har en ovanlig karriär, jag var en bit över 40 när jag vann Guldägg, och tidigare i min yrkeskarriär hade något sådant varit helt utopiskt och inte funnits på kartan. Goss guldägg för kunden Glitter 2006 framhåller Ulrika Good som en tydlig milstolpe i karriären. Två år tidigare hade byrå knutit till sig modekedjan och behövde en kvinnlig copywriter för uppdraget. Ulrika Good var vid den tiden frilanare, hon kände den dåvarande marknadchefen Ann Lindh sedan tidigare och gillade att jobba tillsammans med henne. Ulrika Good fick chansen att jobba med kontot på frilansbasis. I takt med att uppdraget växte blev det till slut mer gynnsamt för Goss att anställa henne permanent. 2005 gjorde byrån en personalhandbok och strategiimplementering för Glitter – Glitterboken, som vann både Guldägg bronslejon i Cannes. En personlig vändning för Ulrika Goods karriär. Under åren som följde fick hon förtroendet att sitta i Cannes-juryn vid två tillfällen.

– Det var då jag insåg att huruvida man är “bra” eller “dålig” handlar i vilken kontext man befinner sig. Får man jobba tillsammans med människor som man klickar med kreativt, har samma ambitioner som och som har förtroende för en kan man åstadkomma vad som helst. Och det motsatta, om ens idéer och person inte är synkade med arbetsplatsens målsättningar och syn på reklam, känner man sig jättedålig. Idag förstår jag att det kanske inte är mig det är fel på om det inte funkar, det är kompatibiliteten mellan mig och byrån som fallerar.

Har du sett mycket av prestige och egon genom åren? – När man betraktar branschen utifrån är det lätt att tycka illa den, det är enkelt att bara se en massa överspända och överbetalda kvasimänniskor. Och sådana finns det förstås, men ju närmare den verkliga reklameliten jag befunnit mig, desto fler genuint kompetenta, ödmjukt trevliga människor och själsfränder har jag träffat. Samt många som är väldigt sjavigt klädda. När jag skulle delta i Cannes-juryn förra gången exempelvis, klädde mig själv i finklänning och klackar för att gå på välkomstbankett på det lyxiga hotellet Carlton. När jag klev in i hotellhissen möttes jag av en man med flip-flop-tofflor, bermudashorts och urtvättad t-shirt. Han visade sig höra till min jury och också vara på väg till välkomstbanketten, en fransk superkreatör med juryns kanske skarpaste hjärna.

Vilken är din största drivkraft i yrket? – Att ha roligt på jobbet. Att få hitta på bra saker. Du gick från det mer traditionella Goss till CP+B som är väldigt långt framme digitalt. Hur var den omställningen? – Det var ett tufft bootcamp. Jag förstod direkt att det här inte var "mammas gata" där jag kunde gå på rutin. Jag lämnade min trygghetszon och kände mig som en nybörjare till en början. Man jag hade lyckligtvis fantastiskt duktiga kollegor att jobba tillsammans med. Hade du förutsatt dig att det skulle bli en så pass stor utmaning? – Jag förstod förstås att det skulle bli annorlunda. Mitt liv är väldigt digitalt, men är jag mer en heavy user än en teknikgeek, så det fanns mycket att lära. Det var nog faktiskt svårare att anpassa sig till att jobba på en amerikanskägd byrå efter att alltid ha jobbat i svensk byråkultur. Den hierarkiska strukturen passar inte mig så bra, jag har inte så vassa armbågar som man kanske behöver för att ta sig fram på en nätverksbyrå. Där är det din titel som ger dig ditt mandat för hur du får jobba, och som copywriter är det mandatet begränsat. Kommer du ta med nätverksaspekten i beräkningen innan du börjar på nästa jobb? – Jag vet att jag presterar bättre när jag har fullt ansvar för mina uppdrag. På en nätverksbyrå har man alltid minst ett par nivåer av CD:s över sig som bestämmer i slutändan.

Hur kommer det sig att du valde ändå att lämna Goss utan att ha något jobb att gå till? – 98% av tiden jag har jobbat tillsammans med Johan har varit helt fantastisk. Men på slutet, när det inte gick så bra för Goss, gick det aldrig att stänga av diskussionerna om det, inte ens när vi satt hemma vid middagsbordet. Och så vill man inte vara på samma arbetsplats som sin partner när man börjar misstänka vart det kan barka hän. Därför valde jag att hoppa av.

– Jag ville göra det offentligt att jag sagt upp mig, för att optimera mina chanser att nå ut till så många potentiella nya arbetsgivare som möjligt, istället för att kontakta dem en och en i hemlighet. Det var en chansning som gick hem, inom en vecka hade jag fått jobb på CP+B.

Hur skiljer sig förutsättningarna nu jämfört med den gången? – I Göteborg har bland annat Goss, ANR och Jerlov försvunnit och de som har tillkommit kan inte riktigt matcha de arbetsplatserna än, så det finns ett stort tomrum. Och så har lågkonjunkturen blivit djupare, många sitter still i båten istället för att satsa framåt. Men när man varit med så länge som jag har, vet man att konjunkturenas svängningar är något naturligt, det är bara att hänga i så vänder det och blir ljust igen.

Hur mår reklamstaden Göteborg? – Den har mått bättre, men den har samma symptom som branschen i stort. I tider som den här finns det väldigt få modiga reklamköpare och de flesta kör på kortsiktiga säljinsatser istället för att bygga långsiktiga och nyskapande koncept.

När Johan Good drog igång Goss tillsammans med Gunnar Skarland och Mikael Schultz år 1996 var Ulrika Good deltidsarbetslös. Hennes man jobbade jämt och de mesta av pengarna gick till att bygga upp verksamheten och hålla byrån över vattenytan. Hemma satt Ulrika Good med två barn på 2 och 4 år, samtidigt som hon fick ligga i för att få tillräckligt med frilansuppdrag. Mitt upp i allt började hon jobba med att ta frilansuppdrag tre dagar i veckan där hon blev mobbad av sin chef. Ulrika Good bet ihop innan hon gjorde klart med ett nytt jobb och kunde säga “Jag kommer aldrig tillbaka”. När hon tio år senare står på scenen och tar emot ett den svenska reklambranschens finaste pris kan hon njuta.

– Jag lovar att vi Gossar var de gladaste Guldäggsvinnarna någonsin. Det var en dröm som blev sann för de tre grundarna som verkligen kämpat extremt målmedvetet och byggt alltihop från noll, med det här som en viktig, men närmast ouppnåelig målbild. – Och för min egen del var det också en helt osannolik lycka. Jag önskar alla unga kreatörer alla tänkbara framgångar, men det går inte att komma ifrån att man gläds enormt mycket mer av att vinna fina priser om man haft sin beskärda del av hundår, än om allt det händer när man är nykläckt. Och jag hade haft gott om hundår.

Hur skulle du vilja se att din framtid utvecklades? – Antingen hittar jag ett nytt roligt reklamjobb på en byrå, eller så skapar jag något i egen regi, gärna tillsammans med den parhäst som jag inte har för ögonblicket. Möjligtvis handlar det även om verksamhet som inte enbart är hardcore reklamverksamhet, men det där är frågor jag bearbetar dagarna igenom i huvudet just nu och som inte är färdigprocessade än.

Annars är det som bloggare hon skapat sin största läsekrets. Inte sällan behandlar bloggen jämställdhetsfrågor, vilket är en överraskande utveckling enligt henne själv. Hon säger att hon inte alltid varit en genusmedveten person.

– Något som var en ögonöppnare för mig var faktiskt Mad Men. Där det blev så tydligt att min egen arbetsplats varit så annorlunda för inte alls speciellt länge sedan. Och att utvecklingen som skett inte gjort det av sig själv. Jag tror inte att männen i Mad Men-eran var onda på något sätt, för dem var det självklart att kvinnors roll var att skriva maskin, svara i telefon och bli påsatta i kopieringsrummet. Jag tror inte heller att dessa män vaknat upp en morgon och tänkt “Det här är inte schyst! Kvinnor kan också vara likvärdiga medarbetare, nu måste vi ändra på det här.” Nej, det behövs en kamp och ett medvetandegörande för att ändra så starkt rotade strukturer, och om jag genom min blogg kan göra en insats för att synliggöra problematiken vill jag göra det. För det finns fortfarande massor att göra.

Du är väldigt aktiv i sociala medier. I vilken utsträckning är det ett sätt att vårda ditt varumärke? – Det funderar jag väldigt lite på. Jag är aktiv i sociala medier för att jag tycker att det är roligt. För mig är det en väldigt ostrategisk handling. Hur stort är ditt ego som kreatör? – Det är klart att jag har behovet av att få genomslag för mina idéer och gärna vill slåss för dem. Men jag har absolut inte varit en person som trivts i rampljuset och ställt mig längst fram på scenen, tvärtom, tidigare var det det värsta jag visste. Tanken på att behöva tala inför folk har gjort mig panikslagen förr om åren.

– Men jag har kommit väldigt långt och idag har jag ett helt annat självförtroende, jag tror inte längre automatiskt att jag är den som har fel och är den sämsta personen i rummet. Det kan jag tacka min förmåga att uttrycka mig i skrift för. Med hjälp av den har jag upptäckt att jag också har något att komma med som folk vill lyssna på. Så idag känner jag mig hyfsat trygg med det mesta. Men stort ego? Nä, det hoppas jag inte att jag har av det dåliga slaget.

När kom du över den här typen av tankar och kände att du var duktig? – Helt klart under tiden på Goss. Det var då jag kände att jag faktiskt platsade i väldigt bra sammanhang.

 Text: Andreas Rågsjö Thorell  

Snackar TV4-doktorn skit?

För några veckor sedan var det tema magproblem i Nyhetsmorgon och den så kallade TV4-doktorn, Mikael Sandström, skulle svara på hur ofta det är normalt att bajsa, vad man gör mot uppblåst mage och liknande frågor. – Vad är den konstigaste magåkomman du jobbat med? frågade Peter Jihde helt osökt och TV4-doktorn svarade: – När jag jobbade på kirurgen skulle jag göra en undersökning av en förvirrad, dement militär. Det var en mycket stolt och bra man, men han hade emaljöga och hade vid något tillfälle, utan att vi visste om det, svalt det. Så när vi gjorde en undersökning bakvägen och tittar upp för att se om det finns några förändringar på slemhinnan i tarmen så ser jag någon där. Då blev jag överraskad och sa till honom: "Nu vet jag varför du har ont, det är någon där!". I filmen Jim och piraterna Blom finns en scen där rollfiguren som spelas av Stellan Skarsgård berättar följande: – Hovmästaren på restaurangen hade ett konstgjort öga av emalj och det råkade han tappa i stuvningen. Den amerikanske presidenten satt bara och slevade i sig och märkte inte att han svalde ögat. Inte förrän nästa morgon när han skulle gå på toaletten. Det hade fastnat i ändan på honom. Och då fick de kalla på läkaren. Och läkaren kom rusande och var nervös, för det var ju den amerikanske presidenten. Han tittar in där bak på presidenten och skriker: "Jösses! Det är folk därinne!". Klippet med TV4-doktorns rövarhistoria hittar du här, den börjar vid 11:20. Och här, vid 7:00 kan du se Stellan Skarsgård berätta en snarlik skitstory: [youtubeplay id="9Ov_8Ykx8NI" size="medium"] Det var förresten samma läkare som såg ut så här när han gav hälsoråd i rutan: UPDATE Efter uppmaning av satirsajten Bakjour har det strömmat in anekdoter om svalda emaljögon från olika forum. Här är några exempel:  

Att sälja sin svartgula själ

Jag har funderat vidare på det här med Tommy "Black" Nilsson som snudd på dominerade nyhetsflödet igår. Att det rör sig om en kampanj är jag helt övertygad om. Hade det ”bara” varit ett namnbyte, och inte en del av en kampanj som mår bra av jäsande konspirationsteorier som mina, hade Tommy Nilsson vid det här laget suttit i varenda tv-soffa, och figurerat i varenda publikation värd namnet, för att berätta om varför han nu heter Black.

Frågan är vad det är en kampanj för. Jag tvivlade på AIK-spåret igår kväll och hade teorier om Stena Line och Marabou, men efter att ha sovit på saken är jag tillbaka till att det är för AIK. Om man ska sälja något så intimt som sitt eget namn (och komma undan med det) måste det vara för något som ligger en väldigt varmt om hjärtat. Och såvida Tommy Nilsson inte är chokladmissbrukare eller notorisk Danmarkspendlare är det AIK som ligger bäst till för ett sådant tilltag.

Det här kanske jag får äta upp, förmodligen redan klockan nio idag då Black-Tommy lovat lägga upp sin nya låt på sin sajt (som för övrigt reggades så sent som i fredags). Då får vi med stor sannolikhet veta mer.

Och förresten, som jag ser det är det namnbytet som är kampanjen, Tommys skivsläpp är Tommys skivsläpp.

UPDATE: Jag verkar slippa äta upp något. [youtubeplay id="WkUgzvi5A0g" size="medium"] Näe, det här är någon som försöker låta som Tommy Nilsson. Eller? Mindfucken är total just nu. UPDATE igen! Nä, jag får visst käka lakritschoklad tills jag kvävs. I videon som lades upp på sajten avslöjades det här: [youtubeplay id="k3Mp_GIxId4" size="medium"] AIK hängde visst bara med på ett bananskal? UPDATE Kampanjen för Marabou kapades av AIK-fansen, låten spelades in igår av Kleerup och Adam Tensta, enligt Expressen. – Vår artist heter som av en händelse också Black. Det är inget man kan ta patent på. En PR-kupp i en PR-kupp, alltså. Har det någonsin hänt förut?

Smartast just nu – Tommy "Black" Nilsson

Det är underbart att uppleva en kampanj i realtid, inte bara genom en casefilm. I morse exploderade Twitter (och så småningom också Facebook) av raljanta skämt om att Tommy Nilsson via en pressrelease låtit meddela att han ruttnat på att vara balladkillen, nu vill bejaka sitt hårdrocksförflutna, gör en Prince och byter namn till "Black". Jag kunde exempelvis inte hålla mig, utan skrev det här, apropå Tommys reklamhit "Dina färger var blå": Men strax efter lunch började det ryktas om att det hela är en del av en kampanj för AIK, kallad Paint it Black. Och med den här tweeten från Tommy själv (som är ett hängivet AIK-fan) är det väl knappast några tvivel att det stämmer: Uppmärksamma twittrare (tack Gunnar!) hade dessutom upptäckt att domänen blacktheartist.com ägs av F&B. Inte för att jag någonsin hört att de jobbar med AIK, men det är för långsökt att det skulle vara en slump. Det här måste vara den smartaste kampanjen på år och dag. Just nu sitter garanterat AIK, AIK:s byrå (F&B?) och Tommy Nilsson och fnissar åt hur många Djurgårdare, Hammarbyare och fotbollsfans med andra preferenser än AIK som hjälpt till att sprida kampanjen på rekordfart. Jag är också övertygad om att vi snart kommer se en spännande fortsättning. UPDATE: This just in från Mr Black. Men, nja. Jag tror det är ett villospår för oss kampanjhobbydetektiver. UPDATE 2: PDF:en som länkas till i kommentaren här nedan indikerar att Stena Line kontrakterat Tommy Nilsson inför ett skivsläpp i maj. Stena Line är kund till F&B, så där är en koppling dem emellan, men frågan är hur AIK kommer in i den bilden. Det kanske är en slump, däremot. UPDATE 3. Ju mer jag tänker på det, börjar jag undra om inte hela kampanjen kanske är för/med Stena Line, och inte AIK. Eller är det för göteborgskt? UPDATE 4. En annan plausibel teori är att det handlar om F&B-kunden Marabou som har en produkt som heter "Black". Ingen jätteprodukt, men det kanske är meningen att Tommy ska ändra på det. Fast jag känner ändå att AIK som avsändare hade varit en mer logisk koppling. En sak är säker, dock. Hade det "bara" varit ett namnbyte, och inte en del av en kampanj som mår bra av jäsande konspirationsteorier som mina, hade Tommy Nilsson vid det här laget suttit i varenda tv-soffa, och figurerat i varenda blaska värd namnet, för att berätta om varför han nu heter Black.  

Moment 22 vid 44

Ibland känns det som om man har två val när man är en kvinna i min ålder. Antingen att väcka reaktionen: "Faen, vad hon har blivit sliten!". Eller: "Faen, vad hon ser fixad ut!". Ja, det är den fasansfulla omslagsbilden på Resumé som har aktualiserat denna återvändsgränd av Moment 22-tankar. Enda gången jag tidigare sett mig själv i en sådan frånstötande upplaga är när jag av misstag kört igång Face Time, Photo Booth eller mött min egen spegelbild i iPadens skärm. Då har jag ryst, snabbt stängt av och slagit det ur hågen, ingen annan såg ju. Men nu förevigades en motsvarande skräckupplevelse på ett omslag som möte hela min bransch och som nu förföljt mig i över en vecka i form av diverse digitala puffar och avatarer. Av alla issues jag haft med mig själv genom åren har utseendet inte hört dit. Jag har alltid tidigare med hjälp av en välmatad sminkväska och en kraftfull hårfön lyckats trolla fram något som åtminstone inte jobbat mot mig. Att det blir svårare och svårare med åren, det är väl en känsla som smyger sig på de flesta, men för mig stod det klart från den ena sekunden till den andra. Före och efter jag sett det där omslaget. Så, vad göra? Låta naturen ha sin skoningslösa gång och stå med rak rygg, skrynklig hals och saggiga ögonpåsar? Eller kämpa emot genom att fylla, spruta, skära och gå runt med en livslögn skriven i den av gift utslätade pannan? Visst är det tragiskt att jag bryr mig, men den som säger att utseendet inte spelar någon roll har sämre verklighetsförankring än den där gubben i lustig hatt i Vatikanstaten.   Fotonot till rubriken: Ja, jag är några år äldre än 44 men det var en snyggare rubrik, rent numerologiskt. 

Premiumätarna

När man ser Historieätarna förstår man att det där med om man tycker någonting är gott eller äckligt till väldigt stor del beror på vana. Jag älskar matlagning av den högre skolan, framförallt att äta upp resultatet av den, men ibland kan jag fundera på hur det hade varit om jag aldrig, så att säga, tagit första silen av vissa ingredienser. Om man aldrig hade smakat något annat än matolja, strösocker, vinäger, bryggkaffe, mjölkchoklad, kranvatten, tomater och isbergssallad hade man knappast saknat extra virgin olivolja, muscovadosocker, balsamvinäger, Arabicabönor, 70%-ig mörk choklad, källvatten, Romanticotomater eller provensalsk salladsmix, eller hur?

För att inte tala om salt. Väldigt länge hade vi i stort sett bara det som ironiskt nog kallas finsalt:


Men så kom någon smart människa på att göra finsaltet till fulsalt och vips! Med flingsaltet kunde man också ta sisådär 770% mer betalt per kilo:


Om man börjar fundera över hur många basvaror som blivit premium de senaste tjugo åren förstår man plötsligt varför man lägger en absurt stor del av sin lön i livsmedelskejdornas kassa. Och man gör det gärna. För det är ju så gott.

Ups and downs i karriären

Ända sedan jag hörde Alex Schulman beskriva mötet mellan honom och Jonas Gardell i Alex och Sigges podcast har jag varit väldigt sugen på att se avsnittet av Mia på Grötö där det skedde. Det sändes igår och levde inte alls upp till mina förväntningar, men det är inte det är inte det jag tänkte prata om nu.

I programmet hade Mia Skäringer och Maria Lundqvist ett samtal som gjorde mig ledsen. De pratade om att känna skuld för att man inte räcker till och frågade sig varför kvinnor tar på sig alldeles för mycket.
– Det är väl jämställdheten, säger Mia Skäringer och hon och Maria bondar över det faktum att de inte är feminister "på det sättet".
– Jag kan inte gå med i det där tåget, fortsätter Mia.
– Man måste bejaka både sina manliga och sina kvinnliga sidor. Att gå ut med Fittstim och hår... Det är inte min grej.

Så där har jag säkert också kunnat uttrycka mig någon gång för många år sedan, men att två kloka och upplysta kvinnor resonerade så 2013, det trodde jag faktiskt inte.

Eftersom de ägnade sitt förtroliga TV4-sända samtal åt att förstärka definitionen av en feminist som en grovhuggen manshatare med sin generande hårväxt i full frihet skulle jag vilja ägna mitt lilla hörn av mediavärlden åt att motverka detta.

Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:

Manshatare

Ointresserad av sitt utseende

Aggressiv

Hårig

Vänster (eller höger, genustänk är inte partipolitik)

Ful

Någon som anser att det inte är någon skillnad på män och kvinnor

För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder.



Avsnittet kan du se här.

Feminismens disclaimers

Ända sedan jag hörde Alex Schulman beskriva mötet mellan honom och Jonas Gardell i Alex och Sigges podcast har jag varit väldigt sugen på att se avsnittet av Mia på Grötö där det skedde. Det sändes igår och levde inte alls upp till mina förväntningar, men det är inte det är inte det jag tänkte prata om nu.

I programmet hade Mia Skäringer och Maria Lundqvist ett samtal som gjorde mig ledsen. De pratade om att känna skuld för att man inte räcker till och frågade sig varför kvinnor tar på sig alldeles för mycket.
– Det är väl jämställdheten, säger Mia Skäringer och hon och Maria bondar över det faktum att de inte är feminister "på det sättet".
– Jag kan inte gå med i det där tåget, fortsätter Mia.
– Man måste bejaka både sina manliga och sina kvinnliga sidor. Att gå ut med Fittstim och hår... Det är inte min grej.

Så där har jag säkert också kunnat uttrycka mig någon gång för många år sedan, men att två kloka och upplysta kvinnor resonerade så 2013, det trodde jag faktiskt inte.

Eftersom de ägnade sitt förtroliga TV4-sända samtal åt att förstärka definitionen av en feminist som en grovhuggen manshatare med sin generande hårväxt i full frihet skulle jag vilja ägna mitt lilla hörn av mediavärlden åt att motverka detta.

Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:

Manshatare

Ointresserad av sitt utseende

Aggressiv

Hårig

Vänster (eller höger, genustänk är inte partipolitik)

Ful

Någon som anser att det inte är någon skillnad på män och kvinnor

För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder.



Avsnittet kan du se här.

Därför älskar jag inte "Älska mig".

I fredags var jag och såg Alex Schulmans föreställning Älska mig på Draken i Göteborg. Jag har gått hela helgen och grubblat på vad det var som gjorde att jag aldrig riktigt tyckte att den lyfte, att mitt betyg bara blev ett mjaaa. Till skillnad från Roland Poirier Martinsson så kan jag min Alex Schulman. Jag har följt alla hans bloggar, sett åtskilliga säsonger av Schulman Show, läst Skynda att älska och, framförallt, lyssnat på samtliga podcasts signerade Alex & Sigge. Så jag vet att han har mer att komma med än ett missförstånd om sin egen talang för att citera RPM. Men varför har jag mer utbyte av i princip varje avsnitt av podcasten än av Älska mig? Jo, av samma anledning som valfri incident som din kompis råkar ut för är roligare och mer intressant än en uppdiktad rolig historia eller skröna. Att lyssna på podcasten är som att höra två smarta, analytiska och roliga kompisar summera vad som hänt den senaste veckan och göra avstickare till allmängiltiga företeelser i livet. Det är äkta och nära, och intrycket är att samtalet uppstår i stunden. Man känner att det är en ynnest att få vara med och lyssna. Att höra samma typ av innehåll fast i ett välrepeterat, hårdskruvat och scenifierat sammanhang ger mig inte hälften så mycket. För mig blir det tämligen platt och ganska ointressant och det som trollbinder mig med podcasten går förlorat. Men jag märker också att det omdömet inte är representativt för publiken. Förmodligen tänker resten av åskådarna som jag gjorde när jag läste GP:s, i mitt tycke snipigt snåla, betyg på Filip och Fredriks Jakten på den försvunna staden: Hörrö tanten, du fattar ju INGENTING!

Så gick det INTE i Guldägget

Så här dagen efter är det på sin plats att jag bedömer min egen förmåga att bedöma hur det ska gå i Guldägget. Det började så bra. Första ägget ut var Digitalt och precis som jag tippat vann Systembolagets Promillekoll. Sedan blev mitt tippade guld för Försvarsmakten ett silver. Ok, man kan inte ha helt rätt jämt, bara nästan. Tredje ägget ut: Utomhusguldet gick till Triss. Precis som jag förutspått. Herregud, vilket orakel jag är! Platinaägget till Göran Åkestam gjorde mig, på riktigt, tårögd av välförtjänthet. Vidare till Digitalt där guldet gick till den fantastiska Human Rights Capcha som var min runner-up-vinnare efter mitt guldtips Volvo Lastvagnar (som blev utan). Orakelkurvan dalar en smula. Tidningsannonsering. Här vann Apoteket, som jag höll som trea efter Triss och Returpack. Mina favoriter fick dock båda silver, så det får väl anses som godkänt. I Event vann det interaktiva caféet med dålig design, som inte finns med på min tipslista. Min guldgissning Försvarsmakten fick silver. I Alternativa media började tilltron på mig själv som reklamtävlingsorakel svaja ordentligt. Paus Ljud & Bilds likkistekampanj är alldeles ypperlig, men man har skapat en produkt som gett PR, inte använt någon alternativ mediakanal. Den vann dock, medan mina favoriter The Good Divider för Childhood och Pressbyråns Färskhetsbeviset blev helt utan valörer. Den enda siarmässiga trösten är att Civil Rights Captcha fick silver, ungefär som jag trott. Men det är framförallt i Direkt som hela min tillvaro börjar gunga. Den i mitt tycke mest solklara vinnaren av alla, The Ice Record Project för Shout Out Louds BLEV HELT UTAN VALÖR! WTF? Stort grattis till vinnaren Bonniers Konsthall som är ett kanonjobb, men ändå. Jag fattar ingen-ting av hur juryn tänkt här, det skulle vara mycket intressant att få höra någon som var med berätta hur resonemangen gått. I princip alla av juryfilmerna som visades innan priserna delades ut handlade om magkänsla, gåshud och avundsjuka på upphovshenen. The Ice Record Project är den kampanj som scorar högst av alla på alla dessa parametrar. Tycker jag. Men uppenbarligen inte juryn. Jag behöver kanske inte gå igenom alla övriga kategorier (förutom att säga ett rungande HURRA för Rättviseförmedlingens mäktiga titanägg). Allihop är finfina vinnare, även om det inte är spot on vad jag trott alla gånger. Men det finns en kategori till, där utgången för mig var nästan lika given som i Direkt, och det är PR. Där blev mitt bombsäkra tipsThe Ballerina Stunt för Volvo Lastvagnar också helt utan ägg. Helt obegripligt i mina ögon. Men vad är det man brukar säga? Allt kan hända. Ägget är runt.  

Så går det i Guldägget.

Om en stund sätter jag mig på tåget och åker upp till Guldäggsgalan. Det ska bli väldigt roligt att matcha mitt tidigare tippande mot de faktiska resultaten. Den kaxiga rubriken till trots, jag är väldigt medveten om att jag kan ha åt helskotta fel. Här kommer mina guldgissningar i en snabbrepris: Alternativa media: Childhood, The Good Divider. Byrå: Ulrika Martin. Digitalt: Volvo Lastvagnar, Lauch on eBay. Byrå: Forsman & Bodenfors. Direkt: Shout out Louds, The Ice Record Project. Byrå: TBWA Event: Försvarsmakten, Vem bryr sig? Byrå: DDB Hantverk: Grolsch, Photo Machine. Byrå: Naked Film: Triss, Miljonär direkt på skrapet. Byrå: King Integrerat: Försvarsmakten, Vem bryr sig? Byrå DDB Mobilt: Systembolaget, Promillekoll. Byrå: Forsman & Bodenfors. PR: Volvo Lastvagnar, The Ballerina Stunt. Byrå: Forsman & Bodenfors. Radio: McDonald's, McDriiive. Byrå: DDB Tidningsannonsering: Triss, Miljonär direkt på skrapet. Byrå: King. Utomhus: Triss, Miljonär direkt på skrapet. Byrå: King. (Design har jag inte gjort någon tippning av.)   Fyra mycket starka och guldhotande silver: Svensk Adressändring, Paris (film) av TBWA. Civil Rights Defenders, (Alternativa Media eller Digitalt) Civil Rights Captcha, av Prime. Friends, Mobbningssimulatorn (Digitalt), av Lowe Brindfors . Returpack, Bröllopet (Tidningsannonsering) av Granath Havas (som jag glömde nämna förra gången.)   Ursprungsinläggen med det mer utförliga tippandet kan du läsa här, här, här och här. Kom gärna och tjingsa om vi ses i vimlet ikväll.  

Jag tippar Guldägg: Radio, Tidningsannonsering och Utomhus.

Sista kategoritrion ut: Radio Vad hände här? Är detta verkligen de vassaste radiospottarna som producerats under året? Ja, tydligen, så då tippar jag McDonald's McDriiive som vinnare. Den är trots allt minimalistiskt skön och växer i lääängden.   Tidningsannonsering Eller McDonalds-kategorin, som man också skulle kunna kalla den. Av fjorton nominerade bidrag är hela fyra för köttsemmeljätten. Som jag var inne på igår finns det ett bidrag här som jag inte tycker borde vara det. Jag syftar på Försäkringskassan Produktåterkallelese. Att en institution som F-kassan helt oförberett börjar med ett raljerande och ironiskt tilltal är som om den strikte ordföranden i bostadsrättsföreningen, som är så noga med formalia (och varit så i trettio år), plötsligt skickar ut en kallelse där städdagen är inplanerad på midsommarafton. Som ett practial joke. Målgruppen kommer bli förvirrad, och en misstanke om att det är Guldäggsjuryn, snarare än landets VAB:are, som förväntas uppskatta tilltaget infinner sig hos mig. Det borde inte premieras, det är sådant som ger kreativ-reklam-belackarna vatten på sin kvarn. Min vinnare här är den strålande Triss Miljonär direkt på skrapet.   Utomhus En charitydominerad kategori, och det bästa av välgörenhetsbidragen är den starka Situation Stockholm CV kampanjen (ja, namnet är särskrivet). Att läsa försäljarnas autentiska och gripande livsöden i CV-form gör verkligen att köpviljan ökar. Men med risk för att låta tjatig är det Triss Miljonär direkt på skrapet som vinner även här (om inte juryn tagit politiska hänsyn till att de redan vunnit, för då är det Situation Stockholm som går hem med ägget i guld).    

Jag tippar Guldägg: Integrerat, Mobilt och PR.

Idag har jag funderat över att Guldägget befinner sig i gränslandet mellan att vara en rent kreativ tävling och att även väga in resultat, som de flesta stora internationella tävlingarna gör. Som det är idag är kriterierna som bedöms idéhöjd, tydlighet, relevans, hantverk och omdöme. Resultat får numera vara med i casefilmerna, men det ska inte bedömas enligt reglerna. Men vad är ett PR-case som aldrig bevisligen publiceras eller sprids vidare? Eller ett digtalt stunt som ingen brytt sig om? Ingen guldäggsvinnare i alla fall, vågar jag påstå. I alla fall, här kommer mina gissningar i dagens tre kategorier: Integrerat Giganternas kamp. Mycket hög, jämn nivå, men kanske ingen som är någon riktig gåshudstriggare. Tror att det kommer stå mellan Coop Miljardären, Försvarsmakten Vem bryr sig? och, vad som väl får anses som uppstickaren här, Skolverket För det vidare. Är mycket osäker på denna tippning, men tror än en gång att Försvarsmakten kan ro hem ägget med gyllene valör. Mobilt Fåret Frank på businessturné via Instagram är underbar (Tele2 Business Fåret Frank på Nöjesguiden), men jag lägger ändå min gissning på att det blir Systembolaget Promillekoll som vinner. F&B rular den här kategorin, med andra ord. PR Nu blev det lätt-tippat igen. Volvo Lastvagnar The Ballerina Stunt är i mina ögon den självklara vinnaren här (mer självklar här än i Digitalt, där jag redan tippat dem som vinnare förut). Och så hoppas jag att Civil Right Defenders Civil Right Captcha får ett välförtjänt silverägg, antingen här eller i Digitalt. I morgon är det dags för de tre sista kategorierna, Radio, Tidningsannonsering och Utomhus. Och i en av dem finns faktiskt den enda av årets nominerade som jag inte tycker borde varit med.

Jag tippar Guldägg: Event, Film och Hantverk

Då kör jag vidare i gissningsleken om vilka som vinner Guldägg. Jag börjar med: Event Svårt. Jag ser ingen självklar vinnare här, men tror att det är Försvarsmakten Vem bryr sig som får störst anledning att beställa in segerchampagnen.   Film Jag står fast vid att jag håller på Triss Julfesten med sin lyckade dramaturgiska baklängesberättelse. Som god silveräggsvinnare ser jag den hjärteknipande Svensk Adressändring Paris och hedersägg för ofantligt söta barn till Libero The Meeting. Jag saknar Lottos Bilbanemannen, dock. Den var jag bombsäker skulle vara en juryfavorit.   Hantverk Inte lätt att tippa här, älskar ju Judit och Judit sedan gammalt och Shout out Loud är ett mästerverk, inget snack om det. Men tror att Grolsch Photo Machines kniper ägget här, för sin otroligt höga ambitionsnivå på just hantverket.   Nästa gång snackar jag Integrerat, Mobilt och PR.

Jag tippar Guldägg: Alternativa media, Digitalt och Direkt.

Helt oombedd har jag gett mig på att tippa hur det ska gå i Guldägget. Först ut är de här tre kategorierna: Alternativa media Den gamla klyschan "Det är otroligt hedrande att vara nominerad" gäller här mer än någonsin. Väldigt hög nivå, och otroligt svårt att välja. Pause Ljud & Bild CataCombo Sound Systems är spektakulär och framångsrik, men är det klockrent alternativa media? Kanske inte. Varför är de förresten inte med i PR, det är ju bättre som ett PR-case. Civil Rights Defenders Civil Rights Captcha är snyggt, intelligent, relevant och Childhood The Good Divider är ljuvligt briljant i sin enkelhet. Snacka om två alternativa media i sin prydno! Men båda är charitykunder, jag önskar att sådana fick tävla i en egen kategori igen. De har trots inte samma villkor som kommersiella aktörer har. Pressbyråns Färskhetsbeviset – också med den där eftersträvansvärda smarta enkelheten som elegant löser ett relevant problem. Efter att ha ältat om och men tippar jag ändå att det blir Childhood som vinner.   (Design – känner jag mig inte skickad att bedöma, så det hoppar jag över.)   Digitalt Från början var Friends Mobbningsimulatorn min självklara favorit, men så var det det där med charity igen. Som kontrast till det har vi Volvo Lastvagnar Launch Site on eBay. Att göra en kund som Volvo Lastvagnar till en vass tävlingskandidat är sannerligen värt all respekt. Därför sätter jag min tippning på att de vinner här.   Direkt Skönt, här finns det en självklar vinnare enligt min bedömning (även om övriga bidrag är i toppklass) och det är Shout out Louds The Ice Record Projekt. Dagens enda bidrag med ståpälseffekt på grund av awesomeness.   Berätta gärna om du tycker jag är rätt ute/ute och cyklar i mina omdömen. I morgon tippar jag vidare i Event, Film och Hantverk. Ses då!

Därför teasade jag igår.

Om du vill fortsätta att läsa min blogg får du styra över hit i framtiden. Jag har nämligen blivit bloggare för Resumé idag. "En one-stop-blogg-shop för dig som vill veta vad som händer i huvudet på någon som jobbat i mer än tjugofem år som copywriter" kallar jag det och det kommer väl bli hyfsat likt det jag skrivit om här, lite mer uppstyrt kanske. 
Hoppas du hänger med! 

Hajpetihajp

I morgon kommer det med största sannolikhet göras ett ganska spännande tillkännagivande här. Stay tuned!

Rapport från nätets danger zone

Gårdagens snackis var det här skrämmande och sorgliga klippet som är en slags trailer för kvällens avsnitt av Uppdrag Granskning: Ironiskt nog är kommentarsfältet till klippet nästan lika sorgligt.

Jag vill inte på något vis jämföra mig med vad de här kvinnorna blivit utsatta för, men jag har känt att jag har rört mig i väldigt ett minerat område de senaste dagarna, när jag skrivit inlägg som ifrågasatt manliga strukturer och tangerat näthat, dessutom på en plattform som är mer publik än den här.
Här är ett axplock av hur tongångarna har gått:
Det här var den populäraste kommentaren på SvD:bloggen. Hela femtio personer kastade sig på like-knappen.

Den här kommentaren tangerade förresten det jag var inne på här, att vilja döda debatten genom att ställa allt mot frågor om liv och död:

I morse var det någon som skrev det här (och drog paralleller till gruppen som för övrigt lade ner igår):

Förutom att det nästan är rörande att han som skrivit detta anser sig tillhöra en förtryckt grupp i samhället, så har det funnits en tendens på sistone att när vita män över fyrtio gett sig in i debatten får de snabbt höra att de just är vita kränkta män. Eftersom jag tycker att man ska argumentera i sak och fokusera på person är det ingen utveckling som jag applåderar (även om jag i smyg kan tycka att det är nyttigt att vissa får smaka på egen medicin).

Houston we have a possibility

Att vända fokus från det som ifrågasätts och istället kritisera ifrågasättandet i sig är en slug retorikmetod. Det gör exempelvis företagsledaren som kallar all kritik för problematiserande (i meningen att se problem där det inte finns några) och skapar lobotomerade medarbetare som aldrig ser problem, bara ser möjligheter! som det brukar heta i jobbansökningar.
Gnäll kan också vara en förminskande benämning i syfte att ducka för det som sägs.
Att styra så att kritiker blir associerade till något fult var något som Expressens twittrande reporter Niklas Svensson försökte sig på häromdagen. Han attackerade politikern Karin Pilsäter och ville sedan få det till att alla som inte gillade det tilltaget ställde sig bakom rattfyllerister.
Något som jag erfarit på sistone är att när man belyser företeelser som är dåliga för kvinnor ur ett jämställdhetsperspektiv blir man omedelbart anklagad för att göra kvinnor till offer samt att dubbelbestraffa dem.
Nu ser jag en möjlighet. Jag kan få reda på vad syftet är med den typen av anklagelser genom att fråga dig, kära läsare: Vad vill man uppnå genom att använda sig av resonemang som de jag nämner här ovan? Vet du?

De tre mest urvattnade råden.

3: "Gör bara sånt du tycker är roligt!" 
Det här kan vara det mest verklighetfrånvända av alla råd. Väldigt få människor här i världen kan försörja sig på att spela SongPop, shoppa dyrt smink och se på HBO-serier.

2: "Drick mycket vatten och sov minst åtta timmar!" 
Alltid sagt som skönhetsråd av någon som är så vacker att man känner att oavsett om man drack upp hela Titicacasjön och sov tretton törnrosasömner så skulle man aldrig ens komma i närheten.

1. "Var bara dig själv!" 
Välment uppmuntran av någon som med all säkerhet gör anspråk på epitetet "socialt monster". Men om man är sig själv när man står tyst i ett hörn och möjligen vågar prata med dem man redan känner kommer man aldrig göra succé med denna metod.

När kvinnor hejar på sina förtryckare

Det finns ett antal Facebookgrupper som under mantrat "Man kan skämta om allt" gör inlägg som är gravt kränkande mot grupper som invandrare, muslimer, homosexuella, tjocka, svarta, fula, handikappade och kvinnor. Det stående bemötande mot kritik är "Har du ingen humor, eller?" och så anklagar man ifrågasättaren för att förespråka censur.
Att det finns män som finner någon slags ventil i att hö-hö:ande kommentera och lajka kvinnoförnedrande "skämt" kan jag, om än aldrig på en miljon år respektera, så i alla fall förstå, men att det finns ett ganska stort antal kvinnor som gör samma sak, det är så otroligt deprimerande.
Här är ett exempel:

"Sååå bra!! och "haha" från kvinnor.

 När det postas en skojig parlör som den här:

...behöver man inte leta länge för att hitta kvinnor som vill bekräfta roligheten i det hela med uppmuntrande utrop:

När det här läggs upp:

Är Annika med flera redo att säga det här:

Här har Elin en lista som hon vill dela med sig av:

Men det där var bara en västanfläkt jämfört med de värsta inläggen på den här sidan.
Någon som heter Amanda drar sig inte för att ta strid:

Vad är det hon drar en lans för? Jo, den här bilden:

Finns det någon annan av de kränkta grupperna som känner en sådan iver att heja på sina förtryckare? Jag tvivlar på det.

Vad hände med Darins "Strangers in the Night"?

När Darin och Sylvia Vrethammar sjöng duett i sista avsnittet av Så mycket bättre trodde jag att deras version av Strangers in the Night skulle bli en stor hit och att Darins väg som crooner à la Michael Bublé var utstakad. Men vad hände? Inte ett skit. Jag har inte hört låten en enda gång sedan dess och den finns varken på iTunes eller Spotify. Är inte det väldigt synd på dessa smörslungade ärtor?

Nu ska det bli mer rock'n'roll i mitt liv!

Om att sitta i soffan med en filt över knäna, klappa en katt och läsa de här kan räknas som rock'n'roll.

De här fick jag av Johan idag. 

Man ser det man vill se

Som jag berättade igår skrev jag en artikel som det blev ett jävla liv om. Det var en analys av den här bilden från SVT:s sportpanel i morgonsoffan:

En ögonblicksbild som många tyckte sa mycket om samspelet mellan män och kvinnor, hur de tar plats respektive gör sig små, och som därför fick tusentals delningar i sociala medier på några timmar. 

När citat från min artikel togs upp av SvD:s Maratonbloggen, däremot, då var det ett helt annat fokus bland dem som kände sig manade att kommentera. Istället för att vilja se det många sett i bilden hette det mina intentioner var att:

• Gå till attack mot Jennifer Wegerup (den kvinnliga sportjournalisten i soffan) och göra henne till ett offer.
• Förbjuda män att sitta med benen isär.
• Plus att jag inte förstår varför män av anatomiska skäl MÅSTE sitta med skrevande ben.

Väldigt få av kommentatorerna ville inse att det fanns en kärnfråga i resonemanget, att det i traditionellt mansdominerade (som både sportjournalistiken och min egen reklambransch är) finns starka strukturer och att denna bild kunde säga något om dessa. 

Så är det nästan undantagslöst när ett känsligt ämne ifrågasätts. Att majoriteten av mottagarna hakar sig fast vid det argument som stärker deras tes – när det är en tes de älskar att rasa över. 

Därför tycker jag att det var strongt av Janne Josefsson att i Uppdrag Granskning ifrågasätta något av det mest laddade som finns. Barnfattigdom.
Vad han ville påvisa var att en del välgörenhetsorganisationer utnyttjade detta heliga begrepp och blåste upp statistiken på ett inte helt renhårigt sätt. För vem skulle ifrågasätta det? Om man ifrågasätter något som överhuvudtaget berör barnfattigdom blir man automatiskt någon som:

• Hatar barn.
• Hatar fattiga.

Och mycket riktigt, inom loppet av någon dag hade de Uppdrag Granskning-kritiska kokat ner sanningen till: Janne Josefsson hävdar att det inte finns någon barnfattigdom! Man ser det man vill se. 

När Allt faller hade en scen där "Jonas Gardell" (inom citationstecken, eftersom han spelar en skruvad version av sig själv) gjorde en stand-up där han skämtade om diskoteksbranden slog Aftonbladet genast på stora trumman om hur osmakligt detta var. En stor del av befolkningen tror nu att den otäcke Gardell helt rått hånade offren, när alla som sett serien vet att själva poängen med den scenen var att en tjej som var med när det hände och vars kompis dött i branden kom och satte Gardell på plats med besked. 

Men om man tar in nyanser och verkligen vill förstå vad det är som händer och sägs kan man ju inte kanalisera sin frustration och får inte lika många tillfällen att säga "Kolla vad den här idioten har sagt!". Därför ser man det man vill se och läser ut det man vill läsa. 

Ett återbesök på de gamla könsplaneterna

Ibland inbillar man sig att det där gamla tramset om att män är från Mars och kvinnor från Venus är överspelat. Att vi kan leva sida vid sida med förståelse och respekt för varandra och att olikheterna inte polariserar oss på två olika planeter. Tyvärr känns det inte alls så när man går in på Tidningskungens hemsida och klickar på "Kvinna" respektive "Man".
Då ska vi se vad vi hittar på damavdelningen:

(klicka på bilden för förstoring)

Jo, vi kvinnor är otroligt enkelspåriga. Vi vill göra oss vackra, träna oss snygga, gifta oss och få barn. Och avsluta med att skvallra om kändisar. Så mycket mer är det inte.

Männen då, hur är det hos dem?

Män är mer mångfacetterade och ... kåtare. De har humor, stil, är sköna och när en man tränar är det för att kunna betvinga en ung blondin med sina spelande biceps. 

I alla fall om man får döma av hur tidskrifter säljs in till oss.

Och apropå genustänk, igår skrev jag en artikel för Ajour om en bild som kunde indikera mansförtryck inom sportjournalistiken. Idag kommenteras den på SvD:s Maratonbloggen och man kan lugnt säga att det triggade igång en shitstorm av haters.

En trovärdighets död.

Det här är Rolf Lassgårds rollfigur i En pilgrims död, Lars Martin Johansson.
NUTID, estimerad ålder 55 år gammal: 1986, estimerad ålder 28 år gammal:
Men det är inte bara Lassgårds ungdomlighet som har grava trovärdighetsproblem, även dialogen är stolpig och märklig. Sällan har så mycket kompetens i form av toppskådespelare presterat så illa. Jag får en känsla av att det är GW:s arrogans som är den skyldige. Han verkar helt enkelt för upptagen av att idiotförklara omvärlden för att orka ta in och observera hur människor egentligen pratar och agerar med varandra. Dessutom är den berättad på ett sätt att man ideligen tappar tråden och inte känner att storyn drivs framåt. Jag är JÄTTEBESVIKEN för jag hade väldiga förväntningar på GW:s take på Palmemordet.

Årets upplaga av Stjärnorna på slottet är den bästa säsongen hittills

Kombinationen Ewa Fröling, Philip Zandén, Robert Gustavsson, Claes Malmberg och Barbro Svensson visade sig alstra en himla massa kemi av det positiva slaget. De hade helt enkelt förbannat kul tillsammans på slottet, och verkade genomgående uppskatta varandra. Precis som i årets upplaga av Så mycket bättre visade det sig att vänskap utan konflikter och tjuvnyp faktiskt kunde bli alldeles strålande TV. Man hade lätt kunna tänka sig att det är mer underhållande att se en Jonas Gardell som får tuppjuck eller en odräglig Börje Ahlstedt som retar gallfeber på samtliga, och ingen är mer förvånad än jag att de här "snälla" säsongerna blivit så lyckade.
Kanske är det överdoserandet av utröstningar och snärtiga jurysågningar som gör att hjärtevärmande knytande av så starka vänskapsband blir en lisa för tv-själen. (Jag har för övrigt länge hävdat att Mästarnas mästare skulle bli ett intressantare program om man nöjde sig med tävlingsmomentet i sig, och ingen behövde bli utslagen.)
I Robert Gustavssons avsnitt som sändes nu i lördags blev det återigen tydligt hur framgång nästan aldrig är en slump. Det är så lätt att avfärda breda artister som Darin och September som lalliga topplistejönsar eller folkliga komiker som Robert Gustavsson som snubbliga tramspellar. Att det bara är de erkänt "fina" utövarna som förtjänar sin framgång. Men när man får inblick i deras karriärer visar det sig nästan alltid att de besitter exempellös talang och en minst lika imponerande målmedvetenhet. Som tog sig sina första uttryck någon gång i blöjstadiet. Det är kanske den typen av artister som har mest att vinna på att vara med i programformat som Stjärnorna... och Så mycket bättre. Jag har på nära håll sett de mest hårdnackade topplisteskeptiker du kan tänka dig kapitulera fullständigt och beskriva Darins gärning med beundran strålande ur ögonen. Var det någon som sa att grisar inte kunde flyga?

Här kan du läsa vad jag skrivit tidigare om Stjärnorna på Slottet.

Har du inget viktigare för dig än att läsa det här?

En kampanj som diskuteras flitigt just nu är Försvarsmaktens senaste. Man visar upp ett antal samtidsfenomen av de mindre ärofulla slagen, som att plåta sin frukost och att vara en surdegshipster, ställer frågan "Vad håller du på med?" och jämför det med viktiga arbeten man kan uträtta via Försvarsmakten. Jag tror att det är ett igenkänningsgrepp som kan träffa mitt i prick på den mottagliga delen av målgruppen och egentligen borde man väl vara nöjd så. Det är ju det en rekryteringskampanj går ut på.
Men det finns ändå något som gnager lite i mig och som får mig att tänka på ett fenomen jag avskyr hjärtligt och innerligt. Argumentationen tangerar ett förmätet sätt att döda diskussioner som många ägnar sig åt på Twitter. Jag pratar om: "Hur kan ni diskutera Per Gessles frisyr när barnen svälter ihjäl i Somalia?". Eller "Ehhh, ni tjafsar om Solsidan, sist jag kollade fanns det fortfarade krig och tortyr i världen???". Att göra sig till en bättre människa genom att tala om att det man ägnar sin energi åt inte är något avgörande för liv och död. Och i det nålsögat är det inte mycket som slipper igenom.
Det här gör inte att kampanjen blir sämre, det får mig bara att känna att den endimensionella världen vill i alla fall inte jag ha. Jag tror det finns tid och rum för både fånerier och seriositet. Och att även den som säkrar mattransporter vid humanitära katastrofer kan få gilla att sortera sina böcker i färgordning.

Bloggistisk startgas

För några dagar sedan startade Fredrik Wass på Bisonblogg utmaningen #Blogg100. Trots att mitt obstinata jag protesterar när jag ser ordet "Regler" och min individualistiska sida fördömer mig för att slappt följa med strömmen tänker jag hänga på. Jag kan behöva en dos startgas för att komma tillbaka till att formulera tankar som överskrider 140 tecken och dessutom har jag tid just nu, så det passar mig väldigt bra att lova att göra ett inlägg om dagen i 100 dagar. So help me God.
Vad kan du vänta dig att få läsa om ifall du hänger med mig genom den bistra vintern, via den den spirande våren ända fram till maj (ljuva tanke!)?
- Jo, du får hänga med på resan mot en ny arbets... situation.
- Jag kommer säkert reflektera över reklam.
- Debattinlägg om aktuella ämnen.
- Recensioner av populärkultur, företrädelsevis tv-program.
- Tips på intressanta grejer som händer på andra platser av nätet.
- Referat från spännande drabbningar på Twitter.
- Mat.
- Ett och annat rasande över ojämlikhet mellan könen skulle jag tro.
- Träning (so help me God, även här, please!).
- Skojs och trams.
Äsch, det blir nog precis som vanligt, med andra ord.

En krans till blev det.

Pysslet fortsatte och idag framställde vi den här kransen som ska bli en tack-för-lånet-present till en granne. Och ja, det är riktiga äpplen, även om de ser väldigt plastiga ut. Och nej, det är inte en prislapp, det är en "God Jul"-tag.

Jamen, jag får väl julpysselblogga, dårå.

Som du eventuellt vet, så har jag inget jobb att gå till på dagarna för närvarande. Därför har jag tillfälle att ägna mig åt att julfixa med betydligt större inlevelse än normalt. Det kalla vädret och det ymniga snöandet har inte direkt minskat inspirationen. Dessutom är jag i det gynnsamma läget att jag bara behöver förse Frida med material och agera Creative Director så sköter hon själva pysslandet med den äran. Så här har det gått hittills.
Jag köpte två naturella grankransar.

Så gjorde Frida en dörrkrans som blev så här:

Och en som blev så här:

Hon har även gjort en girlang à la flaggspel.

Och några fina renar.

Och så har jag bakat två sorters lussebullar och konstaterat att hela svenska folket fortfarande har Arlas kampanj från det fettskyende åttiotalet intatuerat i hjärnbarken. Den som gick ut på att Kesella skulle ge saftigare lussekatter. Punkt. Kesella är ett substitut för dig som inte vill använda så mycket smör i degen. Inte något som gör all slags saffransdeg saftigare. 

Så här blev mina, bakade helt utan Kesella och svingoda, om jag får säga det själv.

Att kalla en spade en spade

När andra vräker på med guld och platinum tar SJ fasta på den svenska folksjälen, på Landet Lagom och är noga med att du inte ska tro att du är något. 

Ingen kan anklaga deras bonusprogram för att bygga luftslott i form av förväntningar på upplevelsen.

Jag är uppsagd.

Branschen som jag har valt präglas ofta av tvära kast, det är inte ovanligt att man får vara beredd på att ställas inför helt nya situationer med relativt kort varsel. Och det är just så min realitet ser ut just nu. På grund av arbetsbrist är jag och två andra kreatörer uppsagda, på fredag jobbar jag min sista dag på CP+B och efter det är den arbetsmässiga delen av mitt liv ett diffust töcken. Eller ett oskrivet blad, om man hellre vill se det så.
Lyckligtvis ligger julen som en krockkudde mellan mig och den bistra verkligheten. Den kommer jag att tillbringa omgiven av allt som är mysigt, gott, snällt, roligt, bekvämt, välsmakande, bekant, gosigt och mjukt. Helt enkelt i komfortzonens själva epicentrum. Det är för övrigt en zon jag befunnit mig lååångt ifrån i ett och ett halvt år nu, vilket har varit enormt lärorikt.
Men om du har något kul förslag på vad jag kan hitta på efter jul är du mer än välkommen att maila mig på adressen du hittar i spalten här till höger. Eller kontakta mig i någon av mina andra sociala kanaler.
Jag må vara en smula stukad just nu, men jag är övertygad om att även det här kommer att leda till något vettigt på sikt. Bara för att det är en klämkäck klyscha behöver det ju inte betyda att den inte är sann: förändring är bra.
Så hej, du okända framtidsscenario. Välkommen hit, jag tror vi ska ha mycket skoj tillsammans du och jag.