lördag 9 maj 2009

Den ironiska danzbandzgenerationen?

Det är inte utan att man undrar hur det står till med verklighetsuppfattningen i dansbands-Sverige.
Som alla vet gjorde Henrik Dorsin & Co ett antal komiska versioner av låten "Tingeling" i Melodifestivalens mellanakter. En av dem var en ofattbart såsig dansbansversion.
Men såsigheten och inronin till trots, det är denna låt som helt gravallvarligt inleder samlingsalbumet Absolut Dansband 2009.
Det känns som om hur man än försöker ironiskruva dansbandsvärlden, så kommer verkligheten ändå alltid att toppa dikten.
Eller är allt på den här CD:n ironi?

Vilket är störst komik, Tingeling feat Pihlman eller Larz Kristerz med Papaya Coconut?


, , , ,

4 kommentarer:

Nemo sa...

Tänk på att målgruppen för skivan inte har ett dugg med ironi att göra. Det är blodigt allvar. Ullared, Foppatoffel, Bollhav, Husvagn på samma plats varje år osv.

Va? Jag mänskföraktande elitist? Kanske du tycker - själv ser jag bara en förflackning av en folksjälv som håller på attt balla ur, sövas och förnedra sig själv.

trumper sa...

En version av låten är med på Absolut Dance Summer 2009. ”På fullt allvar”, antar jag. Är danceälskarna ironikorkade också, då?

Lotten sa...

Men den värsta låten alla kategorier är i alla fall Larz Kristerz version av Purple Rain. *ryyyyyys*

Det konstiga är att Larz Kristerz tydligen startade som en parodi på dansband -- därav de sjuttiotalistiska scenkläderna. Något som de idag inte alls känns vid. De har liksom ironiserat sig in i dansbandens kändisvärld, där ironin bara togs för ljuvligt allvar och total seriositet. *dubbelryyys*

Men vem är väl jag att rysa, jag som inte ens kan svennebugga?

Ulrika Good sa...

Nemo: Jag är med dig på din elitistiska analys, här. Att säga något annat hade varit att hyckla.

Trumper: Möjligen är det lättare att sommardansa till ironiska (icke-dansbands-)låtar.

Lotten: Precis det har jag funderat på när jag har sett deras reklamfilmer. Inte fan kan det där vara på allvar! Men gradvis verkar man ha glidit över till att inte låtsas om det parodiska. Intressant!