söndag 7 september 2008

Inlägget jag aldrig trodde att jag skulle skriva.

Jag. Har. Sprungit. En. Mil.
Jag ber om ursäkt om det är lika spännande som ett Helgmålsbönmaraton för dej, men för mej är det fanimej stort.
Exakt en timme tog det.
Jag kan inte bestämma mig för om det är wöhööw eller en aaaning irriterande.
Men ok, då. Nu har jag ju en bra målsättning i att ta mig runt under timmen.
Runt, förresten, det var fram – andas tio djupa andetag – och så tillbaka.
På vägen tjingsade jag på min några av min barndoms bästa lekställen, huset där jag bodde från 0–21 års ålder och så vände jag där hållplatsen låg där jag tog bussen till högstadiet.
Jag har alltså inte tagit mej längre i livet än en halvmil.
Om man tar cykelbanan.

11 kommentarer:

Nemo sa...

Grattis! Sånt är stort.
Är det Daimvinsten som påkallar behovet eller bara ren inspiration?

Ulrika Good sa...

Nemo: Jag vet inte riktigt. Förmodligen en kombination. Tack, förresten :-).

Therese sa...

Sprang min första mil i somras och var stolt som få efteråt!!! Förstår precis din känsla :)

Kalle sa...

Haha. Härligt. Själv sprang jag en runda i veckan när jag bodde på Ölands folkhögskola förra året. Jag tyckte det var sjukt jobbigt men funderade inte så mycket på det. Tills jag sista veckan bestämde mig för att kolla hur långt det egentligen var. Efter att ha studerat vägskyltar till små byar och räknat ihop de kilometer jag sicksackat till Färjestaden kom jag fram till att det var nästan 2,5 mil. Hoppsan. Efter det orkade jag inte springa den vändan längre.

Abbes pappa sa...

Gratulerar! Nu jäklar är du på gång.

Vet du vad som är lite lustigt. Just idag gjorde jag det med. Och det är ett antal år sedan sist.

Skaffa Nike+ nu så kan du vara med rå vår utmaning. Det vankas champagne i börja av 2009. Bara det är ju ett skäl.

www.jordochdjur.se sa...

Spänstigt! - på en mil kommer man härifrån och ner till Askim! Mitt personrekord ligger nog på en halvmil.
Maken har precis anmält sig till sitt livs första maratonlopp - de (löpartokarna) ska springa en himla massa vändor mellan Slottsskogsvallen och Amundön....låter alldeles för jobbigt.

/Monica

Ulrika Good sa...

Therese: Skönt med någon som förstår det stora i en (för många ganska fjuttig) mil.

Kalle: Wow. Jag är djupt imponerad. Fast du skulle aldrig ha mätt ;-). Har du förresten hittat funktionen på Eniro där du kan mäta sträckor?

Abbes pappa: Men, vilket sammanträffande. Och jag bestämde just idag att köpa den där Nike+:en. Så nu är jag med på utmaningen. Tror jag.

Monica: Ja, marathon låter verkligen alldeles för jobbigt. Men vem vet, kanske någon dag ett (ganska utopiskt) Göteborgsvarv?

Abbes pappa sa...

Herregud. Jag stavar ju som en gök.

Ulrika Good sa...

Ja, men en bra gök :-).

Fredric sa...

Välkommen till milklubben - ”vi som gör det i skogen” - som en dekal från 1978 skulle kunna se ut.

I det militära blev vi skjutsade ut i ingenstans en vacker höstdag. Plötsligt stannade bilen (en lastbil med plats för 20 man och en kapten) varpå kaptenen vrålade: ”Härifrån och till regementet är det en mil. Den som inte klarar det på 45 minuter får kvällstjänst medelst skoputsning”.

Ingen behövde putsa. : )

Ulrika Good sa...

Fredric: Tur att inte jag var med i din bataljon, eller vad det heter. Jag hade fått putsa forever.

(Förresten min dekal hade blivit: Löpare gör det på cykelbanan.)