onsdag 3 september 2008

Idol – lite tvångsmässigt

I kväll började alltså programmet som delar familjen Good i två läger.
Ett som hatar Idol och allt som har med det att göra.
Och ett som, kanske inte älskar, men tycker att det är stundtals väldigt underhållande.
Gissa vilket läger jag tillhör.
Retorisk fråga, det är förstås jag som står för det lättviktiga poplulärkulturstramset i familjen, medan Johan sitter i den nya fåtöljen och läser Roma på 635 sidor samtidigt som han skriker åt mej att sänka.
Fast ska jag vara helt ärlig så kanske jag är ganska Idolmätt vid det här laget. Mitt favoritparti av alla talangsåpor är sluttampen av auditionsdelen. När det bara är dom verkligt talangfulla som är kvar, men det ännu inte blivit sönderpolerat i en tevestudio.
Delen med falsksångarna kan jag gärna vara utan och ibland känns finalomgången väldigt utdragen.
Efter kvällens avsnitt är det tre personer som fastnat. Singer/songwriterkillen som kändes som om han hade ett ovanligt eget uttryck för det här sammanhanget (även om han lät som väldigt många andra singer/songwriters), han som blev lurad att han inte skulle ha fått någon gyllene biljett, men blev tillbakakallad.
Den tordönsstämmade servitrisen som kanske fick lite väl många superlativ.
Och den irriterande fotomodellen som bara inte kunde ta ett nej utan försökte gnälla sig till att gå vidare.
Och precis som Fredo så tycker jag att Andreas i juryn var skrämmande lik Gary Sinise.

UPDATE
Det var inte det enda som var skrämmande med Andreas Carlsson.

,

5 kommentarer:

Miss F2 sa...

Ska bli jäkligt intressant att se den nya juryn. Det kanske lyfter och ökar intresset för programmet. Inte för att det går sådär superkasst för dem, men ännu fler tittare skadar säkert inte ;)

Hasse sa...

Får väl skylla på den gamla punkaren som övervintrat i mig men får lite kramp när folk vaggas in i "detta är den enda vägen, enda sanningen" snacket.
Den attityden som många, typ, militärer, Livets Ord, Hari Krishna och andra sekter kör tycker jag är, enbart, otäck.
Många går in och ställer sig framför småpåvarna med tanken; "detta är min stora chans".
Chans till vadå?

Har aldrig följt programmet men är väldigt glad att jag såg Amandas första framträdande förra säsongen. Jag känner igen din familjeuppdelning, Ulrika. =)
Well, tyckte hon var hur bra som helst.
Min första tanke var; "gode Gud låt henne inte vinna, låt henne komma högst tvåa så hon får fortsätta vara Amanda".
Någon lyssnade tydligen, och punkaren i mig log.

Kalle sa...

Jag satt också och tänkte på CSI:NY hela tiden. Spännande soppa i hjärnbalken där. Det stämde inte riktigt. Favoriten för mig var också songwriter-pojken. Men det känns som om han var bra som han var. Det unika han hade riskerar nog att försvinna i och med Idol.

Anonym sa...

Är nog lite som din Johan i så fall. Men får erkänna att jag ibland kollar på uttagningar men sedan inte följer Idol alls precis som jag inte följer skräpet let´s dance som alla vara älskar. Nä ni på spåret där har ni ett program!

Dr Nic sa...

Vafalls! Det är dom kassa kanditaterna som är den stora behållningen, ju.