lördag 20 september 2008

Instrument i köket

Idag fyller Johan år.
När jag var och skulle köpa födelsedagspresent hittade jag inte det han önskade sig, så jag ringde honom från husgerådsaffären.
–Det finns ingen sån där stor gjutjärnsgryta, är det inte någon annan kökspryl du önskar dej?
Han funderar en stund.
–Jo. En banjo.
Lång tystnad.
–Jaha, du menar en mandolin.

3 kommentarer:

mats lindborg sa...

Ett bra exempel på ett medelåderstillvägagångssätt när man handlar present åt sin kära. "Berätta vad du vill ha älskling så köper jag det". Jag känner igen det alltför väl. Som min fru sade nyligen: "Jag har köpt en ring till mig från dig, visst är den fin." Jag tror inte att jag någonsin betalade den.

Nipe sa...

Å herregud! Det finns fler!!!!!!
Vi skulle en gång köpa en köksmandolin till min syster. Lilla söta mamma skulle påminna mig om detta och säger: Du, glöm inte att köpa en sån där banjo till din syster.
Så numera är det ingen som kallar den för mandolin.
Helt underbart att det alltså finns fler virrpannor.

Underbar blogg förresten. Du skriver att den är medioker, men det är väl just det som gör den så bra. Den känns naturlig!

Ulrika Good sa...

Mats: Jo, det är mer praktiskt än romantiskt :-).
Nipe: Där ser man. Köksbanjo är redan ett begrepp, alltså.
Och tack för dom orden. Att det känns naturligt. Det var något av det finaste du kunde ha sagt.