söndag 27 juni 2010

Balladlöpning.

När prinsessbröllopet ägde rum var jag på fest, så jag såg bara några små glimtar av det. Men det räckte för att jag (i likhet med de flesta andra) skulle förvandlas från en hårdnackad skeptiker till en smält smörklick.
Så innerligt! Så romantiskt! Så vackert!
Men när både min fest och bröllopsfesten var över brakade vår TV ihop och det har inte blivit av att jag kollat in SVT Play på datorn.
Det var med andra ord en ganska sporadisk glimt jag fick av vigselfestligheterna. Bland mycket annat missade jag Björn Skifs och Agnes duett, låten som är den mest nedladdade på iTunes just nu.
För att få min nyfikenhet stillad över hur den lät la jag till den på min springlista i morse, innan jag gav mig ut på en tur. (Jag förstod förstås att det var en ballad, men det spelade inte så stor roll, så långsamt som jag springer.)
Och speaking of smörklick, oj vad det animaliska fettet flödade när When you tell the world you´re mine ljöd i mina hörlurar mitt i den vackra sommarskogen under springturen. En riktig Jörgen Elofssonrökare och Walt Disney i kubik. Fast på ett bra sätt.
Kombinationen av den vackra musiken och den minst lika bedårande naturen förvandlade mig till den blödigaste cynikern som någonsin lufsat fram i ett joggingspår. Och när låten var mitt i sitt crescendo, Agnes wailade för kung och fosterland (eller kanske snarare kronprinsessa och Ockelbo), Björn Skifs tog i från tårna, stråkarnas smäktande stod på max och solen silades genom det klargröna bladverket, hamnade jag i ett romantiskt rus och kände i hela kroppen hur mycket jag älskar Johan, mina underbara barn, livet och...
Mitt i detta rusiga tillstånd, flåsande och högröd i ansiktet med romantiktårarna rinnande längs kinderna, blev jag abrupt avbruten av den både barska och uppfordrande Nike+-damens entoniga röst som prosaiskt förkunnade:
"Seven kilometers completed."
Förtrollningen var bruten. Jag insåg skamset hur fullkomligt idiotisk jag såg ut.


, , , , , ,

fredag 25 juni 2010

Gör din röst hörd i den brännande namnfrågan.

Vad ska katten heta? Ja, det är en fråga vi ställt oss i dryga veckan nu. Men än har vi inte kunnat enas om något. Eftersom det börjar kännas lite opersonligt att omnämna djuret som "katten" ber jag att du ger din åsikt i frågan. Plutta för det alternativ du tycker är bäst så får vi ett ännu bättre beslutsunderlag.


Fast det sista alternativet är det Johan drar fram när han ska löjla sig.

I övrigt vill jag önska dig en riktigt glad midsommar! Det har jag tänkt att ha, enligt ganska exakt samma mall som vi haft de senaste femton åren.

onsdag 23 juni 2010

Extra stort falloskex, sömnstörare och en oavsiktlig lolcat.

Ja, jag vet. Du har sett den tusen gånger förut. Men jag kunde ändå inte låta bli att lätta upp dagens midsommarhandlande med att fotografera och konstatera att årets version är 25% större:

Liiite kul är det allt?

Men, i alla fall, en av anledningarna till att jag varit tyst några dagar är att jag försökt hålla mig ifrån att förvandla det här till en fullfjädrad kattblogg. Men det är inte lätt när man håller på att bekanta sig med universums mest bedårande kattunge. Som förresten fortfarande inte har något namn. Det är inte namnförslagen som saknas, det är familjens förmåga att enas om ett.
(Ok då, kattblogg here I come.)
Fast lite mindre ljuvlig var hon igår när jag skulle sova. Eftersom jag nördsover med en iPhone-app som registrerar hur jag sover finns det bevismaterial för detta som inte går att snacka bort.
Normalt ser min sömnkurva, med djup- och drömsömn, ut som en hardcore bergochdalbana:


Men gårdagsnatten har ett helt annat sömnmönster. Mellan halv tolv och ett ägnade sig vår bedårande kattunge åt att bita mig i tårna och attackera min frisyr:

Det var så tröttsamt så jag efteråt föll i djup, drömlös sömn ända tills gryningen.

I förra inlägget på den här kattbloggen la jag förresten upp en bild på en betydligt mer stillsam liten raring:

Något som fick Kristina af Knusselbo att konstatera att jag lyckats fånga en dubbelgångarlolcat på bild:

Ok, whish me (och mina tår) luck. Nu går jag och lägger mig.

,

fredag 18 juni 2010

Välkommen till familjen, /plats för bra kattnamn/!

Idag har Frida och jag varit i Falkenberg och hämtat vår nya, söta, gosiga och än så länge namnlösa familjemedlem.



Resan från Hallands mer sydliga breddgrader tog på krafterna för en liten kattunge.

,

onsdag 16 juni 2010

Fett najs hår.

Marknadsföringen av produkter som ar avsedda för våra mindre smickrande åkommor verkar ha gått två vägar.
Å ena sidan matas vi med analklåda, illaluktande flytningar, intimrakningsplitor och fotsvamp till frukost, lunch och kvällsfika via väldigt explicit tevereklam.
Å andra sidan... Vart tog schampo för fett hår vägen?
På uppdrag av mina barn begav jag mig häromdagen in på Åhléns för att köpa dylikt schampo. Eftersom jag inte hittade något frågade jag expediten.
– Det heter volymschampo numera, för det tynger inte ner håret som andra schampon gör.
Okey, då har vi lärt oss två saker: Dagens konsumenter anses vara för finkänsliga för att ha ett schampo för fett hår på badkarskanten. Och allt schampo förutom volymschampo tynger ner håret. Eller?

Vilket hårtvättningsalternaiv det blev? Jo, Aussies volymschampo Aussome Volume.


Fördelar: Utmärkt produkt. Drygt. Skönt namn.
Nackdel: Luktar möbelpolish.

, ,

tisdag 15 juni 2010

I denna bitterljuva sommartid.

Ibland förvånas jag av vad jag blir berörd av. Som i söndags, när jag skulle läsa upp en bit ur GP för Johan och min röst plötsligt började stocka sig.
Stycket kom från en krönika skriven av den alltid lika fantastiska Anna Mannheimer och handlar om ... blommor:

"Lilla O skuttar fram så att dom svarta lockarna hoppar över axlarna. Vi har gått upp extra tidigt för att försöka böja det spikraka asiatiska håret.
Syrenerna har slagit ut och jag plockar en liten kvist och sätter bakom hennes öra. Jag nästan hisnar av doften. Skolavslutningar och den-blomstertid-nu-kommer och barn med skrubbsår på knäna som ska växa upp och bli gamla och skrynkliga, och sommarlov, och studentbaler, och drömmar, och förälskelser och ljumma nätter och allt som ändå till sist bara tar slut. Syrener är en väldigt sorglig blomma."

Ja, syréner är nog faktiskt det sorgligaste jag vet, när jag tänker på det.

söndag 13 juni 2010

Let´s play list.

Jag skulle lätt kunna fylla ett lååångt inlägg med olika resonemang kring tänk om man hade vetat att det kunde finnas något som Spotify när man satt där med sin C60-kassett och tryckte på play och record för att få till det ultimata blandbandet.
Det ska jag inte göra, bara länka till ett gammalt inlägg om blandband som jag skrev en gång.
Men hursomhelst, när man nu har sin fantastiskt underbara Spotify och tillgång till typ all tänkbar musik kan man ibland drabbas av beslutsångest och handlingsförlamning. Vad ska jag välja? Och så spelar man sina gamla favoriter en gång till.
För att komma ur detta ickekonstruktiva läge hittade jag på en metod för att skapa en ny spellista. En metod som jag kallar för let´s play list. Så här gjorde jag:
Jag började med en artist jag gillar och hittade en bra låt att lägga in i min lista. Sedan valde jag nästa låt genom att välja en related artist och en av de fem top hits som Spotify föreslår med denna artist. Och så vidare till nästa related artist, nästa top hit och så vidare.
Du kommer kanske inte få några credpoäng för dina smala och udda musikval, men du får enkelt en ny spellista som funkar perfekt som melodiradio, jobbmusik, bakgrund till något mingel eller vad du vill.
När jag gjorde min första lista började jag med Beyoncé och såg till att sluta med henne också. Den blev så här.
Min andra spellista började jag med Timo Räisänen och tänkte avsluta med honom också. Men när man väl hamnar i Madonna/Michael Jackson/Lady Gaga-träsket är det omöjligt att ta sig tillbaka till några svenska artister. Se upp för dem, med andra ord. Men det är inte lätt, de verkar vara relaterad till i princip varenda tillgänglig artist.
Andra listan blev i alla fall så här.
Om du tycker det här verkar kul och gör en egen let´s play list, berätta gärna.

, , ,

lördag 12 juni 2010

Årets mesta namnflopp.

Alldeles nyss satte jag mina fullkornsflingor i halsen när jag hittade en skoannons i GP med vad som måste vara den största namnfloppen sedan ... tandkrämen Kukident.
Men det här är inte vilken flopp som helst, det här är en

fredag 11 juni 2010

Mellanlandningstips.

Idag gick Jonathan ut ur nian. I hans skola kör de lite ett amerikanskt stuk med kåpor.

Det var en väldigt fin och gråtframkallande avslutning. Det krävs i och för sig inte mycket för att en skolavslutning ska vara tårtriggande för mig, men den här var något extra. Vad är det med ungdomar nu för tiden? De sjunger och uppträder på proffsnivå varenda gång, även om det bara är ett helt vanligt skolframträdande. Så var det inte på min tid.
Mellan grundskoleavslutningslunchen och en studentuppvaktning tänkte jag ge två snabba tips som berikat mitt liv på lite olika sätt.
Först och främst det som den här bilden visar:

Spotify har flyttat in i min teve! Eftersom vi har högtalarsystemet kopplat till den är det helt perfekt. Och det hände tack vare att jag lyckades pricka in kombon Telias digitalteve och Spotify premium. Här kan du läsa mer om det.

Och så ett sanslöst charmigt och roligt klipp som kära Polliver visade mig igår. En familj med två döttrar och en liten son är ute och åker bil. Så klart vill barnen ha svängig musik att digga till i baksätet. Varför inte lite Beyoncé?


, , , , ,

onsdag 9 juni 2010

Jag tömmer min mobilkamera.

Heter det ens mobilkamera längre? Jag tömmer min iPhoneapp låter lite för ... nördigt, så jag håller mig till det ändå. Då ska vi se vad vi hittar.

Först en helt o-arrangerad, everyday skosituation i vår hall. Så vitt jag kan se.

De här rosa raringarna har jag för avsikt att testa och utvärdera inom kort. Har du någon åsikt om någon av dem?

Jonathan provar sin outfit inför niornas avslutningsmiddag.

"Vart köper du...", "...våran nya fälgexpert...", "Motrortown". Kanske rekord i språkliga fel i en tvåmeningars annonstext. Men förmodligen också ett fullt adekvat svenskabruk i sammanhanget. Eller vad tror du? (I övrigt avstår jag från att kommentera innehållet i den här annonsen.)

Ett spännande efternamn har han som producerat Clooneyrullen "Up in the air": Med-juck. Undrar om det finns en familjen Mot-juck också?

Så här vacker visade sig Mjörn mot slutet av sommarfesten som vi hade med jobbet i förra veckan.

Frida tecknar.

När kvällarna är så vackra som de är just nu fylls mobilen lätt av naturromantiska motiv som det här.

Jag trodde det kostade betydligt mer för att skaffa sig söta meloner. Frågan är om de är i A-, B- eller C-kupa.

Keldas produkter har en designlikhet som skapade stora problem i en minutiöst tillagad mors-dags-middag. Nu vet vi att vaniljsås i Africana inte funkar.

Andra inlägg på samma tema hittar du här, här, här, här, här och här.

tisdag 8 juni 2010

Spola ner er, Love Stockholm 2010!

Vi i Göteborg kan minsann också anordna publikfriande evenemang och aktiviteter:

Öppet hus på reningsverket Ryaverket. Äntligen kan vi sluta undra över vad som händer med det som plumsar ned i toaletten. Och bussresan dit är gratis! Vad är väl ett prinsessbröllop i Stockholm mot en tur genom Göteborgs kloaker?

måndag 7 juni 2010

Hallå där, GP:s nöjesredaktion.

Nog för att Toni Braxton är het och nog för att hon har en väldigt kort, tajt klänning, men man måste kunna fokusera på jobbet ändå.
Så sluta nu för faen att dregla på tangentbordet!

söndag 6 juni 2010

Om Green Day på en röd dag.

Eftersom det är en tidningsfri dag idag (hur länge ska det förlegade otyget få fortsätta? ICA har öppet till tio på kvällarna numera, även på högtider, varför kan inte morgontidningar samtidsanpassa sig?) sitter jag vid frukostbordet och läser nätrecensioner av gårdagens konsert med Green Day på Ullevi.
I GP skriver Jan Andersson att Green Day är ett band med unik publikkontakt. Etthundra procent koncentrerad energi från start till mål och ger konserten fyra fyrar. Expressens Anders Nunstedt är lyrisk över finalen: Framåt midnatt badar arenan i konfetti, riff och refränger - så häftigt att nackhåren reser sig i lycklig givakt (jag hittar inget getingbetyg, men det låter som en fyra).
Skit! Nu ångrar jag bittert att gårdagskvällen spenderades framför Ocean´s eleven i tevesoffans väl insuttna famn. Istället för att få uppleva en ljum junikväll på Ullevi med ohämmad rifflycka och total allsångseufori.
När Green Day var på Scandinavium för fem år sedan var jag där. Inte på grund av att jag var ett fan, utan i egenskap av förkläde till barnen, som då var elva och tretton år gamla. Det visade sig bli en av de bästa konserter jag någonsin varit på. Jag, som trodde att jag skulle sitta med ett överseende mammaleende och se på när ungdomarna roade sig, skrek mig hes av lycka och applåderade händerna blodiga. Men nästan alla jämnåriga i min närhet såg väldigt skeptiska ut när jag berättade om vilken konsert jag varit på. Skatepunk? Collegerock? Kanske de minst kreddiga musikgenrer som finns, låtar för Neanderthalarhjärnan. Det kan väl aldrig vara bra?
Därför funderar jag idag på varför de som tycker väldigt mycket om musik är så noga med att positionera vilken musik de inte tycker om. Ett ämne som blev extra aktuellt när vi hade sommarfest med jobbet häromdagen. Då hade vi ett tävlingsinslag som hette "Gissa vems skämslåt". På den spellistan fanns låtar som Mandy, Right here, right now, Hooked on a feeling och Eloise, som när de spelades framkallade reaktionen "Varför skäms någon för den här? Den är ju braaa!". Men jag tror inte att någon av oss på fullt allvar hade satt ihop den spellistan och stått för den, möjligen med en ironiskt täckmantel.
Johan hade problem att välja skämslåt.
– Jag samlar på romerska mynt och bakar surdegsbröd. Jag pysslar med pelargonier och älskar att snida knivar. Det verkar väl onödigt att skämmas för att jag gillar ELO? resonerade han.
Till sist valde han den här:

Vad jag valde? Åh, gammelrock möter powerballad och oemotståndligt ljuv musik uppstår, skämmigt eller ej:


, , , ,

tisdag 1 juni 2010

Leg. övningskörare.

När jag tog körkort skaffade man en grön övningskörningsskylt så fort man hade åldern inne, smäckade upp den på bilen och övningskörde med den körkortsinnehavare som hade lust och mod.
Idag är övningskörningen förenad med ungefär lika mycket byråkrati som att importera sprängämnen eller emigrera till Nordkorea. Det är blanketter, hälsodeklarationer, syntester, inbetalningar… Och så kursen.
Kursen som alla som vill övningsköra med sitt barn eller whatever måste gå.
Tillsammans med just det öronmärkta barnet eller whatever. Vill du övningsköra med en annan telning, ja, då får du gå en ny kurs. À 450:-. (De håller visserligen på att ändra den regeln nu, men hittills fungerar det på detta DDR-inspirerade vis.)
Förra veckan var vi, hela familjen, på en sådan handledarkurs. Lyckligtvis hade Frida draggat på att tjata igenom ett kursdeltagande tillräckligt länge för att Jonathan skulle ha hunnit fylla 16 år, så vi kunde slå båda dessa körinstruktionstillfällen i en smäll.
Denna kurs innebar att vi efter tre och en halv timme i en varm körskolelokal vacklade ut i försommarkvällen sprängfyllda med värdefull handledarkunskaper.
Eller inte.
Handledaren var kanske en stjärna som körskollärare, men det matnyttiga innehållet han levererade i den här kursen var mindre än en supermodells middagsranson.
En av hans metoder för att få kursen att bli längre än den hade behövt vara, var att späcka den med frågor av typen: "Hur många stoppskyltar tror ni man tagit bort i Göteborg de senaste åren?". Efter varje spörsmål spanade han knipslugt ut över alla lång-arbetsdag-trötta föräldrar och halvsovande ungdomar och förväntade sig engagerade svar, varpå alla tittade ner i golvet och tänkte "Kan du inte bara berätta istället, så att vi får gå hem snart?"
Någon kallade den här kursen för "körskolornas ROT-avdrag" och så måste det vara. Ett sätt att hålla körskolorna under armarna. För jag har svårt att tro att alla föräldrar som passerat DDR-byråkratins nålsöga är väsentligt mycket mer kvalificerade och framgångsrika än vad man var pre handledarkurstiden.
Är det inte dags att konstatera att det här handledarkrånglet är kört? Om det finns siffror och statistik som visar att jag är ute och cyklar – bring them on!

, , ,

söndag 30 maj 2010

Det blev en spräcklig.

Som uppföljning till det här inlägget tänkte jag bara berätta att jag i morse ringde och tingade den här sötnosen:

Hon finns i Falkenberg och vi ska hämta henne lagom till midsommar, då hon är tolv veckor gammal.
Kärlek vid första ögon-Blocket, tror jag faktiskt.

,

fredag 28 maj 2010

Getmat.

När jag var inne i den förträffliga butiken Ekostore på Ek(o)lundsgatan (haha) i Göteborg sist, så fastnade jag för något som var för mig helt nytt. Först på grund av dess skojigt klingande namn, men när jag sedan köpte det var det för att jag tänkte att det kunde vara en ny smaksensation.
Det var getglass.

När jag kom hem med den kom jag på en djävulsk plan. Jonathan är en hårdnackad matskeptiker som bara äter för honom välkända rätter, men han är också en glassälskare av stora mått. Alltså måste jag förstås testa om jag kunde lura honom att äta getglass. Enda chansen till det var förstås att inte andas ett ord om att det inte var den vanlig ko-varianten på tallriken. Så jag slevade helt enkelt upp en portion till honom, försökte verka oberörd och serverade.
Han åt upp!
Men efteråt frågade han vad det var för glass.
– Den var inte så god.
När jag berättade att han ätit getglass såg han precis så avtänd ut som jag hade förutsett.
Så mitt förtroende i köksregionerna fick sig förstås en törn, vilket visade sig några dagar senare när vi bakade rabarberkaka tillsammans, och jag tog fram rårrörsocker. När jag sa åt honom att strö det över rabarberbitarna tittade han mycket skeptiskt på mig och frågade:
– Mamma, det är inget getsocker det här, va?

tisdag 25 maj 2010

En tydlig lögn.

Visst finns det något spännande med att en av frontfigurerna Göteborgs kommunala fastighets-mutskandal heter Nyhus i efternamn? Men ännu intressantare är hur kommunalrådet Helena Nyhus försökte sig på en retorisk bortdribbling genom att säga att hon varit otydlig när hon lämnat felaktiga uppgifter.
Så här står det på Uppdrag gransknings sajt:

En politisk lögn i dag har alltså förvandlats till en otydlighet.
Om Tage Danielsson hade levat och skrivit sin sannolikhetsmonolog i dag istället, kanske det hade blivit en tydlighetsmonolog istället.

Tala alltid tydligt, barn!

, ,

måndag 24 maj 2010

Drömmen om Italien som TV4 förvandlade till ett sömnpiller.

Kommer du ihåg hur otroligt peppad jag var över TV4:s serie Drömmen om Italien? Jag kom just på att jag alldeles glömt av att följa upp hur det hela utvecklade sig. Förmodligen är det mitt undermedvetna som förträngt alltihop, för det gick ju inte alls dit jag ville. Jag behöver inte anstränga mig speciellt mycket för att jaga upp mig rejält över hur TV4 kunde sjabbla bort hela den kokande dramaturgin och förvandla det lysande upplägget till ett ofattbart sömnigt program som mest doftade utbildningsradio och skolteve.
För det första: Det absolut mest, ehh... färgstarka paret, Jan och Therese, åkte ut alldeles för tidigt.
För det andra: I och med det försvann den främsta konflikthärden som försåg serien med spänning och tittvärde, Kaveh och Rebecka versus Jan och Therese.
För det tredje: Så fort någon chans till dramatik uppenbarade sig var någon där och såg till att alltihop löste sig, smidigt och trevligt. När bygget drog ut på tiden och ingenting var klart när de första gästerna står på tröskeln, fick de kvarvarande deltagarna en sträng blick av programledaren Filippa Lagerbäck – och förlängd tidplan. Två gånger om.
När budgeten sprack totalt och gänget inte hade råd att köpa möbler att inreda pensionatet fick de en sträng blick av programledaren Filippa Lagerbäck – som sedan stack till dem några extra hundra tusen så att allt blev frid och fröjd igen. Sedan ägnades resten av programmet åt någon seg utflykt där vi fick se hur en av programmets sponsorer tillverkar olivolja.
Som segrare stod till sist Malmöparet Theo och Diana. Kanske inte något jätteöverraskning att just de skulle klara sig bäst, eftersom hon var den enda av allihop som behärskade språket. Den lilla behållning serien hade efter dramaturgin dött, var att höra Theos Peter Magnusson-karikatyrartade och obetalbara hummande varje gång paret intervjuades. Och mycket riktigt var hans första kommentar när det stod klart att de vunnit:
– Jag saknar ord.

, ,

fredag 21 maj 2010

Boktitlar nu för tiden.

"Har jag kommit hem till en sexmissbrukare eller bara någon som försöker hålla sig uppdaterad i bokfloden?". Ja, med tanke på vad böcker heter nu för tiden är det inte helt lätt att avgöra.

Två oskyldiga böcker med naughty titlar som råkade ligga bredvid varandra på mitt soffbord.

UPDATE Av Fastfood lover-Christian fick jag en bra benämning på den som läser dessa böcker: Nymfomal.

onsdag 19 maj 2010

Banta med Linda Rosingmetoden

Så blir du av med ballongmagen. Med hjälp av krystvärkar:

"Före" och "efter". Att klämma ut en bebis kan göra underverk med silhuetten.

söndag 16 maj 2010

Kattkapitulation.

Hundar är något av det absolut bästa jag vet. Vi hade två hundar under min uppväxt och Johan och jag har haft två strävhårstaxar, vid olika tillfällen. Men de senaste åren har vi varit hundlösa, för hur mycket jag än älskar att ha hund så vill jag inte pressa in den i en tillvaro som innebär att den blir till ett dåligt samvete och att den får vara ensam hemma alldeles för mycket.
En stor del av det älskvärda med en hund är hur bananaslycklig den blir att se dig när du kommer hem igen, om du så bara tagit en tur till soptunnan. Och den himlastormande crazyglada reaktionen du får när du initierar en långpromenad. För att inte tala hur ljuvligt smickrande det är att bli dyrkad. Så som bara en hund kan göra. Hundar har charm, ett nyansrikt kynne och är fenomenala på att sprida glädje.
Katter, däremot. Not so much. För mig har katter varit varelser som har ett känsloregister som spänner mellan totalt likgiltig och öppet förakt. Och däremellan kommer hungrig och ... tja, pilsk.
Och den mixen får man tillräckligt av i andra sammanhang i livet. Inget man behöver skaffa sig genom att fixa mat och husrum, direkt.
Men jag har säkert fel. Jag kanske aldrig gett katten en reell chans. Så nu är det erase och rewind som gäller. Glöm allting jag just sagt om hur jag uppfattat katter.
För nu har familjen beslutat att den ska utökas med hundsubstitutet kattunge. Gärna en hane, antingen en bondkatt eller en blandras. Inte för lurvig och den ska helst ha tillbringat sina första veckor i en familj med barn. Den kommer att ta emot med öppna och kärleksfulla armar av en djurälskande familj. Tro inget annat.
Vet du var vår katt kan finnas någonstans (inom rimligt avstånd)? Tipsa gärna!

,

fredag 14 maj 2010

Oväntat släktmöte. Minst sagt.

Mina föräldrar är från Norrland, mamma är från Östersund och pappa från Frånö, en liten by utanför Kramfors. Tråkigt nog har jag haft nära nog obefintlig kontakt med pappas släktingar, både farmor och farfar dog innan jag föddes och pappas bror har jag bara träffat någon enstaka gång. Hans barn, det vill säga mina kusiner, har jag aldrig mött, vad jag kan minnas.
Därför var den kommentar jag fick här igår något av det häftigaste, och mest oväntade, som hänt mig som bloggare. Det var storbloggaren Tonårsmorsa (som vann Blogg-SM i kategorin Vardag 2009) vars bror hade släktforskat och på något sätt listat ut att att en av de där kusinerna som jag aldrig träffat, är hennes pappa. Hon är alltså mitt kusinbarn och hennes farfar var min pappas bror.
Här kan du läsa kommentarerna som avslöjade detta oväntade släktmöte, och här kan du läsa Carinas (alias Fatou) version av det hela.

torsdag 13 maj 2010

Jämrans cleggigt.

I England heter en av den nya koallitionsregeringens partiledare Nick Clegg. Nu funderar jag på vad ministrarna kommer att heta. Mr Urrrk? Krydolf Kalasbyxa? Moxie Halavah? Eller kanske Mrs Warsawapakt?
Detta är ett tråkigt, internt skämt för alla som, i likhet med mig, läste Svenska Mad. Eventuellt har du också, i likhet med mig, kommit på att denna supernördiga tidning kanske inte var riktigt så rolig som du tyckte en gång.

För övrigt är uppfattningen att Svenska kyrkan är homofördömare så djupt rotad hos mig att det tog ett tag innan jag fattade att det faktiskt var HBT-flaggan som man hissat framför Domkyrkan.

Även om det fortfarande inte känns som något man gjort hundra procent med hjärtat får man ge dem att det är ett riktigt stort steg i rätt riktning.

måndag 10 maj 2010

Uppsamlat.

När jag var hos min syster i helgen, på min systersons konfirmation, hittade jag den här bilden på en väldigt ung upplaga av mamma Ulla och pappa Johnne, och kom att tänka på bloggen My parents were awesome, som ställer frågan How did your folks look before they were parents?.

Så här awesome var mina föräldrar när de var nyträffade.

För två år sedan skrev jag här "Fast nästa gång kanske jag ska vara med i ett tuffare lopp, där man inte får en dassrulle, rynkkrämsprov och inkontinensblöjor i goodiebagen". Då hade jag sprungit Vårruset för första gången och idag har jag gjort det igen. Jag har alltså inte tagit mig till någon tuffare nivå, och inkontinensblöjorna stod som spön i backen den här gången också, eftersom Tena var en av hududsponsorerna, men trots allt var jag så här glad när jag kommit i mål:


Möjligen en något överdriven medaljglädje efter knappa fem kilometer i måttlig takt. Fast förra året hade jag borrelia och kunde inte springa, så det här är ett framsteg ändå, när allt kommer omkring.

Och så har jag bikinishoppat. Kan man annat än älska H&M när man kan få två så här fina och välarbetade bikinis för under tvåhundra spänn? Tillsammans. Och sitter bra gör de också.

H&M måste ha dumpat baddräktsprisbilden totalt. Plötsligt blir kronor per kvadratmeter tyg nästan rimligt.
Lycka till! sa expediten när hon överräckte påsen. Tja, det kanske var en välvald fras. Förmodligen är det på sin plats med lite välgångsönskningar inför det stundande badräktsmomentet.

, , , , ,

söndag 9 maj 2010

Johan hos farbror doktorn.

Johan: Jag skulle vilja ta bort det här födelsemärket.
Doktorn: Det är inget födelsemärke, det är en mjällvårta.
Johan: Mjällvårta! Det var det äckligaste namnet jag hört i hela mitt liv.
Doktorn: Den kallas för andra saker också.
Johan: Okey?
Doktorn: Antingen åldersvårta...
Johan: Mhmm.
Doktorn: ...eller demensvårta.
Johan: Mjällvårta låter fint.

lördag 8 maj 2010

Så går sparrissnacket om sociala media.

Har du sett den senaste reklamfilmen från Findus? Den där två sparrisar snackar med varandra, och den ena har en sådan där tvärsäker attityd om att månlandningen aldrig ägt rum. Som bevisföring för sin uppfattning lägger han fram diverse uppsnappade detaljer, sådana som brukar benämnas som vandringsägner, klintbergare, urban legends eller faktoider.
Häromdagen satt jag på en restaurang och lyssnade till ett sparrissamtal på riktigt. Den här gången behövde jag inte tjuvlyssna, sparrismannen pratade så högt och tydligt att Johan och jag knappt kunde föra ett eget samtal med varandra.
Ungefär så här lät det:
– Är du med på Facebook? Näe, inte jag heller. Fan, jag har inte tid med mina riktiga vänner, hur ska jag då hinna gulla med åttahundrafemtionio gamla klasskompisar från högstadiet, liksom? Och vet du, nu finns det en grej som heter Twitter också. Man skriver typ att "Nu sitter jag här och äter middag" och så skickar man iväg det med mobilen så att alla kan läsa. Varför man ska göra det? Ingen aning. Det är verkligen heeeelt sjukt!
Sedan berättade han om en Facebook-grupp där någon kille bestämt sig för att göra något taskigt mot en tjej om han fick 1500 medlemmar.
– Och alla visste det. Utom tjejen. Så där är det på nätet idag. För jävligt!
Killen var i fyrtioårsåldern och än en gång kunde jag konstatera att just sociala media är något som är väldigt lätt att ha mycket bestämda åsikter om, trots att man egentligen inte alls prövat eller förstått vad de går ut på.
Att Facebook enbart skulle befolkas av gamla högstadiepolare och att Twitter är en ändlös räcka av envägskommunicerande matuppdateringar är två av de mest seglivade sparrisfaktoiderna i ämnet.
Kvällen fortsatte med tvärsäkra åsikter om vitt skilda ämnen, och just när han snackade som bäst om allt han visste om Greklandskrisen, Vasaloppet, träningsmetoder, konstnärlig talang, eller vad det nu kan ha varit, lutade sig Johan fram mot mig och sa:
– Och NU fryser vi in honom.

(Här kan du se Findusfilmen med de pladdrande sparrisarna.)

fredag 7 maj 2010

Det våras för skivan?

Igår satt jag på en uteservering på Grev Turegatan (varför heter det förresten Grev och inte Greve?) och tjuvlyssnade på några gymnasieungdomar från Östermalm. Jag vet att de var från Östermalm, för de beklagade sig över att man kan säga att man kommer från Kungsholmen, Vasastan och Söder, men inte att man är från Östermalm, för då har folk en massa förutfattade åsikter.
Detta är utan tvekan en helt korrekt observation, så det var inte den jag reagerade på. Det jag studsade till över var att de pratade om att de var bjudna på skiva på lördag.
Skiva. Ett uttryck jag knappt hört sedan sjuttiotalet. Ett begrepp som jag skulle tro var efterföljaren till hippa, som de som var betydligt äldre än jag sa när det vankades hålligång. Själv gick jag på party när jag blev för stor för barnkalasen.
På senare år har jag rätt och slätt varit på fest.
Var detta ett internt uttryck i ett litet kompisgäng, eller har skivan fått en landsomfattande revival? Lite ironiskt i så fall, i dessa nedladdningstider.

tisdag 4 maj 2010

Mauro, jag och det sociala framsteget.

Jag har aldrig varit den framfusiga typen och jag har alltid haft en hööög pinsamhetströskel. Otaliga är de gånger när jag fegat ur och tagit ett steg bakåt när jag borde gått framåt.
För att nästan alltid ångra mig efteråt.
Igår kväll var jag på PA & Co och åt. Efter halva middagen kom Mauro Scocco in och ställde sig och pratade med ett par snubbar i baren, precis framför vårt bord. Eftersom jag är ny(åter-)väckt som Mauro-fan kände jag att jag ville gå fram och säga något.
Jag gick sträckan bordet–toaletten tur och retur utan att våga mig fram.
Men sedan, när vi skulle gå hem, bestämde jag mig för att svälja pinsamhetskänslan och övervinna min mesighet, så jag gick fram och knackade Mauro på axeln.
– Hej-jag-ville-bara-säga-att-jag-tycker-du-är-jättebra-och-att-jag-skulle-ångra-mig-i-tusen-år-om-jag-inte-sa-det-till-dig-nu, sa jag snabbt, tryckte hans hand och skyndade raskt vidare.
Tveklöst en väldigt liten incident för Mauro, men ett enormt skutt för min sociala självkänsla.

söndag 2 maj 2010

Ett random sminktips.

Av en ren slump kom jag på ett kanontips för dig som brukar permanentfärga ögonfransarna inför badsäsongen (eller annars). Det bästa verktyget du kan använda för att applicera färggeggan på fransarna visade sig vara en tandmellanrumsborste av lite större modell. Som den här:

Dels är borsten tillräckligt tät och kort för att du ska få på färgen där du vill ha den, dels går den att vinkla så att du kommer åt överallt.

, , ,

lördag 1 maj 2010

Bajshumor.

Med minsta lilla barnasinne kvar, blir associationerna glasklara inför den här förpackningstexten:

"Korvserie utklämd av Christians bak."

Semesterparadis.

Tänk dig att du är mäklare som säljer hus på Mallorca.
Vackra, vackra Mallorca.
Tänk dig att du ska sätta in en helsida om din verksamhet i Residence.
Fina, fina Residence.
Hm. Vilken bild skulle du välja?
Mallorcahouses valde den här:

Annons från senaste numret av Residence.
Det som kanske inte syns så väl här är pixlarna, som är stora som gråsuggor i papperstidningen.

fredag 30 april 2010

Anniversarary.

Idag har Johan och jag bröllopsdag. Vad passar då bättre än att reprisera berättelsen som Frida skrev som engelskauppgift i åttan:

"The cutest ears in the world.
It was a warm night in July 1985, and there was a party at the building owned by the Red Cross in Gothenburg. The place was full of people and “Love Song” by Simple Minds was streaming out of the speakers. Johan, a tall and skinny guy with disco-bang, was sitting in a brown woollen sofa. A girl with short hair walked across the room, she didn’t even look at him, but Johan, who had never seen her before, already decided that she was the girl he would marry. She stood by the balcony bars and he looked at her ears, they were the smallest and the cutest ears he had ever seen. He was absolutely enchanted. He asked all his friends who she was, and his friend Peter told him that that she already was engaged.
“Just my luck!” he thought as he was walking home alone in the abandoned streets. He never found anyone to fall in love with. And if he did they were already taken.

The time went by, and even though Johan hadn’t seen her for almost a year, he couldn’t forget the girl with the small cute ears, the big smile and the short blond hair. Once in a while he would dream about her and he secretly wished that he would bump into her on the street. But for as much as he knew she could be married right now.

One night Johan was going to see a movie with some friends. He wasn’t particularly exited about it, but it was better than sitting home in the messy apartment. He was late, as many times before, so he snuck in to the movie theatre after the movie had started. It was dark, but still he recognized her immediately. He hadn’t stopped thinking about her since the party at the Red Cross. Now she was sitting right next to him. After the movie (“Fletch” with Chevy Chase) it appeared to him that she now was dating a close friend of his.
“This was my chance, and now it’s gone.” he thought to himself as he ate a hot dog outside Palais Café.

Since Johan was a poor student, studying at the Gothenburg Business School, and since he never had found someone to fall in love and share his life with, he slept at his parent’s house in Anneberg from time to time. It was a way to get a good meal, some laundry done and to take some time off from his loud friends that he shared the apartment with.

Four month’s after the meeting at the movie theatre, Johan was lying on his bed in Anneberg. Just when he was about to drift away in his dreams, the phone rang. It was Magnus, an old school friend. He hadn’t heard from him from in over a year, and now he said there was a party in Kullavik, and invited Johan to come. Unfortunately Johan wasn’t in the mood for a party, but Magnus didn’t give up, he called several times and went on and on about how much fun it would be. Finally Johan’s mother did the trick.
”You can’t sit home with your old parents at Walpurgis Night.,” she said, and Johan realized that she was right.

Johan went to Kullavik, but what he didn’t know was that Magnus had in task from his girlfriend to find a date who would fit the party’s hostess, her best friend, like a pea in a pod. That’s why he had called Johan, and that’s why he had been so persistent.

The party wasn’t as big as Johan had expected, it was more like a dinner party. After introducing himself to a few people he walked into the kitchen to say hello to the hostess. He smiled when he saw who the girl was. It was the girl with the cute ears he had dreamed about for such a long time. She smiled back and said:
-I recognize you, haven’t we met before?

Walpurgis night this year they celebrated their 21 anniversary and they are my mom and dad."

av Frida Good

torsdag 29 april 2010

Jag tömmer min mobilkamera, del... nåt.

Det var ett bra tag sedan sist, men nu är det dags igen att se vad som samlat sig i telefonens inre.

Ett såsnamn som kittlar smaklökarna.

Kungsträdgårdens absolut första japanska körsbärsblomma fångad på bild.

Johan har fått ett nytt *kväk* namn.

Mmmm. Vilken aptitretande dekor!

Brunt nagellack. The shit eller bara shit?

Saker som de som bara har pojkbarn mer sällan hittar i trappan.

Andra inlägg på samma tema hittar du här, här, här, här och här.

tisdag 27 april 2010

Vad vi har gjort de senaste helgerna.

Någon gång har jag tänkt att göra ett hemma-hos-reportage hemma hos oss. Fast först måste ju ditten bli klart. Och för att inte tala om datten.
Familjen Good bor, som du eventuellt vet, i ett stall från förrförra seklet. Det gjordes om till lägenheter på åttiotalet och vi har spenderat en avsevärd massa tid till att uppgradera renoveringsarbetet som gjordes då, för att det bättre ska smälta in i en rustik artonhundratalsmiljö.
Vilket linoleummattor och pinnsmala lister, som åttiotalsversionen innebar, knappast gör.
Jag ska inte ta på mig äran för speciellt mycket av det arbetet, det är Johan som är finsnickaren, men en och annan målarpensel har jag hanterat, trots allt.
De senaste helgerna har vi gjort ett ryck med målarpytsarna och bland annat fått till följande:

Två nylackade trappor (ursprungligen i kissgul furu).

Väggmålning i vardagsrummet...

...ibland med en väääldigt liten pensel.

Målat om den här öppna spisen...

...så att skillnaden mellan gammal och ny färg blev ännu större.

Nu till helgen ska det bli resten av vardagsrumsväggarna. Och så behöver golven oljas och så...

UPDATE Här är fler bilder från vår renovering.

, ,