torsdag 26 mars 2009

Twitter skapar rubriker.

Jag fick lära mig något nytt idag. Att man inte har någon bestämmanderätt över sina rubriker när man skriver för en tidning. Jag visste i och för sig att de kunde ändras av utrymmes- och layoutskäl (och trodde väl lite att det var något av en undanflykt att som artikelförfattare skylla på rubriksättarna när någon rubrik kritserats). Men att det var i det närmaste en regel att rubriken ändrades av ingen anledning alls hade jag ingen aning om.
Det som hände var att när jag hittade min senaste krönika för Resumé i tryck hade den en helt annan rubrik än den jag nogsamt klurat ut för att knyta ihop säcken. Den nya rubriken var, i mitt tycke, både plattare mindre relevant.
Därför slängde jag ut en fråga på Twitter om det var ok att ändra krönikerubriker hur som helst. Från Twitterkompisar med mer tidningserfarenhet fick jag otvetydiga svar på att så var fallet. Men jag fick också svar från Resumés twittrande reporter, Tobias Rydergren, att han ändrat tillbaka till min originalrubrik i webbpubliceringen.

Tack för snygg och snabb insats, Tobias.
Det kan tyckas som om jag är en divig barnunge som bryr mig om detta, men jag kan verkligen inte förstå hur en tradition av att slentrianmässigt ändra rubriker utan anledning kan finnas kvar för att det ... Alltid har varit så?
Här kan du läsa min krönika, som sprungit ur en helt annan frustration.

, , , ,

13 kommentarer:

TestaDetMesta.se sa...

wake up! this is the 21th century!!! heck yes!

Ulrika Good sa...

Testadetmesta.se: Jag förstår nog inte riktigt vad det är du svarar så jakande på? Ännu en spamkommentar?

Hans A sa...

Min dags-/nyhetstidningserfarenhet är ganska mikroskopisk och dessutom synnerligen åldersstigen (80-tal), men på den tiden sattes rubrikerna av redigerarna (layoutarna), som gick på när dagskiftet gick av och som man egentligen aldrig riktigt träffade. Dom gjorde en tidning av en hög pappersmanus, vi lämnade "rubrikförslag", men i slutändan var det ändå dom som skulle få tidningen att gå jämt upp på sista sidan som hade sista ordet, av utrymmesskäl, om inte annat.
Lite skillnad mot att sitta på en reklambyrå och knåda fram slutresultatet i knät på en AD som man hittat på alltsammans ihop med. Jag föredrar den senare metoden, förstås, men old habits die hard, antar jag. Fast exakt varför en tidning med en produktionstid som Resumé ska behöva jobba så är en annan fråga.

Per T sa...

På redaktioner sätter redigeraren normalt rubriken, ofta se med tex nyhetschef. Ibland har reportern lämnat ett utmärkt rubrikförslag, men sällan. Reportern skriver normalt inte heller bildtexter (dagstidning), har inte ansvar för diagram, bildval etc. Redigeraren kan också skriva om intresset, texter etc. Denne korrläser också, faktagranskar, väljer bild och har också kontakt med grafik- och bildavdelningen, fotograf och tryckeri.
Att rubriken ofta skrivs om beror delvis på platssksl, placering etc, men också på att många har svårt att sätta rubrik på sina egna texter. Det är ofta svårt att faktiskt se vad du själv har skrivit. En redigerare sätter också uppemot 20 rubriker om dagen och får en viss övning. Det handlar alltså inte om slentrian utan en kvalitetsmaximerande metod.
Den rubrik krönikan nu har skulle jag som redigerare definitivt skriva om: den är passiv, intetsägande innan du läst texten och rätt tråkig. Fascinerande att Tobias bytte faktiskt, men den som stod var kanske sämre.

Ulrika Good sa...

Hans A: Jätteintressant! Jag misstänkte att det var "old habits die hard".

Per T: Jag är helt med på ditt resonemang. Men du pratar nyhetsjournalistik. Det jag skrev var en kåserande krönika, som redigeraren gav rubriken: "Ett verkligt hantverk". Jag kan fortfarande inte för mitt liv fatta varför.

Per T sa...

@ulrika: Nej, den var inte rolig. Tycker att något i stil med "En bra anledning att avsky reklambyråer" kunde ha varit något, kanske. Men men.

Och jo, jag pratar nyhetsredaktioner, men min erfarenhet från magasin (vecko, månads) är att det är cirka samma där. Att det är en krönika spelar egentligen ingen roll.

Du menade att rubriken knöt ihop hela och på så sätt blir det en del av själva texten: det är ett specialfall, förstås, men jag tycker att budskapet gick fram väldigt tydligt också bortsett från rubriken.

Ulrika Good sa...

Per T: Anledningen till min reaktion är förstås att jag tyckte det blev sämre. Hade någon redigerat min rubrik till att bli mer intressant hade det självklart varit en annan sak. Men i och med att ändringen var så lam kände jag att det var av slentian/tradition.
Ihopknytet var att jag funderade på att skippa att nämna Bengt, det hade funkat även utan honom. Men han fick vara kvar, mycket på grund av rubriken.
(Avsky reklambyråer, förresten? Jag tog ju upp något att vara STOLT för, tyckte jag :-))

Per T sa...

Stolt: men det är det jag menar, det du säger är att "OM det var så har borde vi skammas", men så är det ju inte :)

Ulrika Good sa...

Per T: Aha, du tänkte så, du ;-). Du är för smart för mig, helt enkelt.

Jonas Peterson sa...

Klåparna ändrade i stort sett alla mina rubriker när jag skrev krönikor för olika tidningar. Det är tydligen praxis.

Stellan sa...

Jag funderade lite på det där igår, och har en högst amatörpsykologisk förklaring till fenomenet. Jag tror det kan spåras ända tillbaka till den tiden då det var grafiker som satte ihop tidningen.
Då fanns en rätt stor antagonism mellan grafiker och redaktion, och kanske är detta en kvarleva från den perioden? Och som senare levt vidare på det sätt som Hans A beskriver - kampen om makten över tidningen fortsatte, men då mellan dag- och nattskiftet.

Cissi H sa...

Jag tycker att vi som har papperstidningen stryker över och ändrar rubriken.

För övrigt en mycket bra krönika, som blev tydligare när rätt rubrik kom på plats.

Per T sa...

Hmm, kanske fler här borde läsa några rubrikförslag från reportrar, och sedan uttala sig ...

Visst, det kan finnas en avoghet från redigerare av rent maktpolitiska skäl, men läs en bunt rubrikförslag (och texter, ingresser etc) från reportrar och du inser snart att det är rätt bra att redigerarna inte hanterar texter som konstverk.

Men visst, det finns de som alltid sätter en klockren rubbe till sin text också, och i detta specifika fall var det en klar försämring.