Lätt samt lättsamt.

Först och främst vill jag säga att jag inte kan tacka er nog, alla ni som hörde av er via olika kanaler efter min uppsägningsoutning igår. Era uppmuntrande ord och glada hejarop var så otroligt värmande och lindrade känslan av sårbarhet och ensamhet som ansatte mig, tveklöst på grund av flashbacks från tidigare uppsägningstrauman i livet.
Och ett mess jag fick i morse framkallade ett äkta Damn you autocorrect-moment:

Man undrar om iPhones stavningskontroll verkligen vill väl när den byter utmärkt till utbränd.

Åh, vad skönt med lite lättsamheter igen. Som att Maggan kommit ut som lustmördare:

Första bytet för vår fluffiga lilla älskling.

Och om den här bilden hade varit bättre så hade du förstått precis vad det är som är fult med korta toppar till underdelar som slutar på -eggings:

Men nu råkar det vara en skugga över hela problemområdet.

Den här lite märkliga färgen satsas de stort på hos kedjeföretagen i vår. På Twitter enades vi tidigare i veckan om att ett bra namn för den är Korv Stroganoff:

Inte brun, inte orange, inte tegel. Men någonstans däremellan.

Jag har sagt upp mig.

I snart sju år har jag jobbat på GOSS. Det har lätt varit den bästa, roligaste och mest lärorika tiden i min tjugofemåriga karriär i reklambranschen. Jag har fått jobba med fantastiska kunder och världens bästa arbetskamrater. En av de arbetskamraterna har varit Johan, som alltså även är min man. Efter sju år med gemensamma måndagsmöten, presentationsångestar, fikasnack och allt annat som hör vardagsarbetslivet till känner vi båda att det är dags att vi jobbar på var sitt håll. Så igår sa jag upp mig, utan att veta vad jag ska göra istället.
Just nu är jag både otroligt skräckslagen och väldigt nyfiken på vart vingarna kan bära. Förändring är bra, förändring är bra, upprepar jag för mig själv just nu, samtidigt som jag med darrande finger trycker på publiceraknappen. Framtiden, here I come.

UPDATE Resumé och Dagens media har uppmärksammat. "Dagensmedia.se har sökt Ulrika Good" avslutar de sin notis. Förlåt för att jag inte svarade, jag var alldeles för lipfärdig för att kunna prata i telefon just då.

En svår balansgång på catwalken.

Igår hade Trinny och Susannah stylar om Sverige premiär i TV4+. Jag gillar verkligen de brittiska stilikonerna eftersom de känns som kompletta människor, med ett brett känslo- och erfarenhetsregister som gör att de inte bara ser omstylingsobjektens yttre attribut, utan även kan förstå orsakerna som ligger bakom vanvården.
Men när de kommer till hit och ska piffa upp oss svenskor, som till övervägande del täcks av praktiska, murriga och bekvämt bylsiga plagg, blir det för uppenbart att det här är ett paneuropeiskt konceptprogram som ska rivas av i så många länder som möjligt. Snabbt fram med tio grådaskiga och osynliga kvinnor, ritsch, ratsch i omklädningsrummet, puff, fluff med makeup och hårfix och så skjuss ut på catwalken. I förbifarten avhandlas canceropererade bröst, depressioner och gastric-bypassrelaterade viktras som orsaker till förfallen. Samtidigt som vi i minst fem klipp får se och höra Trinny och Susanna ropa "Hurry up! We don´t have much time!" alltmedan en före detta rugguggla tampas med att tränga in sig i en obegripligt ostylish aftonklänning.
Men då och då glimrar det till, det går inte att ta miste på att flera av kvinnorna blir väldigt lyckliga över att få bli så fina och inte minst sedda. Och det är här balansgången kommer in, vi vill gärna se mer av den typen av glädjande förvandlingsnummer, men aldrig på bekostnad av de utsatta kvinnorna. I trailern för nästa avsnitt ses en kvinna som snubblar i sina höga klackar på catwalken och där har balansgången definitivt förvandlats till ett svidande magplask. Likaså när Trinny skakar och skriker "Wake up!" till en deprimerad kvinna vars look hon beskriver som en sopåkares. Gärna makeovers, och gärna mer skönhet och mode till folket – men inte utan empati och fingertoppskänsla.

Trinny och Susannah stylar om Sverige, Trinny och Susannah, TV4+, TV

På tillfällig adress.

I dagens GP har vi gjort en lite annorlunda annonslösning för Göteborgs Räddningsmission.
På sidan tio sitter den här:

På sidan trettioåtta sitter den här:

På sidan fyrtioåtta sitter den här:

På sidan sextiofyra sitter den här:

Klicka för ökad läsbarhet.

En treggingsauktoritet uttalar sig.

Idag har jag återigen fått representera Twitter i GP. Av någon anledning valde man en grej jag skrev om så kallade treggings (trousers + leggings) vilket borde ha framkallat ett och annat litet ord följt av ett frågetecken runt de västkustska frukostborden ("Okey?", "Och?" osv.).

När jag skrev om denna min syn på hur man bär treggings (samt jeggings och leggings) så länkade jag till en bild där modellerna var stylade med detta plagg i kombination med midjekorta tröjor, vilket jag alltså tycker är fult. Vad tycker du?

I samma tidning hittade jag ett annat citat från Twitter, skrivet av ett socialdemokratiskt kommunalråd som vill hylla Håkan Juholts installationstal på ett sätt som känns en aaaaning övertänt. Eller vad sägs om nio utropstecken i en och samma tweet?


I helgen har det trillat in en ansenlig mängd läsare från USA. Det verkar som om de har upptäckt storheten med lejonet på Gripsholm och därför kastat sig över det här Google-translatade inlägget.

Så här fåniga är vi.

Idag högtidlighåller vi nämligen att den här bedårande varelsen fyller ett år:

"Se mig, älska mig! Och ge mig gärna lite mat."

Som presenter har jag köpt sådan där störtfjantig kattmat som jag tidigare ansett att bara idioter köper. "Men hur kan man välja att ha en vit perser på förpackningen" undrade Frida. "De är ju alltid typecastade som svin i alla filmer".

En aldrig avfyrad reklamkanon.

Jag skriver nästan aldrig om reklam längre (it´s complicated) men jag hittade ett dokument som handlade om Resumés enkät "Kanon eller kalkon" som jag svarade på för ungefär ett år sedan, som jag tänkte göra ett undantag med. Det jag hittade var den ratade versionen, det som hamnade i tidningen hade förra årets kampanj för Guldägget som både kanon- och kalkonalternativ (it´s complicated, men jag kan förklara om någon vill veta).

Så här stod det i den ratade versionen (som alltså aldrig hamnade i tidningen):
Kanon: OLW Fredagsmys del 2. Åkestam Holst
Det bara låg där och väntade, det fantastiska konceptet med ”Fredagsmys” ända tills Åkestam Holst var tillräckligt begåvade för att plocka upp det. Det kan inte hyllas nog.

Det står jag för fortfarande, jag tycker det är otroligt begåvat att plocka upp det självklara, det många skulle avfärda som för banalt, och göra något så bra av det. Och det vore väl synd att inte berätta det för alla inblandade som eventuellt kan komma att läsa det här?

Livstecken

I form av pelargonskott i mitt köksfönster.

Jag trodde besvärande länge att det hette pelargonier.

Det är möjligt att det här är taskigt, jag hoppas att de inblandade killarna har tillräckligt mycket kärlek i sin kompisrelation för att det inte ska vara det, men det här är det roligaste jag hittat sedan Damn you autocorrect. Jag skrattade mig halvt fördärvad åt pranket James´ face igår, där någon tagit bilder på sin kompis på Facebook, manipulerat dem, bara liiite, och lagt tillbaka dem. Herregud, vad roligt.

vårtecken, james´ face

Skräckblandad förtjusning.

När jag ändå har sänkt kravspecen för att lägga ut sådant du kanske redan har sett, här är något med betydligt högre må-bra-faktor:

Dödens paparazzis?

Jag är väldigt (över-?)känslig för att skriva och lägga ut sådant som du kanske redan har sett, men jag ska göra ett undantag för något som jag såg tidigare i helgen och har svårt att släppa. Det är bilden som vann Årets nyhetsbild, tagen av DN:s Paul Hansen. Bilden föreställer den 15-åriga flickan Fabienne som dödades när polisen sköt vilt i luften under plundringarna i huvudstaden Port-au-Prince efter jordbävningen i Haiti:

Alla hade nog varit tämligen överens om att det är en välfångad och gripande foto med ett fruktansvärt motiv, men en ögonblicksbild som hjälper oss att förstå det fasansfulla som hände på Haiti. Ända tills man ser Nathan Webers bild av samma scen, tagen ur en annan vinkel:

Plötsligt framstår den prisbelönade Paul Hansen som en dödens paparazzi som jagar i flock tillsammans med likasinnade asgamsliknande figurer.
Men, vid närmare eftertanke, är det verkligen så tydligt svart eller vitt? Trots den etiskt intuitiva motvilja som det undre fotot framkallar är det ändå en bild som beskriver en nyhetsfotografs arbete, om än i en extrem situation. Är det självklart att kasta den första stenen på Paul Hansen för att han gör sitt jobb? Jag är inte säker, jag har vacklat mellan den ena och den andra ståndpunkten. Men ett står klart i alla fall, Nathan Webers bild berättar en mer intressant historia.

Springtime för vårkänslor.

Det gick alldeles utmärkt att springa bort helgens från förkylning och efter jobbet idag var det så fint väder att jag blev inspirerad att ge mig ut på en liten tur igen. När jag sprang där i den vårkyliga, men ändå milda luften, i det sista skymningsljuset med gruset krasade under mina löparskor fick jag en flashback från barndomen. De första vårdagarna när man var ute länge, hade bytt vinterskorna mot gympaskor och hoppade twist tills det var nästan mörkt. (Varför finns det inga gymklasser med twisthoppande, förresten? Jag tror banne mig att jag fortfarande kommer ihåg de svåra snurrarna. Tveksamt om jag skulle klara på-på vid öronen, dock. Fast jag skulle gärna pröva – aldrig mer Zumba men gärna en organiserad omgång twist!)
När jag sprang förbi ett villaområde kunde jag förnimma doften av pannbiff med lök och bakom gardinerna skymtade det middagsbordssittande familjer. Precis som en vårkväll när jag var tolv år och cyklade hem från min kompis Anna-Karin i nya platåträllor. Vita. Dessa träskor skulle senare orsaka en kraftig fotstukning i samband med långhopprepshoppande, men det är en annan historia. Den här kvällen fanns inga stukade fötter, bara en lyckorusande känsla av att det faktiskt finns hopp om livet. Vintern är genomliden.

Så här såg jag ut i platåträlleåldern.

Glenn har det gott på Twitter.

Nej, jag ska inte retweeta mig själv från Twitter igen, det får vara nog med den saken för ett bra tag framöver, men jag kan inte låta bli att uppmärksamma en annan göteborgsk twittrare. En fotbollslegend som, tillsammans med sin son, varit högaktuell den senaste veckan, nämligen Glenn Hysén. Han är nog den ende i mikrobloggens historia som känt att det var rätt med både hälsningsfras och signatur för varje uppdatering. Så här kan det se ut:




Fast det tog inte så lång tid innan Glenn började fundera över om hans twitterpolicy var optimal och knåpade ihop följande legendariska tweet:

I love it!
Och apropå Glenn, du har väl hört radioreklamen som vi gjorde med honom en gång i tiden?

Tweckorna som gick.

En liten sammanfattning av de senaste veckorna i form av twåterbäring:

Friskvård?

Jag har känt en lurkande snuva hela helgen så jag frågade mig för på Twitter om det var lämpligt att ta en springtur i detta tillstånd. Jag fick tämligen motsägelsefulla svar, men drog slutsatsen att det var okey så länge jag inte hade ont i halsen och/eller hosta samtidig, samt att jag skulle känna efter om pulsen gick upp för snabbt. Så jag gav mig ut på en kort och långsam liten runda:

Nä, jag förstår att du inte gick på att åtta kilometer är en kort liten runda för mig. Det är en sträcka jag är stolt över any given day. Men det kändes bra (jag hade kunnat springa ännu lite längre om jag inte passerat min och träningsmentor Titti och varit tvungen att länga på stegen så länge hon var inom synhåll, det gjorde mig trött). Dessutom är den dag jag tränar så hårt att jag blir sjuk samma dag som grisarna flyger omkring som isbitar i helvetet. Jag är otroligt bra på att känna in min kropp och börja ömka med den. "Men lilla kroppen, är du trött nu, då ska du inte behöva anstränga dig mer" eller för den delen "Oj, är du sugen på ostbågar och vin nu, då ska du få det, kroppen lilla".
Imorgon får vi se om det var hälsofrämjande eller förkylningsboostande åtgärd att springa. Just nu känns det rackarns bra i alla fall. Vänta, nu tror jag att kroppen säger att den vill ha två riktigt smaskiga ostmackor. Eller tre.

Bäverkul.

Det är inte så ofta jag lägger upp skojiga YouTubeklipp, men jag kan bara inte bespara dig den här trailern för en kommande film med Mel Gibson, i regi av Jodie Foster. Den kan oavsiktligt vara det roligaste du sett på år och dag.
I´ll give you, The Beaver:


Mel Gibson, Jodie Foster, The Beaver, trailer, YouTube, videoklipp

Mad Women.

Egentligen har jag väldigt svårt att veta vilket ben jag ska stå på i frågan jag nu ska skriva om, nämligen kvotering av kvinnor. Tidigare har jag varit tämligen säker på att det är både förkastligt och förnedrande, att ingen egentligen vill vara med i ett sammanhang där man är vald på grund av sitt kön och inte sin kompetens (det har jag bland annat skrivit om här). Men nu är jag inte lika säker längre.
Det som numera heter Komm, och som tidigare hette Reklamförbundet, har i flera års tid haft ett fokus på att sätta samman Guldäggsjuryn på ett sätt så att balansen mellan kvinnor och män blivit hyfsad. Likadant har de tänkt när de utsett svenska kandidater till utländska tävlingar, som Cannes Lions och Eurobest. En del skulle kunna kalla det kvotering, och i så fall har jag blivit inkvoterad i samtliga de jurys jag just räknade upp. Men det som hänt när jag fått chansen att vara med i sammanhang jag tidigare inte ens vågat drömma om, är att jag nu har fått en erfarenhet som gör att jag faktiskt känner att jag platsar på andra meriter än de genusbaserade. Plötsligt har det skapats ett kvinnligt alternativ till de mer självskrivna manliga sådana. Både i fråga om erfarenhet och självförtroende, vilket i mitt fall är en ofattbart lång resa. Och det måste väl ses som en seger i en fortfarande mansdominerad bransch?
Kanske har tv-serien Mad Men påverkat min inställning. Det är trots allt inte så länge sedan som den manliga maktstrukturen i vår bransch var odiskutabelt och självklart totalitär. Och ingen är väl naiv nog att tro att den skulle rämna av sig själv, helt utan en medveten kamp?
Detta får mig att tänka att jag tidigare haft ett förslag på hur man i ett slag skulle mångdubbla antalet kvinnliga kandidater för diverse poster i näringslivet, nämligen det att ge en kvinnlig medelmåttig pajas samma chanser som en manlig medelmåttig pajas.
Ska vi enas om det?

Hörru RUT!

Vi har precis sagt upp RUT. Alltså städfirman som varit här varannan vecka och gjort fint. Eller ganska fint kanske jag skulle säga, för jag var inte alls nöjd med resultatet. Sedan avdragsrätten för hushållsnära tjänster infördes har jag en känsla av att de flesta städföretag mer eller mindre dubblerat priserna och eventuellt också blivit mindre nogräknade med vilka de anställer. I alla fall den jag anlitade, de tog betalt som om de hyrde ut hjärnkirurger men de som kom hit var livströtta nittonåringar som knappt visste vad som var upp och ner på en skurmopp. Med vissa undantag.
Jag är inte ute efter att dissa tjejerna (för alla som var här var tjejer), de kommer säkert att hitta sin yrkesroll och bli kanon på den en gång i framtiden, men städprofessionalismen företaget levererade var faktiskt under all kritik.
Det gamla förlegade uttrycket "en husmors arbete är aldrig klart" hade de uppenbarligen aldrig hört, för när jag råkade vara hemma sist de var här, var städerskorna på väg att gå tjugo minuter innan den avtalade sluttiden med motiveringen "vi är klara nu". Då fick jag ta mod till mig och förklara att när två personer går tjugo minuter tidigare missar jag fyrtio minuter av städningen jag betalar dyrt för, och att det motsvarar åttio minuter minskad hemrengöringstid i månaden. Inte okey.
Jag vet att det är provocerande att en Särökärring sitter och klagar på städpersonalen, men samtidigt tycker jag att ämnet inte kan vara tabu på grund av det. Ingen skulle ifrågasätta om jag hade synpunkter på en hantverkare eller någon annan servicetjänst som inte höll kvalitetsmåtten, eller hur?
Har du några erfarenheter av hemstädfirmor, bra eller dåliga? Och har du kanske tips på någon som är riktigt prisvärd och bra? Jag uppskattar all input i ämnet.

RUT-avdraget, städfirmor, hemstädning, hushållsnära tjänster, städerskor

Lika som bär.

Robbie Williams och...

Anton Glanzelius...

...mannen som gjort resan från Mitt liv som hund till Mitt liv som den som bär hundhuvudet för Big Brother.

En gul fågelunge som bor i hönsgård.

Jo, jag skulle på copybattle igår. Det har jag aldrig varit på förut, förmodligen är det en lättsam lek i stil med Pictionary, fast med ord. Folk dricker öl, garvar och har kul. Lek och ploj i goa reklamares sällskap. Fast när fredagseftermiddagens kundpresentationen var klar och jag började se slutet på arbetsveckan kändes det där battlandet som att gå till ett nytt jobb där valda delar av branschen skulle ge omedelbar bu- eller bä-respons på mitt arbete. Peka finger åt mig och ... Ja, du fattar hur mörkt bilden målades upp i min fredagströtta skalle. Inte ett dugg lekfullt, alltså, utan ren och skär prestationsångest. Aldrig har det kravlösa fredagsmyset med hemlagade hamburgare och ostbågar framför På spåret känts mer lockande. Jag vet att min hjärna är helt fläng i huvudet och att jag är den här kontinentens största chicken, men valet mellan myssoffan och ordhånet var plötsligt självklart. Trots att jag svek mitt löfte mot Fredrik. Förlåt mig och min dåligt kodade självbild för det.

Sportig presentationsfredag.

Som du eventuellt vet så jobbar Johan, Gunnar (även känd som Abbes pappa) och jag tillsammans. Idag ska vi ha en presentation och gårdagen ägnades till stor del med att fila på den. Johan och jag satt dock i varsitt annat projekt och Gunnar kom först till mig med synpunkter som Johan haft på texten till det vi ska visa för kunden idag. Jag höll inte riktigt med och Gunnar traskade tillbaka med mina åsikter till Johan. Efter en stund kom han tillbaka och förmedlade Johans syn på mina invändningar. Jag höll med om det mesta, men inte allt, och Gunnar fick ta en ny promenad in till Johan. När han kom fram utbrast han:
– Kan inte ni prata med varandra istället så att jag slipper gå här som ett annat skilsmässobarn mellan er.
Det skrattade i alla fall jag åt hela kvällen igår.

Ikväll ska jag på något som heter Copybattle. En tävling som beskrivs som "Två tävlande, ett ord, tjugo sekunder. Skriv!". Jättekul! Eller inte. Åh, jag har så kluvna känslor. Eftersom jag suger på i princip all sport, förutom frågesport, så ser jag här en chans att vara med i något som jag som jag eventuellt har en liten chans att visa framfötterna i. Men samtidigt är just det som gör mig orolig. Jag känner redan hur mycket jag kommer hata mig själv om jag misslyckas med det här också.

Och till sist en liten twåterbäring från igår, en tweet om den här nyheten som handlar om svallvågorna till det som kallats Kissiegate:


I morgon lovar jag att berätta hur det gick med copybattlandet.

Kissie, reklam, copybattle, abbes pappa, Kissiegate

Nästa krage.

Nu är min tredje löskrage klar. Två nyanser av rosa garn, stickade med dubbla trådar.

De förra kan du se här och här. I kommentarerna till den senare finns den busenkla beskrivningen.

Röster i radio.

Nina Åkestam har börjat blogga för Resumé igen och hon inleder lite oväntat med att prata om radioprogram i två av de första inläggen. Det ena är nästan ordagrant vad jag satt och ruvade på att skriva, om hur underhållande Filip & Fredriks podcast är. Även om de kan vara irriterande dampiga och tourettsiga emellanåt är deras kulsprutesnabba dialoger i podcasten (eller kanske snarare monologer x 2) precis som att ha två ovanligt välformulerade och uppdaterade kompisar som pratar om sådant man går och funderar över för stunden. Och allt som oftast drar iväg det till platser som man aldrig hade kunnat förutse. Åh, vad gärna jag hade velat vara med och diskutera och ha synpunkter ibland, det är nästan så jag går och mumlar för mig själv med hörpropparna i öronen. Fast om det skulle ske är det förmodligen helt omöjligt att få sagt någonting om man har en Filip Hammar på ena sidan och en Fredrik Wikingsson på den andra. Deras podcast har i alla fall gjort mina sömniga söndagspromenader och trista strykningsstunder till glimrande underhållningsögonblick.
Ninas andra radiorelaterade inlägg, däremot, är precis tvärtemot vad jag tycker. Hon tycker att Morgonpasset är olyssniningsbart och att Mammas nya kille är roligt. Morgonpasset har jag skrivit om förut, okey att det inte är omvärldsanalys på någon hög nivå, men i bilen på väg till jobbet är det en utmärkt ljudmatta. Mammas nya kille, däremot, kan jag bara inte se det roliga med. Någon som pratar om tokiga saker på dialekt kommer aldrig med automatik bli humor för mig.

UPDATE Här kan du läsa hur Mikebike avrättar ett annat ofattbart tråkigt humorprogram, Lilla Al-Fadji.

Jag tömmer min mobilkamera.

Oj, vad länge sedan jag plockade fram några bilder ur min mobil. Hur länge sedan kan nog den här lätt oanständiga Haloweenpumpan jag hittade i fruktdisken ge en vink om:

Och här är Johan under en kafferast i en vedhuggarkoja där han mår fantastiskt bra på ett väldigt manligt sätt:

Fast den här är ny, från i lördags. Expressen ansåg att världen behövde få svar på frågan de ansåg att alla har ställt sig:

Och här är en hylla i mitt badrumsskåp och några exempel på ett uppiggande medel jag aldrig vill vara utan:

Numera är ingen mobiltömning komplett utan kattbilder. Här är Maggan när hon chillar på torkskåpet.

Och ett fint skyltfönster jag såg i Stockholm. Gissa butiken!

Jonathan i tonårssparkdräkten nummer ett, Onepiece, precis innan avfärd till St Anton:

Vyer från vackra vinterpromenad fastnar gärna i mobilen.

Visst är det en shocker att Nils Schwartz inte tokhyllar Top model?

Det här frestande blomstererbjudandet hittade jag i min mataffär häromdagen:

Och världens minsta haj dök upp när jag var i Feskekôrka i fredags, stor som en stor tumme:

Sist en mindre vältajmad notis från senaste numret av Vagabond:

Här är några andra inlägg på samma tema: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7