Tösabiten som skojade med brasan.

I förrgår begick jag alltså Millenniumtriloginfilmatiseringspremiär. Eftersom det var en sådan mersmaksbetingande upplevelse var jag väldigt taggad för att se fortsättningen. Därför såg jag Flickan som lekte med elden i går kväll.
Boken (FSLME) var ännu bättre än MSHK, av den enkla anledningen att det var i den vi på allvar fick lära känna Lisbeth Salander, som är seriens största behållning.
Dessvärre gäller inte samma sak för filmen, utan den rasar ganska snabbt ner i det sedvanliga, endimensionella Beckfacket där yxiga dialoger och serietidningskaraktärer härskar. Det vill säga det fack där merparten av alla svenska filmer krälar omkring.
Att skådespelarna är av toppklass känns som ett ofattbart slöseri när de inte lyckas prestera bättre än vad de gör i den här filmen. Ungefär som att köpa oxfilé och koka pölsa av den.
Kanske är det manusets, regins eller kanske budgetens fel. Något är det i alla fall som gör att dialogerna ofta består av ett stelt rabblanden.
Förutom toppskådisarna hittar vi förstås Paolo Roberto. Det vete fan vad som flög i Stieg Larsson när han skrev in Kungen av Kungsan i boken. Jag gillar Paolo, men det är oundvikligt att fnissa i mjugg åt de grava trovärdighetsproblem som uppstår när Robinsonprogramledaren pow-smock-och-tjoff-fajtas med den Jaws-artade skurken.
När eftertexterna rullar till någon Enya-doftande låt, som låter som något som ratats från Arnfilmerna (lyssna själv), funderar jag på varför man lämnat WO på soundtracket, inte tagit tillfället i akt och åtminstone försökt fixa en toppsäljande hit när man ändå var i farten.
Förmodligen gav jag ettan ett lite för högt betyg på grund av låga förväntningar, men det jämnar ut sig, för den här får kanske ett lite för lågt omdöme, beroende på att jag hoppades på för mycket.
Betyget blir alltså ett halverat antal Goodispåsar jämfört med Män som hatar kvinnor. Det innebär två halvfyllda påsar med ganska hårda sockerbitar och torra nappar i.

Flickan som lekte med elden, millenniutrilogin, Stieg Larsson, Lisbeth Salander, Mikael Blomkvist

Karlslokar som hyser vedervilja gentemot fruntimmer.

Det är knappast någon kioskvältare att berätta att man sist av alla i galaxen sett Män som hatar kvinnor. Men inte desto mindre gjorde jag det igår.
Naturligtvis har jag läst alla böckerna (ett av mina skönaste Stieg Larsson-moments har jag skrivit om här) och eftersom jag rankar dem som verkliga toppböcker, var jag beredd på, i bästa fall, en medioker filmupplevelse.
Men, hej, vad jag rycktes med! Läsupplevelse var tillräckligt långt bak i tiden för att det skulle bli spännande, jag kom inte ihåg varje detalj, och samtidigt speglades allt jag kom ihåg från boken på ett tillfredsställande sätt.
Det finns dock ett fenomen som aldrig verkar försvinna från den svenske manusförfattarens mind set. Och det är att man, år 2009, fortfarande kallar varandra för efternamn. Det är därför vi får höra kriminalkommissarien ropa utanför Mikael Blomkvists dörr:
– Det är Morell!
Eller att den kvinnliga huvudrollen på fullt allvar tilltalas med fröken Salander.
Hur ofta kallar du dig själv eller andra vid efternamn, annat än som en grej, jag bara undrar?
Ett annat problem är förstås att Sverige är ett såpass litet land att man känner alla toppskådespelare lite väl mycket utan och innan.
Och förknippar dem med helt andra roller.
Därför är det svårt att exempelvis inte tänka:
– Tänk att Sunes pappa skulle visa sig vara ett sådant ärkesvin!
Eller känna igen dem från andra kändissituationer. Så att en gripande scen störs av att det är Everts pojk som kramar om Tildes morsa (fast då fällde jag trots allt en liten tår).
Men både Sven-Bertil, Ewa Fröling, Michael Nyqvist och de andra är utomordentliga skådisar, så det är ett marginellt minus. Dessutom är Noomi Rapace inte sönderspelad, och hennes tolkning av Lisbeth Salander drar ett stort lass i fråga om varför filmen funkar så bra.
En oavsiktlig komisk effekt uppstod på grund av att jag av någon anledning fått på den svenska textningen för hörselskadade. Att det stod [gråter] och [kvider av smärta] var inga konstigheter, men när det stod [får en orgasm] blev det lite fnissigt.
(Lyckligtvis är Mikael Blomkvist, the womanizer, nedtonat i filmen. Det tror jag var ett bra beslut.)
Men på det stora hela tycker jag att det var en av de mer lyckade svenska filmerna jag sett på mången god dag. Fyra välfyllda Goodispåsar blir mitt betyg.

Män som hatar kvinnor, Mikael Blomkvist, Lisbeth Salander, Stieg Larsson, Millennium, Film, recensioner

Mitt nollnolltal i toner.

Vad gör man en lagom grå söndag, när man är genomsnuvig, det är december och tvåtusentalets första decennium bara har en dryg handfull dagar kvar?
Jo, man (jag, i det här fallet) dyker in sin musikaliska hågkomst och pusslar ihop en lista över de femtio låtar som gjort starkast intryck under nollnolltalet.
Jag har försökt att vara så ärlig som möjligt, inte gjort några försköningar för att verka creddigare än jag är, utan bara tagit med de låtar som verkligen fastnat i mitt hjärta. Även om en del hamnat där av andra anledningar än de rent musikaliska.
Och så har jag tagit med max en låt av varje artist, även om det finns fler som egentligen kvalar in.
Så här kommer den. I´ll give you mitt nollnolltal i toner.
Lite unts-unts, en del smör, nåt pretto, några main stream, ett par guilty pleasures, lite superhits, några gråtlåtar...
Förutsatt att du har Spotify, förstås.
Här är en låt som inte är med, men som hade haft en given plats om den bara hade funnits med i Spotifys utbud:


Musik, Spotify, Spotifylistor, noll-noll-talet, listor

Det bästa.

För ett tag sedan skickade Mattias, AKA Please copy me, ut en förfrågan till den copypanel som står till hans förfogande (och där jag ingår) om vilka tre reklamfilmer vi ville nominera som våra favoriter genom tiderna. Lite senare återkom han med en sammanställning av våra nomineringar som fick fick poängbedöma.
Nu har han presenterat resultatet. Här kan du se vilka världens tio bästa reklamfilmer är, om copypanelen får bestämma.
När jag kollar med mitt röstningsmail ser jag att topp tre är precis i enlighet med hur jag röstade, nämligen de här:
1:a Carlton, Big Ad.

2:a, The Truth.

3:a, Mr W.

Däremot hade jag bara med en av mina nomineringar på topplistan, den som kom sexa, Learn English:

Och så hade det varit roligt att se en svensk film på listan. Den här nominerade jag, men den kom inte med:

Jag bara älskar den.
Men visst var det lite märkligt att inte en viss chokladgorilla trummade sig in på tio i topp?

Vad hade du velat ha med på listan?

Reklam, reklamfilmer, Carlton, Cadbury, Comviq

The clash of the fredasmysprogram.

Om ungefär en halvtimme är det dags för en kanalkrock gigantus, mitt i prime time fredagsmys. Trots att det i dagens webb- och on demand-tv-tider inte borde finnas något som heter kanalkrock är det ändå ett faktum. Klockan åtta börjar både semifinalen i Idol och säsongspremiären (med nya programledare) av På spåret. Jag har inte bestämt mig vilket jag ska se i realtid än, men det lutar åt På spåret.
Dels för att jag är väldigt nyfiken på hur Fredrik Lindström och Kristian Luuk ska sköta sig.
Dels för att vår inspelningsbara DVD av någon anledning favoriserar TV4 och ibland spelar in svartruta från SVT.
Men vilket jag än väljer så hejar jag på Tove och hoppas att Erik åker ur Idol.
Vilket inte kommer ske.
Och apropå På spåret så måste jag berätta om vad jag gjorde igår. Tre av mina kollegor hade ordnat en helt egen version av programmet och jag fick vara med och tävla. De hade utgått från kontoret och filmat turer på stan som de spelade upp i speedad hastighet via projektor och duk i konferensrummet.
Ett av målen var exempelvis kinakrogen Sun Wall, i folkmun kallad Sundsvall, och via olika poängnivåer på frågor fick vi gissa vart turen bar hän. När Sundsvall väl var ett faktum fick vi, precis som i riktiga På spåret, A- och B-frågor som rörde staden.
Andra målstäder var exempelvis The Dubliner (Dublin) och Lilla London (Göteborg). För att göra programtrogenheten total fick vi förstås in brickor med kryddor vi skulle gissa och vinslattar som vi skulle landbestämma.
För det vill jag ge en fet ovation till mina fantastiska kollegor som ordnade världens bästa lekkväll. Nu tittar vi på the real thing.

UPDATE Tove åkte ut och jag är ledsen på riktigt. Hur KAN ni, svenska folket, rösta bort underbara Tove till förmån för lättmjölks-Bryan Adams? Ser ni inte? Hör ni inte? Det har sällan varit mer uppenbart hur stor den artistiska klasskillnaden är.

UPDATE 2 Ja visst, ja. Jag glömde kommentera På spåret. Men det behövs inte, för Älskade dumburk har redan sagt allt som behöver sägas om premiärprogrammet.

På spåret, Idol

Dumburk vs. smartburk

– Att vi vann regionsfinalen i Vi i femman är tack vare den där, säger Jonathan 15, och nickar mot tv-apparaten.
Sedan berättar han om den avgörande finalfrågan i tävlingsomgången där han var med i laget som representerade Halland.
Den löd: "Vilket är kroppens tyngsta organ."
Jonathan kunde ge rätt svar på på grund av kunskap han snappat upp via sitt myckna tittande på Discovery.
Frida som är 17 (och redan en fullblodscyniker) har ägnat sin tid framför teven med att se på helt andra kanaler än Discovery, pekar på samma apparat och säger:
– Och det är på grund av den där som jag aldrig kom med i Vi i femman över huvudtaget.

Låt Lotten avgöra.

Ursäkta allt som är dåligt med rubriken, men jag måste påminna om att Lotten är i full gång med sin suveräna julkalender.
Varje dag bloggar hon som vore hon ...
Ja, det är just det som är frågan.
Och varje dag är det m-a-s-s-o-r av kommentatorer som gissar vems tangentbord hon kidnappat.
I skrivande stund är det 160 gissningar på dagens luckinlägg.
Gå in och lista ut rätt hemlisbloggare du med.
(Förra året vann jag förresten en fin t-shirt genom att gissa rätt i lucka tolv.)

Nollnolltalets stildefinition.

Jag måste vara ofattbart trög, för det var inte förrän jag läste Jan Gradvalls krönika i DI Weekend som jag kom på att vi kan summera tvåtusentalets första decennium om några veckor. Vi går in i tiotalet och det är dags att börja fundera över vad som definierat nollnolltalet.
Jan Gradvall har gjort listor över det han tycker är årtiondets bästa låtar, album, filmer och tv-serier. Jag älskar att han har Kylie Minogue på andraplatsen bland låtarna, Shrek 2 på elfteplatsen i filmlistan och Project Runway på trettonde plats bland serierna. Inget snobbcredderi här, inte.
I krönikan i papperstidningen pratar han dessutom om hur man förknippar ett visst årtionde med ett utseende. Två årtionden som är väldigt lätta att stildefiniera är sjuttiotalet = utsvängda byxor och åttiotalet = axelvaddar.
Men hur ser den typiska nollnolltalspersonen ut? Vad är det för unisexmodedetalj som är den mest typiska tidsmarkören?
Mitt förslag är mössa inomhus.
Vad tror du?
Jag har gjort en liten enkät med några förslag. Har jag missat något väsentligt? Förmodligen, men vi börjar så här så kan jag korrigera efter hand om det behövs.
Kom igen och rösta nu.


UPDATE Härligt! Elias Betnakis har gjort en Spotifylista av Gradvalls låt-topplista.

Nollnolltalet, Jan Gradvall, DI Weeked, Mode, Listor, Enkät

Jag tömmer min mobilkamera, del sex.

Dags igen att tanka över lite mer eller mindre lyckade bilder som ligger och ruvar i min mobilkamera.

Först kan vi konstatera att i serietidningshyllan tror man fortfarande att barn vill läsa om tokfransar, specerihandlare, rekryter, toffelhjältar, huskors, bassar, vålnader, drönare och andra ord som dog ut för något halvsekel sedan:

Att man ibland tvingas se sitt eget namn i mindre smickrande sammanhang:

I kväll har jag varit på Samskolans årliga folkdans. Det bästa är att se alla barnen och ungdomarna i sina olika folkdräkter (som inte bara är från Sverige, utan från hela världen). Jag kunde konstatera att det bara var en stackare som var tvungen att dras med en sådan där korv runt huvudet som Victoria brukar ha.
Frida såg ut så här i Tjörndräkten:

Jag har hittat ett bröd med dubbla nationaliteter:

Och årets kanske mest gripande löpsedel:

Och så har jag förstås tagit ett sånt där skämmigt självporträtt:

Jag har ett bättre namnförslag: GANT TANT.

Hela hösten har vi på jobbet tittat ut på hur de gräver upp Domkyrkoparken. Johan läste någonstans att de i anläggningsarbetet skadat rötterna på träden, så att de (träden) kommer dö inom ett par år. Way to go, parkanläggare!

När man går i Östra Nordstaden kan man konstatera att Stureplanskliniken ligger på Torggatan. I Göteborg.

Jag har upplevt valfrihet på ICA. Vill du ha illgröna eller svartbrunfläckiga bananer?

Sist, inte en mobilbild, utan en skärmdump från ett mail skrivet av någon som verkligen tycker att vart ord ska ha sin plats:


Fler inlägg på samma tema hittar du här här, här, här och här.

Artfrände.

Johan har alltid varit en historie- och arkeologinörd av stora mått.
Frida var ett barn som lärde sig prata när hon var väldigt liten.
Detta faktum var Johan förstås snabb på att utnyttja, så Frida kan knappt ha varit två år innan han drillade henne att säga konstiga ord som typ bara historie- och arkeologinördar känner till.
En gång var de på en utställning om vikingar och ett av Johans stoltaste ögonblick i livet var när Frida stack ut sitt lilla knubbiga barnfinger ur sulkyn (och detta är helt sant), pekade mot ett skelett i en vikingagrav och utropade:
"Pappa, pappa, är inte det en Australopithecus afarensis?"
Ett annat stolt ögonblick i hans (och mitt) liv var när hon igår kom hem med den här:

Döskalle (Johan har bestämt att det är en Australopithecus afarensis) i bladguld.

As spännande as it gets.

Vi har bytt en hel del fönster hemma hos oss i Stallet. Därför har jag ägnat en hel del tid till att måla lister (tre grundmålningar och en lackning) på sistone.
Grundmålning och lackning av lister, hur kul låter det på en skala?
Väldigt roligt, jag lovar dig.
Eller kanske inte roligt, men otroligt intressant och spännande.
Det har jagats våldtäktsmän, spanats på mördare och utretts de mest fasansfulla brott.
Broar har rasat, murar har byggts och färjor har förlist.
Jag har vadat omkring i porrträsk, varit med och startat missnöjespartier och klängt i nedsågningshotade almar.
Alltmedan trärena lister förvandlats till vitlackade sådana.
Detta tack vare att jag laddat in podcasts av P3 Dokumentär i min iPhone.
Programmen är nästan alltid väldigt välproducerade och ofta så långa som en och en halv timme. Tillräckligt långa för att gå in på djupet i händelsen och göra den riktigt levande, med andra ord.
Det finns hela nittiotre avsnitt (inklusive några specialare) som handlar om allt mellan Trustoraffären, diskoteksbranden och Baltutlämningen, via Estoniakatastrofen, Berlinmuren och Tjörnbroraset till Ronnie Peterson, Thomas Quick och Dagmar Hagelin.
Så om du har något riktigt enformigt och långrandigt arbete på lut och ännu inte har lyssnat dig igenom denna guldgruva är du bara att gratulera.

SR, Sveriges Radio, P3, P3 Dokumentär, radioprogram, podcasts

Nu vill jag tipsa om en "blogg"!!!

Mattias är en tvättäkta Söderbo som håller på Hammarby. Det började han med när han flyttade till Söder från Strängnäs för fyra år sedan. Han syns oftast i cykelhjälm och reflexväst och han har inte sällan en "latte" i handen. Han vurmar för allt som är "klimatsmart" och för att baka surdegsbröd*. Han blir väldigt upprörd när det visar sig att hans son Vidar fem år, varit hemma hos en "dagiskompis" och fått se på Nickelodeon utan att någon vuxen närvarat!!!
Givetvis börjar Mattias mailadress på familjennilsen@...
Bloggen Livet på Söder! är en en ljuvlig parodi på hur livet kan te sig för en Söderkille i trettioårsåldern. Det parodiska behandlas med en relativt subtil hand, det behövs uppenbarligen inga speciellt grova skruvningar för att stor humor ska uppstå ibland Söderklichéerna.
Det räcker exempelvis med att överanvända vissa skiljetecken för att visa vilken "töntig" person Mattias är!!!

*Berättat inte för Johan att det är parodivarning på att gilla att baka med surdeg. Då kanske han slutar att baka fantastiska frukt- och lantbröd till mig.

Släkternas krig?

Som jag berättade igår har Frida varit på Stockholms filmfestival i helgen. Det var hon alltså på grund av att hennes Ludde var med i filmen Miss Kicki som hade premiär i lördags. Eftersom vi har Telias On Demand-utbud i vår teve såg Johan och jag den igår, och kunde konstatera att det verkligen är ett feel bad-drama av bästa märke.
I samband med det kom vi också på en intressant släktrelationsteori.
I Miss Kicki spelar Pernilla August Luddes mamma.
En annan som haft Pernilla August som film-mamma är Anakin Skywalker.
Med andra ord skulle man kunna säga att Ludde och Darth Wader är halvbröder.
Om Frida och Ludde gifter sig någon gång, blir Frida då svägerska till Darth?
I lördags fyllde Ludde 18 år och som födelsedagspresent hade Frida målat en tavla åt honom.
Men det var av helt andra anledningar än vår släktrelationsteori som den såg ut så här:

I. Am. Your. Brother-in-law?

Miss Kicki, Pernilla August, Stockholms Filmfestival, Darth Wader, Star Wars

Sömndrucket.

I går var vi på ett litet mingelparty på Särös lokala krog Blomstermåla som fyllde ett år i sin nuvarande regi. Det var trevligt (även om det var lite glest med folk och bandet av någon outgrundlig anledning försökte sig på humorvinkeln). Men eftersom vi var så där medelålders fredagströtta var vi ändå hemma innan Idolväxeln stängt för sista gången.
Mitt i natten, klockan halv två, ringde det på min mobil. Vid det laget sov jag som ett drogat murmeldjur och hann inte ens bli orolig innan jag svarade.
Det var Frida, som är i Stockholm för att gå på filmfestivalen, eftersom hennes kille är med i en av filmerna som visas där. När hon hörde min sovskrovliga röst säger hon:
– Oj, sov du! Jag trodde ni var på Blomstermåla. Då var det inget, jag ringer i morgon istället. Puss, puss!
Jag väljer att tolka det som två komplimanger:
1. Hon tog det för självklart att hennes balla morsa var ute och partade halva natten.
2. Hon ringer inte för att det är en kris av något slag utan bara för att berätta något om sin kväll.

Till (snart före detta) fru B.

Du känner inte mig och jag känner inte dig.
Men efter att (tyvärr) ha bevittnat hur du och din skilsmässa sålts ut för en så väldigt billig peng har jag ändå ett behov att att berätta för dig att du har min djupaste sympati.
Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så.
Det var det hela.

Men vad GÖR man egentligen på Twitter?

Merparten av mänskligheten är inte aktiva på Twitter.
Och de flesta av dem som överhuvudtaget tänker tanken att de skulle prova på livet som twittrare brukar genast drabbas av ruelse:
– Varför då? Vad är grejen, liksom?
Och så ser de en oändlig radda av statusuppdateringar som handlar om vad folk har ätit till lunch framför sig.
Grejen är att man får en öppen kanal till väldens smartaste, roligaste, mest uppdaterade människor.
Med Twitter får man koll på läget.
Oavsett vad läget är.
Som en restprodukt från gårdagens inlägg fick jag en massa av mina urklippta tweets över och de tänkte jag använda som exempel på saker som man ägnar sig åt på Twitter.

Man livekommenterar teveprogram:

Som till exempel Idol:


Postkodmiljonären:

Fotbolls-EM:


Eller Svenska Hollywoodfruar:

Kommenterar andra mediakanaler:

Har funderingar beträffande aktuella pandemier:

Och andra tidens tecken:

Eller så har man (jag) gympapass med sina followers:

Gör larviga sociala mediaordvitsar:


Har förslag på språkutvecklingen:

Gör viktiga enkäter om Nobels litteraturpris:

Och givetvis analyser av den egna kanalen:


Ibland twittrar man från ett tåg:

Hittar nya sökord till sin blogg:

Eller har helt enkelt en dålig hårdag:

Plus tusen andra saker som är mer seriösa, kunskapsberikande och relationsskapande.

Absolute retweet

Jag fick en utmaning av Oskar Dahlbom. "Min roligaste tweet" heter den och försiggår på Twitter. För dig som inte hänger där kommer här, kanske inte mina roligaste tweets, men ett urval av vad jag twittrat ur mig på sistone.



















Twitter, Sociala Media

Langdon hankar sig vidare.

Jag kom just att tänka på att det inte finns något uttryck som ersätter det härliga gamla ordet videorulle. I kväll har vi i alla fall kort och gott hyrt en film.
Änglar och demoner, du vet Dan Browns uppföljare till Da Vincikoden.
Att det inte skulle vara någon höjdarfilm var jag ganska övertygad om redan innan, men jag kände ändå att lite mystik och spänning var vad jag behövde en kväll som den här.
Fast när allt väl kom omkring satt jag mest och tänkte på att Robert Langdon skulle kunna vara Jan Guillous internationella alter ego-rollfigur.
Allvetande, atletisk, ofelbar och med kvinnotycke.
Om möjligt är dock Langdon ännu träigare än alla Guillous självförhärligande romankaraktärer. Vad tänker man på när man skapar en filmhjälte (i filmer med mega-multi-mångmiljonbudgetar) som har charm som en plywoodskiva, liksom?
Änglar och demoner är alltså verkligen ingen bra film. Det som var det intressanta i Da Vincikoden, att knäcka koder och lösa gåtor, går helt förlorat när det görs i turbofart som är fallet i Änglar och demoner.
Och inte för att man ser den här sortens film med trovärdighetssensorn uppskruvad på max, men när Harry Potter känns som en dokumentär i jämförelse, måste man konstatera att filmen har gigantiska trovärdighetsproblem.

Nej, jag tycker att vi tittar på en trailer för en film med Tom Hanks när han var som bäst, istället:


Änglar och demoner, Dan Brown, Robert Langdon, Tom Hanks, Big, Jan Guillou, Da Vincikoden

Heja det friska laget.

Tack, alla som skickat krya på dig-hälsningar till svininfluensesjuke och lunginflammerade Jonathan. Det verkar ha hjälpt, för han mår bra nu, han gick första dagen i skolan igår. Blek, svag och tärd, men frisk.
När jag läste dagens GP där de gjort staplar på statistiken över antalet sjuka i länet funderade jag på hur de fått fram de siffrorna. När vi var på vårdcentralen frågade jag om vi inte skulle passa på att ta ett prov så att vi skulle få hundraprocentig visshet. Då svarade läkaren:
– Nej, Smittskyddsstyrelsen vill inte att vi gör det. Det skulle bli så väldigt många prov.
Så må det vara, men det måste vara svårt att få fram relevant statistik utan den provtagningen.
Den där lappen jag plåtade på vårdcentralen fick förresten en väldigt intressant kommentar, tack vare Hansby. Du som har koll på sjukvården, håller du med?
Jag är inte vaccinerad och det känns som om det pågår ett svinflunsekrig i min kropp. Ena stunden har de friska trupperna övertaget, och jag mår kanon. Andra stunden har ett gäng svinflunsister brottat ned de friska och jag bli trött, lite febersvettig och hostar lite lätt. Men så återtar de friska makten igen, och så där håller det på. Men jag ska inte klaga, jag hyser stort hopp till det friska laget, de verkar vara i bra form.

Thomas Bodström vill äta kakan och kunna använda den som tillhygge.

Kalla mig udda, men jag anser att justitieministerns jobb är en av grundbultarna i samhället.
Att se till att rättssystemet fungerar är liksom ingen marginaluppgift.
Dessvärre verkar det inte som om Thomas Bodström delar min uppfattning om den saken.
Storyn i korthet:
Bodström vill vara med och vinna valet för de rödgröna.
Bodström vill bli minister igen.
Bodström vill åka ett halvår till USA direkt efter valet.
Dilemma.
Läge att välja väg.
Och vägen Bodstöm väljer är ... allihop.
Hur han har tänkt sig att det ska lösa sig med en eventuell tillförordnad justitieminister eller whatever formulerar han så här på sin blogg:

Den enda konsekvensen Bodström kan se av sin USA-resa är uppenbarligen att det kan inverka menligt på hans egen karriär.
Hur han ska förvalta förtroendet som väljarna gett (?) honom är inget han bekymrar sig över.
Det är ett förbluffande naivt resonemang han för i blogginlägget. Han verkar anse att beslutet är oantastligt för att han "satsar på familjen".
Visst, Thomas, ur ett mänskligt perspektiv är det mycket lovvärt att du satsar på familjen. Men då kanske du skulle överlåta justitieministerposten till någon som väljer att satsa på den.

Thomas Bodström

Viktig info. Förmodligen.

Den här lappen hittade jag när Jonathan och jag var på vårdcentralen i går:

Jag fattar inte riktigt vad den betyder (gör du?). Men rektoskop, huvudet och sprit? Visst finns det något kul här?