Särö – så är det.

Jag tänkte att du kanske ville veta lite mer om hur det är i Särö där jag bor, men jag ska snart lämna min minutiöst skötta sekelskiftesvilla för att planera sommarens kappseglingar med min Pelle Pettersonbåt samt putsa på min nya Nimbus, så jag överlåter beskrivningen åt redaktionen på Realtid istället:

Tack Dr PO för tipset!

Bibliotekstjuven – en miniserie som TALAR MED STORA BOKSTÄVER.

En otroligt kittlande story och något som med fog kan kallas för svensk skådespelarelit. På pappret hade Bibliotekstjuven, som hade premiär på SVT igår, alla möjligheter att bli en fantastisk liten serie. Men det tog inte många minuter innan skepsisen infann sig och efter en halvtimme var den stackars skämskudden halvt ihjälkramad. Sällan har väl dikten varit mer underlägsen verkligheten. Varenda scen har en gigantisk röd pil som blinkar och säger NU SKA DU FATTA DET HÄR! Det här kan vara att huvudpersonen John Manneus har ett klasskomplex. Att han har ekonomiska problem. Att det finns VÄRDEFULLA böcker på hans nya arbetsplats, Kungliga Biblioteket. Och vad det leder till behöver man inga högskolepoäng för att räkna ut.
Samtidigt finns massor med scener med enorma trovärdighetsproblem. Manneus har tillbringat det senaste dryga decenniet i en akademisk miljö och visar sig samtidigt vara helt clueless när det kommer till sociala koder i den finkulturella världen? Hans kollegor på bibblan är inga manchestermuppar utan flashiga Richestammisar? När hans fru börjar upptäcka deras ekonomiska problem säger hon först: NU HAR VI INTE RÅD MED FLER SMS-LÅN och sedan dyker hon upp på Johns arbetsplats med en bunt räkningar i handen? När John ska dupera någon står han och talar högt för sig själv framför spegeln? Fast den allra jobbigaste scenen är ändå när John på en fikarast försöker bjuda på JÄTTEDYRA CIGARRER för att bli accepterad av sina fina nya kollegor.
Jag ber om ursäkt för alla skrikiga versaler, men det är så jag uppfattar den här produktionen.
"Thriller för tänkande tittare" kallar Sydsvenskan den. Jag skulle vilja påstå det motsatta. Thriller för dig som tycker det är jättejobbigt att tänka.

Bibliotekstjuven, böcker, tv-program, svt, recensioner

Veckans roligaste.

Om du gillade charmtrollet Leo, det taffligt uppstoppade lejonet på Gripsholm, kommer du att älska den här Facebookgruppen Dårligt udstoppede dyr (danska? norska?). Leo ingår givetvis i samlingen.
Här är några andra smakprov:

Sista svängen som politisk bloggare.

Innan jag fortsätter att skriva om min nya locktång, Bibliotekstjuven på SVT1, uttjatade formuleringar på nätet, att Maggan ska kastreras på lördag och annat på min normalbanala nivå vill jag bara tipsa om att det idag var en ledarkrönika i GP som också ifrågasatte det okritiska reportaget från gamla KPML(r):s fyrtioårsjubileum (som jag skrev om här och här). Kolla gärna igenom kommentarerna på krönikan, det är intressant läsning.

Den goda kommunistiska tanken.

Som väntat fick jag kommentarer på mitt förra inlägg om att kommunismen i grunden är en god tanke. Att man fortfarande tänker så, och fortfarande ansluter sig till partiet, istället för att se vad denna goda tanke i stort sett ofelbart lett till i praktiken, det är för mig en gåta. Att man än idag hänvisar till den fina kommunistiska grundtanken, trots att den i stora delar av världen, och under långa perioder av mänsklighetens moderna historia, varit den perfekta täckmanteln för att plundra människor på allt de äger och döda alla som inte håller med om godheten i denna handling, är ofattbart.
Och apropå GP:s glättiga fråga Vilket är ditt bästa revolutionära minne? som man ställde på fyrtioårsfriandet av gamla KPML:r, som om det vore ett jubileum för en barnteatergrupp och inte ett kommunistiskt parti, så har jag har ett par minnen som jag hittade i boken Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer.
Man behöver inte bläddra längre än till sidan sju för att läsa om följande revolutionära minne:

"Miljontals barn i Sovjetunionen blev hem- och föräldralösa till följd av inbördeskrig, svält, deportationer och massterror. Medan regimen på 1920-talet tycks ha strävat efter att finna humana lösningar i form av barnhem och adoptioner började man under 1930-talet att behandla barnen som kriminella. År 1935 sänktes åldern för straffmyndighet från 16 till 12 år. I stället för att placeras på barnhem skickades allt fler föräldralösa barn till Gulags arbetsläger."

Och på sidan 18 citeras Stephan Adamenkos bok Ödets väg – minnen ur mitt händelserika och dramatiska liv:

"Hungersnöd är något av det värsta som kan upplevas i denna värld. I Ukraina gick det till slut så långt att man hängav sig åt kannibalism. Man konstaterade helt enkelt att nu var Djedusjka (farfar, morfar) eller Babusjka (farmor, mormor) så gamla att de snart skulle dö. Så slaktade man dem och åt upp dem för att man själv skulle kunna överleva."

Nu ska jag snart lämna den politiska banan och återgå till att skriva om katter, teveprogram, min familj och göra underfundiga reflektioner om min vardag.

Legitimt heilande.

Idag har GP ett reportage från Kommunistiska partiets fyrtioårsfirande på biograf Draken i Göteborg (finns inte på nätet). Men började med att konstatera att I och med högervridningen behövs vi mer än någonsin och så uttalade sig bland annat Claes Malmberg om vad hans bästa revolutionära minne var. Dragplåster på galan var Sven Wollter På bilden sträckte partimedlemmarna upp sina nävar i luften:

Visst, GP hade kunnat rapportera från ett nazistiskt konvent också. Men hade tonen varit lika glättig? Hade lika många kändisar velat uttala sig eller uppträda? Hade de uppsträckta händerna presenterats lika okritiskt eller hade man berört allt djävulskt som partiet och dess anhängare åstadkommit?
Dessa frågor blir extra tydliga när jag bläddrar i boken som Frida läser i skolan. Boken (och det är en diger bok, inget tunt häfte) är nyproducerad, för tidigare har det inte funnits något läromedel som belyst ämnet tillräckligt ingående. Ämnet som heter:

En riktigt skrämmande tanke i sig. Att den här boken inte funnits tidigare. Vilka var det nu igen som vann kriget?

Kattdressyr.

Johan läste någonstans att det inte gick att dressera katter.


katter, YouTube, videoklipp

Att göra boktitlar lite mindre ambitösa.

Idag har vi lekt en rolig lek på Twitter. Den påminde mig om en annan skojighet vi gjorde för ganska precis ett år sedan, den som hette Fem summerar 2009. Den här gången handlade det om att ta kända boktitlar och göra dem lite lamare och en aning mindre ambitiösa. Det finns massor av riktiga guldkorn, jag har samlat ihop några få av dem, fler hittar du här.
































Här är några av mina egna alster:




UPDATE Det har visat sig att det var Richard Herold som började det hela, som en svensk version av #lessambitiousbooks

Cats don´t smize.

Med Maggans intåg i familjen har jag gått från att vara en renodlad hundmänniska till att vara som Schweiz i den brännande frågan om katter vs. hundar. Neutral. Men jag har också noterat en viktig egenskap som skiljer dessa djur åt, en skillnad som ger en lättälskad poäng till vovvarnas favör. Hundar kan se glada ut. Både med hela sitt kroppsspråk och med sitt ansiktsuttyck. Katter kan spinna, stryka sig mot dig och fjäska, men de ha hela tiden en lite, lite svårmodig min i sina luddiga ansikten. Framförallt kan de inte le med ögonen, eller smize som Tyra hade sagt. När de halvsluter sina ögon kan de se mäkta belåtna ut, men glada? Nej, det lurar inget leende i ögonvrån på en katt. Inget lyckofniss som bubblar över, så där som det kan göra på din labrador när du plockar fram kopplet eller på taxen när du kommer hem från en tur till tvättstugan.
För att skapa lite kattjämvikt, här är en söt film om två katter som småpratar lite med varandra:

Och här är översättningen, vad de egentligen säger:


katter, hundar

Gyllene baggeskor.

Frida blev glad när Guldbaggenomineringarna kom ut idag. Det visade sig att Pernilla August hade fått en välförtjänt nominering till bästa kvinnliga huvudroll för Miss Kicki. Det vill säga filmen som Fridas Ludde är med i. Vilket i sin tur innebär att Frida och Ludde kommer att gå på Guldbaggegala senare i januari. Dessutom kom hennes guldiga baggeskor på posten:

Foto: Frida Good

Och apropå klackskor, de här pjucksen är min julklapp från Johan:

Jag kommer att bli svinlång, men what the hell.

Göteborgs gladaste twitteramatör.

I morse satt jag i godan ro och läste min GP vid frukostbordet. I slutet av första delen hade ekonomireportern Kenny Genborgs listat "Tjugo löften från näringslivets toppspelare". Det handlade om att han hade "tjuvlyssnat" när de gav sina nyårslöften och började med den kinesiske Volvoägaren Li Shufu, Fredrik Reinfeldt, Folkpartiets vice ordförande Helene Odenljung och Volvos Leif Johansson:

Men när jag kom till plats arton satte jag mina frukostflingor i halsen:

Hoppsan! Plötsligt var jag inte längre en sömnig, filmjölksslafsande morsa i en noppig, rosa HM-tröja utan ett twitterproffs och tillika en näriningslivstopp. Som dessutom lovat att inte fingra för mycket på twittertangentbordet under 2011.
Och även om jag i verkligheten bara är en medelmåttig amatör, så är jag numera åtminstone en mycket glad sådan. Som förmodligen kommer faila big time med det där löftet om att inte twittra för mycket.

Jag ber om ursäkt i förväg.

På grund av det enoooorma allmänintresset tänkte jag kicka igång 2011 med ett riktigt narcissistiskt dagens outfit-inlägg. Eller, rättare sagt, gårdagens nyårsoutfit, den jag var inne på igår.

Strumpbyxorna jag köpt dagen till ära var på tok för glansiga och var gav mig osmickrande prinskorvsben, och 150-kronorsskorna var också fula.

Så jag bytte till svarta strumpbyxor och stövlar istället. Samt ställde mig i en märklig ont-i-magen-pose. Örhängena Frida har gjort skymtar fram under mina locktångade lockar. När vi hade promenerat till nyårsfesten var lockarna dock ett minne blott.

Så. Nu kan 2011:s blogginlägg bara gå en väg. Uppåt.

Motsatsen till en nyårskrönika.

Igår sprang jag åtta kilometer på löpbandet, i förrgår också. Det hade jag aldrig gjort om jag inte upptäckt att jag hade häng på att gå i mål som vinnare i en springutmaning som vi haft på jobbet och som gick ut idag. På samma sätt är det med det här inlägget. Om jag inte hade utmanat mig själv att blogga varje dag under december hade världen aldrig fått reda på vad som snurrar i min lilla skalle just nu. Jag inser att den mest sannolika kommentaren på det är "Hade varit lika bra det", men här kommer i alla fall motsatsen till en nyårskrönika, några aktuella tankar, med ett par timmars horisont.
- Nuförtiden hinner jag knappt gå sista vändan runt julbordet innan jag är outsägligt trött på julmat. Fresta mig med en sylta på Annandagen och jag klipper till dig. I morse slängde jag ut den sista skinksnutten och resterna av de heminlagda sillarna. Märkligt att det kan kännas lyxigt att få mer space i kylskåpet.
- Eftersom de senaste veckorna varit så kalla, och kylan inte verkar försvinna i första taget, har vi eldat väldigt många brasor. Det i kombination med att man inte öppnar dörren i mer än att man precis hinner slinka in eller ut, för att inte släppa ut den goa värmen, gör att jag misstänker att vi framåt vårkanten kommer att bo i unket och sotigt hem i stil med Hagrids stuga.
- I förmiddags var jag i Kungsbacka och köpte en locktång. Till nyårsmiddagen ska jag försöka upprepa den glammiga frisyren jag hade när jag kom från hårfrisörskan nu senast.
- Jag hittade även ett par platåpjucks på HM för 150 spänn. Eventuellt är de mer sköna än snygga.
- Och så ska jag ha örhängena glam som Frida har gjort. (Kanske lägger ut en bild på helheten senare idag.)
Med dessa spretiga och grunda tankar vill jag önska dig ett fantastiskt 2011, i januari blir det nog ett mer moderat tempo på bloggandet igen.

Botten upp!

Igår skrev Jonas Cramby ett underbart inlägg om att han ville att hans dotter skulle bli något med apor. I det beskrev han hur hans dotter skulle flytta till Afrika och hur han såg sig själv sitta i en Karen Blixenkliché på en veranda, skrivandes deckare, och dricka GT efter GT eftersom, som han säger, ”behöver kininen”.
Detta fick mig att tänka på allt vi använder som ursäkt för att få dricka alkohol. Den vanligaste är förstås att ta en whisky eller en cognac mot förkylningen. Hur är det vetenskapsmännen brukar säga? "Den roligaste huskuren som inte fungerar".
Sedan har vi sånt man tar "för magen". En snaps när man äter mycket fet mat eller en Fernet Branca för att hjälpa matsmältningen på traven. Digestives är en hel kategori med matsmältningssprit som väl framförallt fransmän verkar behöva.
Och det här med att så många trettioplussare blir "intresserade" av Single Malt-whiskys, vad är det om inte en bra anledning att ta sig en jävel lite oftare?
Om jag skulle påstå att även ett vinintresse bygger på att få en anledning att dricka vin i tid och otid skulle nog en väldigt massa kunniga och seriösa människor bli förolämpade, så det tänker jag inte göra, men det finns säkert fler bortförklaringar som används i alkoholkonsumtionssyfte. Vilka har du hört eller använt dig av? Om jag får många bra tips kanske jag ska fira med champagne?

Påpälsat.

Det var kallt i förmiddags, minus fjorton grader, så kallt att min bil hade klätt sig i päls. Ett vitt, fluffigt lager av perfekta kristaller som kanske var två centimeter tjockt.

Pälslagret gick att borsta eller blåsa bort, så fluffigt var det.

På mina breddgrader är det i alla fall ovanligt med pälskristallklädda bilar.

Och en grej till, du i Volvon, som först låg trettio centimeter bakom mig på den snorhala 158:an igår, och som sedan flängde ut på fel sida, i påfartsfickan, där underlaget bestod av is och modd, för att köra om mig som låg i 87 km/h på denna 90-väg, till dig vill jag bara säga: du är en idiot.