tisdag 2 oktober 2007

A walk down memory lane

Det är åttiotal.
Jag är tjugoett och bor fortfarande hemma.
Johan är tjugofem.
Vi har dejtat ett tag och det är dags för första middagen med min mamma.
En vanlig vardagsmiddag hemma i köket i Kullavik.
Han vill gärna göra ett gott intryck.
Det börjar så där.
Han sätter mjölken i halsen och tvingas spotta ut den.
I Bregottpaketet.
Men min mamma är inte kinkig med sådant, så det är ingen katastrof skedd.
Efter maten – ett tidstypiskt parti Trivial Pursuit.
"Yes!" tänker Johan. "Nu har jag min chans att visa att jag i alla fall har en hjärna av toppklass!"
Partiet börjar och det går riktigt bra för den blivande svärsonen.
Det börjar hetta till.
Pluppchans för Johan, en viktig sådan, som kan avgöra partiet.
"Gul! Historia! Mitt paradnummer." jublar han inombords.
Jag läser upp frågan:
"Vem skrev "Den yngre Eddan"?"
"Det kan jag! Hurra! Men vänta nu, vad heter killen, egentligen? Jag kan ju inte sittar här och säga "Snorre" mitt i kaffet." tänker den nu överanalyserande Johan.
Därför känner han sig tvingad att pressa fram ett nesligt: "Jag vet inte".
Givetvis vann han inte partiet.
Men han vann mitt hjärta.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Har saknat dina roliga inlägg baby.

Släng dig i väggen Alex.

Löv.

Ulrika Good sa...

Vad söt du är.
Tack, vännen!
Löv back to you.

Lisa sa...

hahahahaaaa classic! vilken kille!
min käraste var inte lika smidig härom middagen när han sa till min mamma

-ingegerd, jag har minsann hört att du erkänner att du gillar filmen Såsom i himmelen hahahaha!

mamma är 40talist och 40talister älskar den filmen och är defintivt inte ironiska.

klassiskt ögonblick.