tisdag 31 mars 2009

Ett återbesök på Brideshead.

Det blev inte någon speciellt extravagant födelsedagskväll för Frida igår. Både Johan och jag var helt däckade av något luftrörs- och hostbaserat djävulskap, så vi mikrade rester och plockade upp en Frödinge kolatårta ur frysen – som ingen åt. Det bästa med kvällen var att vi såg filmversionen av En förlorad värld. Jag var helt på det klara med att den inte skulle kunna mäta sig med teveversionen från 1981, ofta utsedd till den bästa serien någonsin (med mitt absoluta bifall). Det gjorde den inte heller, men det är helt klart en film som, trots det, är bättre än det mesta.
Å tredje sidan är det lite obegripligt varför man tyckte det var nödvändigt att lägga fem ziljarder på en nyinspelning som i mångt och mycket är identisk med serien. Och det som inte är identiskt är sämre.
Det viktigaste exemplet på det är castingen av Sebastian. I serien är Anthony Andrews en karismatisk excentriker. I filmen är Ben Wishaw en outhärdlig fjolla.
Matthew Goode, som spelar Charles Ryder, klarar sig bättre, men är ändå en banalare version av Jeremy Irons. Överhuvudtaget känns filmen mer såpaartad än serien. Mer uppenbara intriger i stil med Sebastian blir jättedeppig när han hittar Charles hånglandes med Julia än seriens lite mystiska insinuationer som är öppna för tolkningar.
När jag kollade igenom YouTube för att hitta klipp från Brideshead Revisited, som originaltiteln lyder, hittade jag något fantastiskt. En dokumentärserie i fem delar om tio minuter vardera om teveinspelningen från 1981.
Det är i alla fall något av det mest intressanta jag kan tänka mig. Här är första delen.

Här hittar du resten.
Och här är trailern till filmen:

, , , ,

1 kommentar:

Åsa sa...

Min kompis Nina, då cirka 11 år, kom hem till oss storgråtande, ulkandes, efter ett avsnitt av serien. Givetvis tog hon sig för pannan också.

Tyvärr minns jag inte exakt vad det var som framkallade dessa tårar, men jag får köpa serien och fråga henne.

Tack för You Tube-länkarna!