Såg "Blood diamonds" på DVD igår. Den var ruskigt bra. Ruskig.
Och bra. Inte sugen på att köpa diamantringar idag.
Jag frågade min sydafrikanska kompis Stu om hur väl DiCaprio gjorde sig som afrikan och han gav honom bra betyg ("for once an actor (almost) got our accent right").
En enda sak hade jag klarat mig utan, dock. Det kanske finns ett bättre, vedertaget uttryck för den, men, eftersom jag aldrig hört något sådant, kallar jag det "accelerationsapplåden". Ni vet, det som börjar trevande med ett par ensamma händer som klappar, mycket långsamt, mycket ensamt. Sedan ansluter sig fler, de klappar snabbare och snabbare, det hela accelererar till ett massivt dån. Gärna med stående ovationer och jubel som crescendo.
Denna amerikanska favoritscen är ett kräkpiller som kan sänka den bästa film. (I "Blood diamonds" tar dom den inte så långt som många andra filmer, det är bara en lightversion av accelrationsapplåden, så dom kommer undan hyfsat.)
En annan bra film som blir sämre med hjälp av en accelerationsapplåd: "En kvinnas doft". Förmodligen också "Döda poeters sällskap" och "Såsom i himmelen".
Blood diamonds, Leonardo di Caprio, Accelerationsapplåden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar