lördag 10 oktober 2009

Långt innan svininfluensan – Pokémonfebern.

Ingen som har barn födda under första hälften av –90-talet kan ha missat den kanske största barnhypen som förekommit de senaste tio åren – Pokémon, och, kanske framförallt, Pokémonkorten. I likhet med alla andra pojkföräldrar (för det var i ärlighetens namn nästan bara killar som intresserade sig för de japanska fickmonstren) köpte jag ett antal samlarkort till Jonathan. Som nästan alla andra samlarkort köpte man dem tre och tre i täckta förpackningar, man visste alltså inte vad det var för kort man fick.
Tre trepackar köpte jag första gången.
Det visade sig att jag lyckats få total nybörjarbingo. Trots otaliga inköp efter detta fick han aldrig mer så bra kort som han prickade in denna gång. I vart och ett av paketen fanns nämligen kort av det mest åtråvärda slaget (Venusaur och Blastoise, var två av dem om det säger dig något). I ett av paketen fanns The kort, det som alla ville ha: Charizard. Be mig inte förklara vad det är som är så bra med det här monstret, men vad jag vet är att plötsligt var Jonathan, som då var fyra eller fem år gammal, den mest populära lille killen inom mils omkrets. Okända killar som var typ dubbelt så gamla som han plingade nu på dörren i parti och minut och ville ... öh ... leka. Det innebar att de tog till varje knep i boken för att byta/lura till sig Charizardkortet från snorungen Jonathan. Den som till sist lyckades tog till en legendarisk sluglösning: "Vi samlar korten tillsammans du och jag, Jonathan. Just nu tar jag med dem hem till mig."
I sin strävan att krama några extra miljarder ur Pokémonfebern gjordes naturligtvis filmer också. Självklart var jag där och såg den första med Jonathan och hans jämnåriga kompis. Att gå och titta på barnfilm brukar inte vara någon uppoffring, utan en höjdarupplevelse för mig. Toy Story och Shrek är två av mina absoluta favoritfilmer. Men Pokémonfilmen ... Killarna satt som förtrollade samtidigt som jag snabbt insåg att den var totalt otittbar. Det oundvikliga inträffade efter kanske tio minuter. Jag somnade. Gott och länge. När jag vaknade tittade jag mig skamset omkring. Hade någon sett? Satt alla och skrattade i mjugg åt mig? Men det visade sig att mitt lilla sällskap varit mycket representativt.
Alla barn satt trollbundna.
I princip alla vuxna sov.
Men att få nittio extra minuters sömn som småbarnsförälder är i och för sig inte det sämsta.
Så visst fyllde Pokémonfilmen ett syfte så gott som något.

Jonathans Pokémonsamling. Inklusive den fina korthållaren som han gjorde i syslöjden.

, , ,

13 kommentarer:

P.O. sa...

Idag fick mina två grabbar Jonathan och Marcus, 5 och 7, för första gången köpa Pokémomnkort. De spenderade två (!) veckopengar var på Pokémonkort på Freeport. För 40 spänn får man 10 kort. Vi försökte förklara för dem att "Jo, det är era pengar" och "Jo, ni får köpa tio papperslappar för 4 kr styck" och "Jo, ni får välja mellan detta och godis". Men, vissa misstag måste man nog göra själv.

Henrix Fexéus har skrivit om detta i sin senaste bok, om inte jag missminner mig. Om hur Pokémon är lite extra evil som attackerar barnen från flera håll samtidigt.

Inser nu att Pandoras ask tillverkas i Japan och kostar 40 spänn...

Dammråttan sa...

Jag tyckte det var HEMSKT när min äldste ville ha pokemonkort. det hade ju varit inne ett bra tag och han var typ andra generationen. Tänkte att det snart skulle vara dött och att det var bortkastade pengar. MEN så fel jag hade. Inte nog med att intresset höll i sig i flera år (om dock med lite toppar och dalar), hans bröder har OCKSÅ haft flera år långa pokemonperioder och det händer fortfarande att pokemonkorten kommer fram och de spelar underliga partier, som den här mamman inte fattar någonting av. Filmerna har jag lyckats undvika, genom att någon annan var snäll att ta med min son på den tiden (för jag minns att han gick, men inte jag) och genom att de kommit ut på video. På nåt sätt känns det lite bättre när det inte bara var en fluga, utan har hållt sig kvar,trots många försök till konkurrens, men jag kan ju inte påstå att jag förstår tjusningen.

Masarinmamman sa...

Och det är bara att konstatera att med en son född -03 så är Pokémontrenden långt ifrån avmattad. Det började med bollarna men nu är han inne på tyngre grejor (korten).

Filmerna (som är så galet usla) hyrs också gärna när vi är hos den lokala videobutiken.

Hälsningar Masarinmamman aka Pokémonmamman :-)

Anonym sa...

Hej!
Jag heter Kalle och är 10 år.Min mamma satt och kollade på din blogg.Så hon visade mig korten för jag höll på med sånt förut.Det röda kortet i mitten är väldigt värdefult och sällsynt.Om du sätter ut en annons på tradera på det kortet kan du få mellan 1-2 hundra kronor(bara ett tips).Föresten min mamma tycker om din blogg.Mvh Kalle

Ulrika Good sa...

PO, Dammråttan och Masarinmamman: Jag förstår att Pokémonhypen är långt ifrån över. Det är bara att beklaga :).

Kalle: Tack för årets bästa kommentar :)!

Stellan sa...

Vi försökte i det längsta att hålla mot när storebror (född -96) utsattes för frestelsen första gången. han var tre-fyra nånting.
Men vad hjälpte det, när de äldre killarna körde samma taktik som langarna på Plattan? En dag kom han hem och hade FÅTT fyra kort av en äldre kille på dagis. Sen var det kört.
Mellankillen är född -99 och jag vägrar försöka räkna ut hur mycket han spenderat på kort och spel till Gameboy Advande, Nintendo DS och Playstation genom åren.
Lillsyrran är född -04 och har nu börjat visa visst intresse. Käckt, tycker vi föräldrar, då kan ju hon få överta brorsans digra samling, som numera bara ligger i en låda och skräpar.
Men icke. De små monstren behåller sitt grepp. Så det är nog bara att hala upp plånboken igen. Man för trösta sig med att hon är tjej, och att det inte tycks finnas några Hello Kitty-kort på marknaden. DET hade varit en privatekonomisk katastrof.
Oj. Vilken lång kommentar! Sorry, men det här ämnet engagerar…

Ullah sa...

Men Munchlax är ju väldigt söt i alla fall!

Strato sa...

I "Keplers" bok Hypnotisören (förövrigt inte så mycket att hurra för) så baseras en hel sido-story på Pokemon, kanske kan vara kul att läsa...

Ulrika Good sa...

Stellan: Jungfrusilen gratis, huh? ;) Dom skyr inga medel...

Ullah: Och det bästa namnet av alla: Snorlax!

Strato: Jag läser Hypnotisören just nu. Det var därför jag kom att tänka på det, inser jag nu.

Ulrika Good sa...

Stellan: Jungfrusilen gratis, huh? ;) Dom skyr inga medel...

Ullah: Och det bästa namnet av alla: Snorlax!

Strato: Jag läser Hypnotisören just nu. Det var därför jag kom att tänka på det, inser jag nu.

Bondhustrun sa...

Snorlax kanske är roligt men det bästa måste vara SURSKIT som min sjuåring kom hem med för ett tag sen. (Eftersom jag inte hade skrattat så mycket på evigheter erbjöd jag honom på stående fot femtio kronor för kortet. Nu är det mitt och han hade råd att köpa tio nya!)

Ulrika Good sa...

Bondhustrun: Surskit hade jag lätt betalat en hundring för. Lätt. :)

Lo sa...

Mina barn - två flicor födda 01 resp 04, tittar visserligen med glädje på Pokémon på tv och har några figurer och några klistermärken, men har hittills inte visat några tendenser att vilja samla. Min systerson däremot har haft ett seriöst kortmissbruk i några år (som nu är utbytt mot en samling pilbågar och svärd) och jag har spelat med honom en gång. Ett lång och extremt förvirrat parti med ständiga regelbyten som till bådas stora förvåning slutade med att jag vann....