Premiumätarna

När man ser Historieätarna förstår man att det där med om man tycker någonting är gott eller äckligt till väldigt stor del beror på vana. Jag älskar matlagning av den högre skolan, framförallt att äta upp resultatet av den, men ibland kan jag fundera på hur det hade varit om jag aldrig, så att säga, tagit första silen av vissa ingredienser. Om man aldrig hade smakat något annat än matolja, strösocker, vinäger, bryggkaffe, mjölkchoklad, kranvatten, tomater och isbergssallad hade man knappast saknat extra virgin olivolja, muscovadosocker, balsamvinäger, Arabicabönor, 70%-ig mörk choklad, källvatten, Romanticotomater eller provensalsk salladsmix, eller hur?

För att inte tala om salt. Väldigt länge hade vi i stort sett bara det som ironiskt nog kallas finsalt:


Men så kom någon smart människa på att göra finsaltet till fulsalt och vips! Med flingsaltet kunde man också ta sisådär 770% mer betalt per kilo:


Om man börjar fundera över hur många basvaror som blivit premium de senaste tjugo åren förstår man plötsligt varför man lägger en absurt stor del av sin lön i livsmedelskejdornas kassa. Och man gör det gärna. För det är ju så gott.

Ups and downs i karriären

Ända sedan jag hörde Alex Schulman beskriva mötet mellan honom och Jonas Gardell i Alex och Sigges podcast har jag varit väldigt sugen på att se avsnittet av Mia på Grötö där det skedde. Det sändes igår och levde inte alls upp till mina förväntningar, men det är inte det är inte det jag tänkte prata om nu.

I programmet hade Mia Skäringer och Maria Lundqvist ett samtal som gjorde mig ledsen. De pratade om att känna skuld för att man inte räcker till och frågade sig varför kvinnor tar på sig alldeles för mycket.
– Det är väl jämställdheten, säger Mia Skäringer och hon och Maria bondar över det faktum att de inte är feminister "på det sättet".
– Jag kan inte gå med i det där tåget, fortsätter Mia.
– Man måste bejaka både sina manliga och sina kvinnliga sidor. Att gå ut med Fittstim och hår... Det är inte min grej.

Så där har jag säkert också kunnat uttrycka mig någon gång för många år sedan, men att två kloka och upplysta kvinnor resonerade så 2013, det trodde jag faktiskt inte.

Eftersom de ägnade sitt förtroliga TV4-sända samtal åt att förstärka definitionen av en feminist som en grovhuggen manshatare med sin generande hårväxt i full frihet skulle jag vilja ägna mitt lilla hörn av mediavärlden åt att motverka detta.

Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:

Manshatare

Ointresserad av sitt utseende

Aggressiv

Hårig

Vänster (eller höger, genustänk är inte partipolitik)

Ful

Någon som anser att det inte är någon skillnad på män och kvinnor

För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder.



Avsnittet kan du se här.

Feminismens disclaimers

Ända sedan jag hörde Alex Schulman beskriva mötet mellan honom och Jonas Gardell i Alex och Sigges podcast har jag varit väldigt sugen på att se avsnittet av Mia på Grötö där det skedde. Det sändes igår och levde inte alls upp till mina förväntningar, men det är inte det är inte det jag tänkte prata om nu.

I programmet hade Mia Skäringer och Maria Lundqvist ett samtal som gjorde mig ledsen. De pratade om att känna skuld för att man inte räcker till och frågade sig varför kvinnor tar på sig alldeles för mycket.
– Det är väl jämställdheten, säger Mia Skäringer och hon och Maria bondar över det faktum att de inte är feminister "på det sättet".
– Jag kan inte gå med i det där tåget, fortsätter Mia.
– Man måste bejaka både sina manliga och sina kvinnliga sidor. Att gå ut med Fittstim och hår... Det är inte min grej.

Så där har jag säkert också kunnat uttrycka mig någon gång för många år sedan, men att två kloka och upplysta kvinnor resonerade så 2013, det trodde jag faktiskt inte.

Eftersom de ägnade sitt förtroliga TV4-sända samtal åt att förstärka definitionen av en feminist som en grovhuggen manshatare med sin generande hårväxt i full frihet skulle jag vilja ägna mitt lilla hörn av mediavärlden åt att motverka detta.

Min förhoppning och önskan är att man i fortsättningen ska få omnämna sig som feminist utan att behöva förtydliga att man inte är:

Manshatare

Ointresserad av sitt utseende

Aggressiv

Hårig

Vänster (eller höger, genustänk är inte partipolitik)

Ful

Någon som anser att det inte är någon skillnad på män och kvinnor

För det sista som behövs i arbetet med att stävja ojämlika och diskriminerande strukturer mellan könen är hinder i form av skrämmande och osanna nidbilder.



Avsnittet kan du se här.

Därför älskar jag inte "Älska mig".

I fredags var jag och såg Alex Schulmans föreställning Älska mig på Draken i Göteborg. Jag har gått hela helgen och grubblat på vad det var som gjorde att jag aldrig riktigt tyckte att den lyfte, att mitt betyg bara blev ett mjaaa. Till skillnad från Roland Poirier Martinsson så kan jag min Alex Schulman. Jag har följt alla hans bloggar, sett åtskilliga säsonger av Schulman Show, läst Skynda att älska och, framförallt, lyssnat på samtliga podcasts signerade Alex & Sigge. Så jag vet att han har mer att komma med än ett missförstånd om sin egen talang för att citera RPM. Men varför har jag mer utbyte av i princip varje avsnitt av podcasten än av Älska mig? Jo, av samma anledning som valfri incident som din kompis råkar ut för är roligare och mer intressant än en uppdiktad rolig historia eller skröna. Att lyssna på podcasten är som att höra två smarta, analytiska och roliga kompisar summera vad som hänt den senaste veckan och göra avstickare till allmängiltiga företeelser i livet. Det är äkta och nära, och intrycket är att samtalet uppstår i stunden. Man känner att det är en ynnest att få vara med och lyssna. Att höra samma typ av innehåll fast i ett välrepeterat, hårdskruvat och scenifierat sammanhang ger mig inte hälften så mycket. För mig blir det tämligen platt och ganska ointressant och det som trollbinder mig med podcasten går förlorat. Men jag märker också att det omdömet inte är representativt för publiken. Förmodligen tänker resten av åskådarna som jag gjorde när jag läste GP:s, i mitt tycke snipigt snåla, betyg på Filip och Fredriks Jakten på den försvunna staden: Hörrö tanten, du fattar ju INGENTING!

Så gick det INTE i Guldägget

Så här dagen efter är det på sin plats att jag bedömer min egen förmåga att bedöma hur det ska gå i Guldägget. Det började så bra. Första ägget ut var Digitalt och precis som jag tippat vann Systembolagets Promillekoll. Sedan blev mitt tippade guld för Försvarsmakten ett silver. Ok, man kan inte ha helt rätt jämt, bara nästan. Tredje ägget ut: Utomhusguldet gick till Triss. Precis som jag förutspått. Herregud, vilket orakel jag är! Platinaägget till Göran Åkestam gjorde mig, på riktigt, tårögd av välförtjänthet. Vidare till Digitalt där guldet gick till den fantastiska Human Rights Capcha som var min runner-up-vinnare efter mitt guldtips Volvo Lastvagnar (som blev utan). Orakelkurvan dalar en smula. Tidningsannonsering. Här vann Apoteket, som jag höll som trea efter Triss och Returpack. Mina favoriter fick dock båda silver, så det får väl anses som godkänt. I Event vann det interaktiva caféet med dålig design, som inte finns med på min tipslista. Min guldgissning Försvarsmakten fick silver. I Alternativa media började tilltron på mig själv som reklamtävlingsorakel svaja ordentligt. Paus Ljud & Bilds likkistekampanj är alldeles ypperlig, men man har skapat en produkt som gett PR, inte använt någon alternativ mediakanal. Den vann dock, medan mina favoriter The Good Divider för Childhood och Pressbyråns Färskhetsbeviset blev helt utan valörer. Den enda siarmässiga trösten är att Civil Rights Captcha fick silver, ungefär som jag trott. Men det är framförallt i Direkt som hela min tillvaro börjar gunga. Den i mitt tycke mest solklara vinnaren av alla, The Ice Record Project för Shout Out Louds BLEV HELT UTAN VALÖR! WTF? Stort grattis till vinnaren Bonniers Konsthall som är ett kanonjobb, men ändå. Jag fattar ingen-ting av hur juryn tänkt här, det skulle vara mycket intressant att få höra någon som var med berätta hur resonemangen gått. I princip alla av juryfilmerna som visades innan priserna delades ut handlade om magkänsla, gåshud och avundsjuka på upphovshenen. The Ice Record Project är den kampanj som scorar högst av alla på alla dessa parametrar. Tycker jag. Men uppenbarligen inte juryn. Jag behöver kanske inte gå igenom alla övriga kategorier (förutom att säga ett rungande HURRA för Rättviseförmedlingens mäktiga titanägg). Allihop är finfina vinnare, även om det inte är spot on vad jag trott alla gånger. Men det finns en kategori till, där utgången för mig var nästan lika given som i Direkt, och det är PR. Där blev mitt bombsäkra tipsThe Ballerina Stunt för Volvo Lastvagnar också helt utan ägg. Helt obegripligt i mina ögon. Men vad är det man brukar säga? Allt kan hända. Ägget är runt.  

Så går det i Guldägget.

Om en stund sätter jag mig på tåget och åker upp till Guldäggsgalan. Det ska bli väldigt roligt att matcha mitt tidigare tippande mot de faktiska resultaten. Den kaxiga rubriken till trots, jag är väldigt medveten om att jag kan ha åt helskotta fel. Här kommer mina guldgissningar i en snabbrepris: Alternativa media: Childhood, The Good Divider. Byrå: Ulrika Martin. Digitalt: Volvo Lastvagnar, Lauch on eBay. Byrå: Forsman & Bodenfors. Direkt: Shout out Louds, The Ice Record Project. Byrå: TBWA Event: Försvarsmakten, Vem bryr sig? Byrå: DDB Hantverk: Grolsch, Photo Machine. Byrå: Naked Film: Triss, Miljonär direkt på skrapet. Byrå: King Integrerat: Försvarsmakten, Vem bryr sig? Byrå DDB Mobilt: Systembolaget, Promillekoll. Byrå: Forsman & Bodenfors. PR: Volvo Lastvagnar, The Ballerina Stunt. Byrå: Forsman & Bodenfors. Radio: McDonald's, McDriiive. Byrå: DDB Tidningsannonsering: Triss, Miljonär direkt på skrapet. Byrå: King. Utomhus: Triss, Miljonär direkt på skrapet. Byrå: King. (Design har jag inte gjort någon tippning av.)   Fyra mycket starka och guldhotande silver: Svensk Adressändring, Paris (film) av TBWA. Civil Rights Defenders, (Alternativa Media eller Digitalt) Civil Rights Captcha, av Prime. Friends, Mobbningssimulatorn (Digitalt), av Lowe Brindfors . Returpack, Bröllopet (Tidningsannonsering) av Granath Havas (som jag glömde nämna förra gången.)   Ursprungsinläggen med det mer utförliga tippandet kan du läsa här, här, här och här. Kom gärna och tjingsa om vi ses i vimlet ikväll.  

Jag tippar Guldägg: Radio, Tidningsannonsering och Utomhus.

Sista kategoritrion ut: Radio Vad hände här? Är detta verkligen de vassaste radiospottarna som producerats under året? Ja, tydligen, så då tippar jag McDonald's McDriiive som vinnare. Den är trots allt minimalistiskt skön och växer i lääängden.   Tidningsannonsering Eller McDonalds-kategorin, som man också skulle kunna kalla den. Av fjorton nominerade bidrag är hela fyra för köttsemmeljätten. Som jag var inne på igår finns det ett bidrag här som jag inte tycker borde vara det. Jag syftar på Försäkringskassan Produktåterkallelese. Att en institution som F-kassan helt oförberett börjar med ett raljerande och ironiskt tilltal är som om den strikte ordföranden i bostadsrättsföreningen, som är så noga med formalia (och varit så i trettio år), plötsligt skickar ut en kallelse där städdagen är inplanerad på midsommarafton. Som ett practial joke. Målgruppen kommer bli förvirrad, och en misstanke om att det är Guldäggsjuryn, snarare än landets VAB:are, som förväntas uppskatta tilltaget infinner sig hos mig. Det borde inte premieras, det är sådant som ger kreativ-reklam-belackarna vatten på sin kvarn. Min vinnare här är den strålande Triss Miljonär direkt på skrapet.   Utomhus En charitydominerad kategori, och det bästa av välgörenhetsbidragen är den starka Situation Stockholm CV kampanjen (ja, namnet är särskrivet). Att läsa försäljarnas autentiska och gripande livsöden i CV-form gör verkligen att köpviljan ökar. Men med risk för att låta tjatig är det Triss Miljonär direkt på skrapet som vinner även här (om inte juryn tagit politiska hänsyn till att de redan vunnit, för då är det Situation Stockholm som går hem med ägget i guld).    

Jag tippar Guldägg: Integrerat, Mobilt och PR.

Idag har jag funderat över att Guldägget befinner sig i gränslandet mellan att vara en rent kreativ tävling och att även väga in resultat, som de flesta stora internationella tävlingarna gör. Som det är idag är kriterierna som bedöms idéhöjd, tydlighet, relevans, hantverk och omdöme. Resultat får numera vara med i casefilmerna, men det ska inte bedömas enligt reglerna. Men vad är ett PR-case som aldrig bevisligen publiceras eller sprids vidare? Eller ett digtalt stunt som ingen brytt sig om? Ingen guldäggsvinnare i alla fall, vågar jag påstå. I alla fall, här kommer mina gissningar i dagens tre kategorier: Integrerat Giganternas kamp. Mycket hög, jämn nivå, men kanske ingen som är någon riktig gåshudstriggare. Tror att det kommer stå mellan Coop Miljardären, Försvarsmakten Vem bryr sig? och, vad som väl får anses som uppstickaren här, Skolverket För det vidare. Är mycket osäker på denna tippning, men tror än en gång att Försvarsmakten kan ro hem ägget med gyllene valör. Mobilt Fåret Frank på businessturné via Instagram är underbar (Tele2 Business Fåret Frank på Nöjesguiden), men jag lägger ändå min gissning på att det blir Systembolaget Promillekoll som vinner. F&B rular den här kategorin, med andra ord. PR Nu blev det lätt-tippat igen. Volvo Lastvagnar The Ballerina Stunt är i mina ögon den självklara vinnaren här (mer självklar här än i Digitalt, där jag redan tippat dem som vinnare förut). Och så hoppas jag att Civil Right Defenders Civil Right Captcha får ett välförtjänt silverägg, antingen här eller i Digitalt. I morgon är det dags för de tre sista kategorierna, Radio, Tidningsannonsering och Utomhus. Och i en av dem finns faktiskt den enda av årets nominerade som jag inte tycker borde varit med.

Jag tippar Guldägg: Event, Film och Hantverk

Då kör jag vidare i gissningsleken om vilka som vinner Guldägg. Jag börjar med: Event Svårt. Jag ser ingen självklar vinnare här, men tror att det är Försvarsmakten Vem bryr sig som får störst anledning att beställa in segerchampagnen.   Film Jag står fast vid att jag håller på Triss Julfesten med sin lyckade dramaturgiska baklängesberättelse. Som god silveräggsvinnare ser jag den hjärteknipande Svensk Adressändring Paris och hedersägg för ofantligt söta barn till Libero The Meeting. Jag saknar Lottos Bilbanemannen, dock. Den var jag bombsäker skulle vara en juryfavorit.   Hantverk Inte lätt att tippa här, älskar ju Judit och Judit sedan gammalt och Shout out Loud är ett mästerverk, inget snack om det. Men tror att Grolsch Photo Machines kniper ägget här, för sin otroligt höga ambitionsnivå på just hantverket.   Nästa gång snackar jag Integrerat, Mobilt och PR.

Jag tippar Guldägg: Alternativa media, Digitalt och Direkt.

Helt oombedd har jag gett mig på att tippa hur det ska gå i Guldägget. Först ut är de här tre kategorierna: Alternativa media Den gamla klyschan "Det är otroligt hedrande att vara nominerad" gäller här mer än någonsin. Väldigt hög nivå, och otroligt svårt att välja. Pause Ljud & Bild CataCombo Sound Systems är spektakulär och framångsrik, men är det klockrent alternativa media? Kanske inte. Varför är de förresten inte med i PR, det är ju bättre som ett PR-case. Civil Rights Defenders Civil Rights Captcha är snyggt, intelligent, relevant och Childhood The Good Divider är ljuvligt briljant i sin enkelhet. Snacka om två alternativa media i sin prydno! Men båda är charitykunder, jag önskar att sådana fick tävla i en egen kategori igen. De har trots inte samma villkor som kommersiella aktörer har. Pressbyråns Färskhetsbeviset – också med den där eftersträvansvärda smarta enkelheten som elegant löser ett relevant problem. Efter att ha ältat om och men tippar jag ändå att det blir Childhood som vinner.   (Design – känner jag mig inte skickad att bedöma, så det hoppar jag över.)   Digitalt Från början var Friends Mobbningsimulatorn min självklara favorit, men så var det det där med charity igen. Som kontrast till det har vi Volvo Lastvagnar Launch Site on eBay. Att göra en kund som Volvo Lastvagnar till en vass tävlingskandidat är sannerligen värt all respekt. Därför sätter jag min tippning på att de vinner här.   Direkt Skönt, här finns det en självklar vinnare enligt min bedömning (även om övriga bidrag är i toppklass) och det är Shout out Louds The Ice Record Projekt. Dagens enda bidrag med ståpälseffekt på grund av awesomeness.   Berätta gärna om du tycker jag är rätt ute/ute och cyklar i mina omdömen. I morgon tippar jag vidare i Event, Film och Hantverk. Ses då!

Därför teasade jag igår.

Om du vill fortsätta att läsa min blogg får du styra över hit i framtiden. Jag har nämligen blivit bloggare för Resumé idag. "En one-stop-blogg-shop för dig som vill veta vad som händer i huvudet på någon som jobbat i mer än tjugofem år som copywriter" kallar jag det och det kommer väl bli hyfsat likt det jag skrivit om här, lite mer uppstyrt kanske. 
Hoppas du hänger med! 

Hajpetihajp

I morgon kommer det med största sannolikhet göras ett ganska spännande tillkännagivande här. Stay tuned!

Rapport från nätets danger zone

Gårdagens snackis var det här skrämmande och sorgliga klippet som är en slags trailer för kvällens avsnitt av Uppdrag Granskning: Ironiskt nog är kommentarsfältet till klippet nästan lika sorgligt.

Jag vill inte på något vis jämföra mig med vad de här kvinnorna blivit utsatta för, men jag har känt att jag har rört mig i väldigt ett minerat område de senaste dagarna, när jag skrivit inlägg som ifrågasatt manliga strukturer och tangerat näthat, dessutom på en plattform som är mer publik än den här.
Här är ett axplock av hur tongångarna har gått:
Det här var den populäraste kommentaren på SvD:bloggen. Hela femtio personer kastade sig på like-knappen.

Den här kommentaren tangerade förresten det jag var inne på här, att vilja döda debatten genom att ställa allt mot frågor om liv och död:

I morse var det någon som skrev det här (och drog paralleller till gruppen som för övrigt lade ner igår):

Förutom att det nästan är rörande att han som skrivit detta anser sig tillhöra en förtryckt grupp i samhället, så har det funnits en tendens på sistone att när vita män över fyrtio gett sig in i debatten får de snabbt höra att de just är vita kränkta män. Eftersom jag tycker att man ska argumentera i sak och fokusera på person är det ingen utveckling som jag applåderar (även om jag i smyg kan tycka att det är nyttigt att vissa får smaka på egen medicin).

Houston we have a possibility

Att vända fokus från det som ifrågasätts och istället kritisera ifrågasättandet i sig är en slug retorikmetod. Det gör exempelvis företagsledaren som kallar all kritik för problematiserande (i meningen att se problem där det inte finns några) och skapar lobotomerade medarbetare som aldrig ser problem, bara ser möjligheter! som det brukar heta i jobbansökningar.
Gnäll kan också vara en förminskande benämning i syfte att ducka för det som sägs.
Att styra så att kritiker blir associerade till något fult var något som Expressens twittrande reporter Niklas Svensson försökte sig på häromdagen. Han attackerade politikern Karin Pilsäter och ville sedan få det till att alla som inte gillade det tilltaget ställde sig bakom rattfyllerister.
Något som jag erfarit på sistone är att när man belyser företeelser som är dåliga för kvinnor ur ett jämställdhetsperspektiv blir man omedelbart anklagad för att göra kvinnor till offer samt att dubbelbestraffa dem.
Nu ser jag en möjlighet. Jag kan få reda på vad syftet är med den typen av anklagelser genom att fråga dig, kära läsare: Vad vill man uppnå genom att använda sig av resonemang som de jag nämner här ovan? Vet du?

De tre mest urvattnade råden.

3: "Gör bara sånt du tycker är roligt!" 
Det här kan vara det mest verklighetfrånvända av alla råd. Väldigt få människor här i världen kan försörja sig på att spela SongPop, shoppa dyrt smink och se på HBO-serier.

2: "Drick mycket vatten och sov minst åtta timmar!" 
Alltid sagt som skönhetsråd av någon som är så vacker att man känner att oavsett om man drack upp hela Titicacasjön och sov tretton törnrosasömner så skulle man aldrig ens komma i närheten.

1. "Var bara dig själv!" 
Välment uppmuntran av någon som med all säkerhet gör anspråk på epitetet "socialt monster". Men om man är sig själv när man står tyst i ett hörn och möjligen vågar prata med dem man redan känner kommer man aldrig göra succé med denna metod.

När kvinnor hejar på sina förtryckare

Det finns ett antal Facebookgrupper som under mantrat "Man kan skämta om allt" gör inlägg som är gravt kränkande mot grupper som invandrare, muslimer, homosexuella, tjocka, svarta, fula, handikappade och kvinnor. Det stående bemötande mot kritik är "Har du ingen humor, eller?" och så anklagar man ifrågasättaren för att förespråka censur.
Att det finns män som finner någon slags ventil i att hö-hö:ande kommentera och lajka kvinnoförnedrande "skämt" kan jag, om än aldrig på en miljon år respektera, så i alla fall förstå, men att det finns ett ganska stort antal kvinnor som gör samma sak, det är så otroligt deprimerande.
Här är ett exempel:

"Sååå bra!! och "haha" från kvinnor.

 När det postas en skojig parlör som den här:

...behöver man inte leta länge för att hitta kvinnor som vill bekräfta roligheten i det hela med uppmuntrande utrop:

När det här läggs upp:

Är Annika med flera redo att säga det här:

Här har Elin en lista som hon vill dela med sig av:

Men det där var bara en västanfläkt jämfört med de värsta inläggen på den här sidan.
Någon som heter Amanda drar sig inte för att ta strid:

Vad är det hon drar en lans för? Jo, den här bilden:

Finns det någon annan av de kränkta grupperna som känner en sådan iver att heja på sina förtryckare? Jag tvivlar på det.

Vad hände med Darins "Strangers in the Night"?

När Darin och Sylvia Vrethammar sjöng duett i sista avsnittet av Så mycket bättre trodde jag att deras version av Strangers in the Night skulle bli en stor hit och att Darins väg som crooner à la Michael Bublé var utstakad. Men vad hände? Inte ett skit. Jag har inte hört låten en enda gång sedan dess och den finns varken på iTunes eller Spotify. Är inte det väldigt synd på dessa smörslungade ärtor?

Nu ska det bli mer rock'n'roll i mitt liv!

Om att sitta i soffan med en filt över knäna, klappa en katt och läsa de här kan räknas som rock'n'roll.

De här fick jag av Johan idag. 

Man ser det man vill se

Som jag berättade igår skrev jag en artikel som det blev ett jävla liv om. Det var en analys av den här bilden från SVT:s sportpanel i morgonsoffan:

En ögonblicksbild som många tyckte sa mycket om samspelet mellan män och kvinnor, hur de tar plats respektive gör sig små, och som därför fick tusentals delningar i sociala medier på några timmar. 

När citat från min artikel togs upp av SvD:s Maratonbloggen, däremot, då var det ett helt annat fokus bland dem som kände sig manade att kommentera. Istället för att vilja se det många sett i bilden hette det mina intentioner var att:

• Gå till attack mot Jennifer Wegerup (den kvinnliga sportjournalisten i soffan) och göra henne till ett offer.
• Förbjuda män att sitta med benen isär.
• Plus att jag inte förstår varför män av anatomiska skäl MÅSTE sitta med skrevande ben.

Väldigt få av kommentatorerna ville inse att det fanns en kärnfråga i resonemanget, att det i traditionellt mansdominerade (som både sportjournalistiken och min egen reklambransch är) finns starka strukturer och att denna bild kunde säga något om dessa. 

Så är det nästan undantagslöst när ett känsligt ämne ifrågasätts. Att majoriteten av mottagarna hakar sig fast vid det argument som stärker deras tes – när det är en tes de älskar att rasa över. 

Därför tycker jag att det var strongt av Janne Josefsson att i Uppdrag Granskning ifrågasätta något av det mest laddade som finns. Barnfattigdom.
Vad han ville påvisa var att en del välgörenhetsorganisationer utnyttjade detta heliga begrepp och blåste upp statistiken på ett inte helt renhårigt sätt. För vem skulle ifrågasätta det? Om man ifrågasätter något som överhuvudtaget berör barnfattigdom blir man automatiskt någon som:

• Hatar barn.
• Hatar fattiga.

Och mycket riktigt, inom loppet av någon dag hade de Uppdrag Granskning-kritiska kokat ner sanningen till: Janne Josefsson hävdar att det inte finns någon barnfattigdom! Man ser det man vill se. 

När Allt faller hade en scen där "Jonas Gardell" (inom citationstecken, eftersom han spelar en skruvad version av sig själv) gjorde en stand-up där han skämtade om diskoteksbranden slog Aftonbladet genast på stora trumman om hur osmakligt detta var. En stor del av befolkningen tror nu att den otäcke Gardell helt rått hånade offren, när alla som sett serien vet att själva poängen med den scenen var att en tjej som var med när det hände och vars kompis dött i branden kom och satte Gardell på plats med besked. 

Men om man tar in nyanser och verkligen vill förstå vad det är som händer och sägs kan man ju inte kanalisera sin frustration och får inte lika många tillfällen att säga "Kolla vad den här idioten har sagt!". Därför ser man det man vill se och läser ut det man vill läsa. 

Ett återbesök på de gamla könsplaneterna

Ibland inbillar man sig att det där gamla tramset om att män är från Mars och kvinnor från Venus är överspelat. Att vi kan leva sida vid sida med förståelse och respekt för varandra och att olikheterna inte polariserar oss på två olika planeter. Tyvärr känns det inte alls så när man går in på Tidningskungens hemsida och klickar på "Kvinna" respektive "Man".
Då ska vi se vad vi hittar på damavdelningen:

(klicka på bilden för förstoring)

Jo, vi kvinnor är otroligt enkelspåriga. Vi vill göra oss vackra, träna oss snygga, gifta oss och få barn. Och avsluta med att skvallra om kändisar. Så mycket mer är det inte.

Männen då, hur är det hos dem?

Män är mer mångfacetterade och ... kåtare. De har humor, stil, är sköna och när en man tränar är det för att kunna betvinga en ung blondin med sina spelande biceps. 

I alla fall om man får döma av hur tidskrifter säljs in till oss.

Och apropå genustänk, igår skrev jag en artikel för Ajour om en bild som kunde indikera mansförtryck inom sportjournalistiken. Idag kommenteras den på SvD:s Maratonbloggen och man kan lugnt säga att det triggade igång en shitstorm av haters.

En trovärdighets död.

Det här är Rolf Lassgårds rollfigur i En pilgrims död, Lars Martin Johansson.
NUTID, estimerad ålder 55 år gammal: 1986, estimerad ålder 28 år gammal:
Men det är inte bara Lassgårds ungdomlighet som har grava trovärdighetsproblem, även dialogen är stolpig och märklig. Sällan har så mycket kompetens i form av toppskådespelare presterat så illa. Jag får en känsla av att det är GW:s arrogans som är den skyldige. Han verkar helt enkelt för upptagen av att idiotförklara omvärlden för att orka ta in och observera hur människor egentligen pratar och agerar med varandra. Dessutom är den berättad på ett sätt att man ideligen tappar tråden och inte känner att storyn drivs framåt. Jag är JÄTTEBESVIKEN för jag hade väldiga förväntningar på GW:s take på Palmemordet.

Årets upplaga av Stjärnorna på slottet är den bästa säsongen hittills

Kombinationen Ewa Fröling, Philip Zandén, Robert Gustavsson, Claes Malmberg och Barbro Svensson visade sig alstra en himla massa kemi av det positiva slaget. De hade helt enkelt förbannat kul tillsammans på slottet, och verkade genomgående uppskatta varandra. Precis som i årets upplaga av Så mycket bättre visade det sig att vänskap utan konflikter och tjuvnyp faktiskt kunde bli alldeles strålande TV. Man hade lätt kunna tänka sig att det är mer underhållande att se en Jonas Gardell som får tuppjuck eller en odräglig Börje Ahlstedt som retar gallfeber på samtliga, och ingen är mer förvånad än jag att de här "snälla" säsongerna blivit så lyckade.
Kanske är det överdoserandet av utröstningar och snärtiga jurysågningar som gör att hjärtevärmande knytande av så starka vänskapsband blir en lisa för tv-själen. (Jag har för övrigt länge hävdat att Mästarnas mästare skulle bli ett intressantare program om man nöjde sig med tävlingsmomentet i sig, och ingen behövde bli utslagen.)
I Robert Gustavssons avsnitt som sändes nu i lördags blev det återigen tydligt hur framgång nästan aldrig är en slump. Det är så lätt att avfärda breda artister som Darin och September som lalliga topplistejönsar eller folkliga komiker som Robert Gustavsson som snubbliga tramspellar. Att det bara är de erkänt "fina" utövarna som förtjänar sin framgång. Men när man får inblick i deras karriärer visar det sig nästan alltid att de besitter exempellös talang och en minst lika imponerande målmedvetenhet. Som tog sig sina första uttryck någon gång i blöjstadiet. Det är kanske den typen av artister som har mest att vinna på att vara med i programformat som Stjärnorna... och Så mycket bättre. Jag har på nära håll sett de mest hårdnackade topplisteskeptiker du kan tänka dig kapitulera fullständigt och beskriva Darins gärning med beundran strålande ur ögonen. Var det någon som sa att grisar inte kunde flyga?

Här kan du läsa vad jag skrivit tidigare om Stjärnorna på Slottet.

Har du inget viktigare för dig än att läsa det här?

En kampanj som diskuteras flitigt just nu är Försvarsmaktens senaste. Man visar upp ett antal samtidsfenomen av de mindre ärofulla slagen, som att plåta sin frukost och att vara en surdegshipster, ställer frågan "Vad håller du på med?" och jämför det med viktiga arbeten man kan uträtta via Försvarsmakten. Jag tror att det är ett igenkänningsgrepp som kan träffa mitt i prick på den mottagliga delen av målgruppen och egentligen borde man väl vara nöjd så. Det är ju det en rekryteringskampanj går ut på.
Men det finns ändå något som gnager lite i mig och som får mig att tänka på ett fenomen jag avskyr hjärtligt och innerligt. Argumentationen tangerar ett förmätet sätt att döda diskussioner som många ägnar sig åt på Twitter. Jag pratar om: "Hur kan ni diskutera Per Gessles frisyr när barnen svälter ihjäl i Somalia?". Eller "Ehhh, ni tjafsar om Solsidan, sist jag kollade fanns det fortfarade krig och tortyr i världen???". Att göra sig till en bättre människa genom att tala om att det man ägnar sin energi åt inte är något avgörande för liv och död. Och i det nålsögat är det inte mycket som slipper igenom.
Det här gör inte att kampanjen blir sämre, det får mig bara att känna att den endimensionella världen vill i alla fall inte jag ha. Jag tror det finns tid och rum för både fånerier och seriositet. Och att även den som säkrar mattransporter vid humanitära katastrofer kan få gilla att sortera sina böcker i färgordning.

Bloggistisk startgas

För några dagar sedan startade Fredrik Wass på Bisonblogg utmaningen #Blogg100. Trots att mitt obstinata jag protesterar när jag ser ordet "Regler" och min individualistiska sida fördömer mig för att slappt följa med strömmen tänker jag hänga på. Jag kan behöva en dos startgas för att komma tillbaka till att formulera tankar som överskrider 140 tecken och dessutom har jag tid just nu, så det passar mig väldigt bra att lova att göra ett inlägg om dagen i 100 dagar. So help me God.
Vad kan du vänta dig att få läsa om ifall du hänger med mig genom den bistra vintern, via den den spirande våren ända fram till maj (ljuva tanke!)?
- Jo, du får hänga med på resan mot en ny arbets... situation.
- Jag kommer säkert reflektera över reklam.
- Debattinlägg om aktuella ämnen.
- Recensioner av populärkultur, företrädelsevis tv-program.
- Tips på intressanta grejer som händer på andra platser av nätet.
- Referat från spännande drabbningar på Twitter.
- Mat.
- Ett och annat rasande över ojämlikhet mellan könen skulle jag tro.
- Träning (so help me God, även här, please!).
- Skojs och trams.
Äsch, det blir nog precis som vanligt, med andra ord.

En krans till blev det.

Pysslet fortsatte och idag framställde vi den här kransen som ska bli en tack-för-lånet-present till en granne. Och ja, det är riktiga äpplen, även om de ser väldigt plastiga ut. Och nej, det är inte en prislapp, det är en "God Jul"-tag.

Jamen, jag får väl julpysselblogga, dårå.

Som du eventuellt vet, så har jag inget jobb att gå till på dagarna för närvarande. Därför har jag tillfälle att ägna mig åt att julfixa med betydligt större inlevelse än normalt. Det kalla vädret och det ymniga snöandet har inte direkt minskat inspirationen. Dessutom är jag i det gynnsamma läget att jag bara behöver förse Frida med material och agera Creative Director så sköter hon själva pysslandet med den äran. Så här har det gått hittills.
Jag köpte två naturella grankransar.

Så gjorde Frida en dörrkrans som blev så här:

Och en som blev så här:

Hon har även gjort en girlang à la flaggspel.

Och några fina renar.

Och så har jag bakat två sorters lussebullar och konstaterat att hela svenska folket fortfarande har Arlas kampanj från det fettskyende åttiotalet intatuerat i hjärnbarken. Den som gick ut på att Kesella skulle ge saftigare lussekatter. Punkt. Kesella är ett substitut för dig som inte vill använda så mycket smör i degen. Inte något som gör all slags saffransdeg saftigare. 

Så här blev mina, bakade helt utan Kesella och svingoda, om jag får säga det själv.

Att kalla en spade en spade

När andra vräker på med guld och platinum tar SJ fasta på den svenska folksjälen, på Landet Lagom och är noga med att du inte ska tro att du är något. 

Ingen kan anklaga deras bonusprogram för att bygga luftslott i form av förväntningar på upplevelsen.

Jag är uppsagd.

Branschen som jag har valt präglas ofta av tvära kast, det är inte ovanligt att man får vara beredd på att ställas inför helt nya situationer med relativt kort varsel. Och det är just så min realitet ser ut just nu. På grund av arbetsbrist är jag och två andra kreatörer uppsagda, på fredag jobbar jag min sista dag på CP+B och efter det är den arbetsmässiga delen av mitt liv ett diffust töcken. Eller ett oskrivet blad, om man hellre vill se det så.
Lyckligtvis ligger julen som en krockkudde mellan mig och den bistra verkligheten. Den kommer jag att tillbringa omgiven av allt som är mysigt, gott, snällt, roligt, bekvämt, välsmakande, bekant, gosigt och mjukt. Helt enkelt i komfortzonens själva epicentrum. Det är för övrigt en zon jag befunnit mig lååångt ifrån i ett och ett halvt år nu, vilket har varit enormt lärorikt.
Men om du har något kul förslag på vad jag kan hitta på efter jul är du mer än välkommen att maila mig på adressen du hittar i spalten här till höger. Eller kontakta mig i någon av mina andra sociala kanaler.
Jag må vara en smula stukad just nu, men jag är övertygad om att även det här kommer att leda till något vettigt på sikt. Bara för att det är en klämkäck klyscha behöver det ju inte betyda att den inte är sann: förändring är bra.
Så hej, du okända framtidsscenario. Välkommen hit, jag tror vi ska ha mycket skoj tillsammans du och jag.

Inkvoterad i juryn?

Juryn som jag satt i förra veckan bestod av tjugosex personer varav fyra var kvinnor, inklusive mig. Raffaela från Italien blev olyckligtvis sjuk, vilket innebar att knappt var åttonde person i rummet var av feminint kön.  Ändå fick jag frågan av en inte alls illa menande jurykollega: "How come your country always send women?". Han reflekterade inte en sekund över att frågan han egentligen borde ha ställt sig var: "How come my country always send men?".
I sammanhang som det jag var i då inser man vad långt i jämställdhetsfrågan vi kommit i Sverige, och hur lite övriga världen ens funderar över saken.
Ett case vi bedömde började med att en kvinna, som satt framför en dator, förklarade att hon var kampanjens AD – endast iklädd BH och trosor. Sedan presenterades en (otroligt snyggt utförd) historia som gick ut på att temperaturen gick upp ju fler som besökte sajten i fråga. Och vad händer när det blir varmare? Jo, man tar av sig kläderna. Eller, kvinnorna tar av sig kläderna, rättare sagt. Behöver jag säga att besöksresultatet var en succé?
När den kampanjen kom med på det som kallas för short list (det vill säga alla inskick som har chansen att vinna fina priser) ställde jag mig upp och sa att jag tyckte att det var sorgligt om en så sexistisk enhet belönas utan att någon höjer på ögonbrynet. Detta möttes med tomma blickar, men efteråt kom flera av de manliga ledamöterna fram och sa: "Jag har tänkt på det du sa, och nu fattar jag vad du menar".
Detta fick mig återigen att fundera över det där med kvotering och medvetna satsningar på att få fler kvinnor att verka i större sammanhang.
Första gången jag var med i Cannesjuryn var det säkert en och annan (inte minst jag själv) som tänkte att jag favoriserat på grund av mitt kön, när det fanns massor av mer meriterade män att välja bland. Men jag fixade det och den här gången kände jag att på grund av den erfarenheten faktiskt platsade åtminstone lika bra som de flesta andra. För när man ger någon chansen att delta i något stort ger man dem också chansen att skaffa sig de kvalifikationer som krävs för att delta i något stort. Sådana möjligheter ges till höger och vänster till män varje dag, utan att någon frågar sig "How come..," och så vidare.
Och när det finns fler kvinnor med rätt erfarenheter att välja mellan blir exempelvis jury- och styrelserum befolkade av fler individer som förstår att sexism och ojämlikhet är något man ska motverka. Och vips har man skapat en god jämlikhetscirkel.

Exile on Le Croisette.

Det där med att jag skulle blogga under min vistelse i Cannes gick så där bra. Var det inte dålig uppkoppling så var det tids- eller energibrist som satte käppar i mitt planerade uppdateringshjul. Därför tänkte jag att jag skulle göra ett sammanfattande inlägg så här i efterhand. Men eftersom det är midsommardagen behöver jag samla kraft lite till, och mäktar bara med att berätta om ett specifikt minne idag.
När juryarbetet var över flyttade Johan (som var med mig) och jag från hotellet som Cannes Lion-organisationen stod för till en villa som CP+B hyrt för sina Cannesbesökande medarbetare. Man paxade helt enkelt ett rum och visste inte riktigt vilka som flyttade ut och in ur de andra rummen. Det var svenskar, engelsmän och amerikaner som kom och gick. När jag kom ner i köket i torsdags stod det en lång, ranglig kille med truckerkeps, pilotsolbrillor, rocktisha, tatueringar och långt stripigt hår vid köksbänken. Han gnagde på en baguette och hade en cigg i näven. Brödtuggorna sköljde han ner med rosévin och på den gamla CD:n snurrade John Lennons "Instant Karma!". 
"Hi, I'm Ben from London" hälsade han och aldrig har jag känt mig mer som om jag var med när Rolling Stones spelade in "Exile on Main St." i en villa på Rivieran och levde rock'n'roll-livets dekadenta dagar. 

Tisdag.

På midsommarafton 2007 spöregnade det hela dagen och jag led av en svår posttraumatisk depp eftersom mitt juryuppdrag var över och jag var hemma i Sverige igen. "Det var det roligaste jag varit med om, och nu är det över" tänkte jag medan jag grodhoppade lite håglöst mellan regnpölarna.

Därför var min lycka dubbel när jag tidigare i år fick frågan om jag ville sitta i juryn för Cannes Lions en gång till. Jag kände då att jag kunde fokusera helt på det roliga och intressanta i uppdraget och inte behövde lägga någon energi alls på att vara nervös, för jag visste att det faktiskt inte fanns något att vara nervös för.

Samma självkänsla hade jag när jag packade. "Jag vet vad jag trivs i, jag behöver inte göra mig till något jag inte är" tänkte jag och packade ner en garderob som nästan uteslutande bestod av väl ingångna plagg från våra vanligaste kedjeföretag.

När planet landade i Nice igår såg jag fram emot att få känna mig VIP för en gångs skull, eftersom jag visste att det skulle stå någon med en skylt med mitt namn på och möta mig i ankomsthallen. Olyckligt nog tajmade jag inte min ankomst med den personens och när hon väl kom låg lappen med mitt namn på bakom de andra hon var där för att plocka upp. Fan! 

Det visade sig att jag skulle dela taxi med en annan svensk jurydeltagare och sekunden hon satte sig i bilen var den där självsäkra känsla jag byggt upp över min garderob spårlöst borta. Plötsligt blev jag ohyggligt medveten om hur fållen på det där H&M-linnet korvade sig och fick det att se simplet ut, hur illa mina avklippta jeans satt och hur extremt ostylish min noppiga kofta var. Och mina Minnetonkas som jag gillar så mycket, de är förmodligen såååå 2006. 

På kvällen igår samlades jag med de andra medlemmarna i min jury (Promo & Activation som den heter) för att gå på en välkomstmiddag på det flotta Carlton Hotel och då var situationen intressant nog helt annorlunda. De andra var uppseendeväckande nedklädda i flip-flops, bermudas, urtvättade t-shirts och jag kände mig som en glamorös überfashionista i min svarta klänning med fransar och kilklackssandaletter. Det är ofta så, när man träffar den verkliga eliten är de påfallande lite upptagna med att bekymra sig över hur de tar sig ut. Jag ska försöka bli mer som dem. Lite. 

Annars har jag haft en lång men rolig dag i palatsets mörkaste rum. Jag har bedömt ungefär 250 bidrag och blev bara utsläppt i solen i en halvtimme för en snabb lunch. 

När jag kom till hotellrummet blev jag så trött så jag tänkte att jag bara skulle gå ner till någon smörgåsbutik och köpa med mig något att äta på rummet. Men i hissen mötte jag min australienskirländske jurykollega Steve, så han, australiensaren Matthew och jag gick till ett pizzaställe och hade en väldigt kul middag. Efteråt anslöt några fler och vi gick till en bar med storbilds-tv och såg lite av matchen mellan Tyskland och Holland. 

Nu ska jag strax släcka lampan och sova, jag misstänker att jag kommer att ha intressanta drömmar, för förutom att bedöma 250 bidrag har jag sett ungefär lika många casefilmer. 

Mitt rekonstruerade VIP-moment.

Så här tänkte jag.

För ganska exakt fem år sedan åkte jag till Cannes för att vara med i juryn och i och med det startade jag den här bloggen. Eftersom jag nu är i samma situation tänkte jag dokumentera min tid här via samma kanal. For old times sake. Och för mitt eget minne skull. Häng med om du vill.
Just nu sitter jag på mitt halvmuggiga rum på Eden hotell och har just ätit frukost tillsammans med den finska jurydeltagaren Minna. Om tio minuter ska vi samlas i lobbyn för att ta oss vidare till palatset där juryarbetet äger rum. Idag, den första arbetsdagen, kommer vi att delas in i grupper som i sin tur tilldelas olika underkategorier att beta av för att så småningom komma fram till en shortlist. Först på fredag kommer vi att jobba alla tillsammans och inte sitta i grupper.
Men nu måste jag skynda mig ner till de andra.

Ge tillbaka FB-flödet till dina "vänner".

Tycker du också att Facebook har blivit mindre kul på sistone? Är du inte heller så intresserad av att halva ditt flöde består av solnedgångsbilder och bebisporträtt som fullkomligt okända personer postat? Eller kommentarer på inlägg skrivna av någon du aldrig hört talas om? Och detta bara för att en av dina FB-vänner "gillat" eller kommenterat ett inlägg som inte rör dig.
Jag har klurat ut hur man ändrar på detta och får tillbaka ett flöde som handlar om dem du valt att ha som FB-vänner. Det är ganska pyssligt men så här går det till:

Det måste göras från datorn.

Det måste göras för varje enskild Facebookvän.

Du måste hitta ett sådant inlägg där din FB-vän gillat eller kommenterat något som en icke-FB-vän gjort. Det funkar inte med vilket inlägg som helst. 

När du hittat ett sådant klickar du på den lilla pilen som ligger längst upp till höger i inlägget. Då kommer det upp en sådan här ruta:

Då markerar du det sista alternativet:

Klart!

Det återstår att se om detta även avspeglar sig på flödet i telefonen, men det förutsätter jag att det ska göra.

UPDATE! Ylva har ett ännu bättre förslag för hur detta kan åtgärdas. Läs första kommentaren till det här inlägget.

Kritikerkritik och den politiskt korrekta humorn.

För ett par veckor sedan var jag på Filip och Fredriks "Jakten på den försvunna staden". GP gav den två njugga fyrar och talade om pubertala under-bältet-skämt. Något säger mig att Ulla Sandström, som GP skickat dit, inte direkt tillhör duons fanbase, för i mitt tycke (samstämmigt med i princip alla andra som recenserat showen)  var det en helt enastående bra föreställning. 
Igår var jag på Özz Nûjens "Dålig stämning" och trots att jag aldrig sett något han gjort tidigare som jag blivit imponerad av tänkte jag att alla hyllande recensioner föreställningen fått måste betyda någonting. Ett recensionscitat: Dålig stämning är inte bara ett osannolikt rått och ocensurerat angrepp på konungen och monarkin utan en träffsäker samhällskritik riktad mot såväl makt, osannolika kroppsideal som rasistiska fördomar.
Men allt eftersom showen fortgick blev jag mer och mer häpen över att majoriteten av publiken vred sig av skratt åt skämt som jag tyckte var makalöst simpla och helt enkelt inte ett dugg roliga. Och de delar som skulle vara allvarliga, viktiga och berörande var för mig bara platta och banala. 
När jag idag lyssnade på det senaste avsnittet av Kristoffer Triumfs ypperliga podcast "Värvet" satte Henrik Schyffert ord på mina tankar:  Det är så lätt att lura journalister att det ska vara bra. Det är så jävla enkelt att få höga betyg i stand-up. Det är bara att ha lite genusprat, nåt antirasistiskt eller lite politiskt. Då kommer det en tant från DN och säger att det är ”Lenny Bruce”. Ingen har lyssnat på Lenny Bruce, ingen gillar Lenny Bruce, men så ska stand up vara, har de fått för sig. Det svåra är inte att säga något vasst politiskt, det svåra är att få tvåhundra fulla tanter från Länsförsäkringar att skratta klockan elva en lördagskväll i Västerås. Att klämma in någon smart grej om att Jimmie Åkesson är dum i huvudet, det kan en apa göra. Men de tycker ändå att det är det som är det fina. Men det är det inte, det är det andra som är det fina. 
Visserligen visar han prov på ett rent och skärt tantförakt (som säkert skulle inkludera även mig) men i övrigt har han så himla rätt. Humor och politisk korrekthet är som eld och vatten. Om Jesper Odelberg inte är rolig är han inte rolig, även om han är CP-skadad. Och vice versa.

Ur DN:s recension. 

Någon som kommer ihåg vad det här betyder?

Vi håller på och renoverar sovrummet. Tömmer utrymmen på gammalt mög och hittar bortglömda grejer. Idag hittade vi den här slipsklämman från åttiotalet. Jag hoppas att Johan aldrig har burit den på allvar, för den kan vara något av det vidrigaste som kommer från detta årtionde. Och det vill inte säga lite med ett decennium som producerat såväl Baltimora och neonfärgad make up som snötvättade pösjeans. 

Kommer du ihåg vad bokstavskombinationen YCDBSOYA stod för?