Vi drar igång veckan på allvar genom att se vad som göms på minneskortet i min mobilkamera.
Den här bilden har jag haft med förut, med det känns som om det var en het fråga i en vecka eller två. Vad hände egentligen med att Göteborg förbjöd gatumusiker? Gäller det fortfarande, eller? Sedan en påminnelse om att det är jul om mindre än två månader. Och efter ett par glas av den där klibbiga, varma drycken bryr man sig knappast om hur skiten stavas, eller hur? De här två filmerna stod precis bredvid varandra i DVD-affären. En händelse som ser ut som en tanke. För visst är Alice Timander och Klaus Kinski lika som bär? Nog för att det är skyltfönstret på Buttericks, men de här skyldocke-tuttarna är ju ett skämt: En bild på en ovanligt mumsig lunchrätt, lammfärs... eh, -korvar, vad trodde du? Den ultimata white trash-tatueringen goes heminredning? En film jag ser fram emot: Snabba cash. En dag i augusti, på väg till parkeringen (som vanligt) snubblade jag rakt i inspelningen av en restaurangscen i just denna film: Alltid en tröst för alla er som åkt ut ur Idol i förtid: En bild som bar spår av ett av sommarens sista bad: Och allra längs in i memorystickets inre hittar jag den här, smått smärtsamma påminnelsen om hur ljuvligt det faktiskt var en gång i början av augusti: Fler inlägg på samma tema hittar du här, här, här och här.
Aj, vad ljust det är den här morgonen, min ögon klarar det knappt! Det måste vara för att ... det är normaltid igen.
Det här var djupt ironiskt skrivet och ett "vad-var-det-jag-sa-inlägg apropå det här. Det är för tusan blygrått och beckmörkt ute, trots att det är en timme tidigare än samma tid förra veckan (äh, du fattar). Men vänta bara, ikväll kommer du att märka hur ofantligt fort det blir natt. Typ vid fyratiden.
I natt är det dags att ställa om klockan till "normaltid". And I hate it. Som ett straff för att vi haft en kort period då ljuset överlistat mörkret och temperaturen segat sig upp på rätt sida nollstrecket får vi detta. Ka-tjoff i skallen – en timme mörkare varje kväll. En timmes daglig påminnelse om att sommaren är long gone och att nu väntar fem månaders kolsäck. Och att det skulle vara ljusare på morgonen istället är något som passerar mig ganska obemärkt förbi, då är jag för trött för att uppfatta och uppskatta några extra lux. "Normaltid." Ge mig lite "abnormtid" istället, please, det här normaltillståndet suger apblöja. sommartid, vintertid, årstider, mörker
Jag säger bara: Go sektor tolv, på måndag! Skönt att se att du vågar bryta mönstret som de andra ruggiga och kyliga sektionerna utgör. Nästa gång vågar du dig på lite sol också, ok? Och så övertalar du sektor nio att köra samma grej över hela veckan. Deal? En komplett femdygnsprognog. Ett helt land. En ensam gul ruta.
En gång för kanske tio år sedan var Johan och de andra GOSS:arna i huvudstaden och tog emot något av de absolut första reklampriserna byrån vunnit. Lyckan var stor och priset skulle förstås firas. Rejält och länge. Hej vad det firades. Myyycket firade de. Trots det hade präkto-Johan bokat ett extra tidigt tåg hem, han skulle till kontoret och jobba. Jojo, det skulle han, trots att det var en lördag. Väl ombord på tåget buffade han upp sin medhavda kudde mot fönstret och föll i dregelkomasömn. När tåget bromsade in i Skövde vaknade han och mådde som en örn. Fast värre. En snabb blick mot toaskylten. Upptaget. Läget blev panikartat och när tåget stannat ordentligt trängde han sig förbi sin stolsgranne och flydde ut på perrongen. Men han hann knappt vända sig om innan tåget rullade iväg igen. Djupandandes fick han se sin kudde, som fortfarande var upptryckt mot rutan, försvinna vidare mot Göteborg utan honom. Över kudden, genom rutan, mötte han den tidigare stolsgrannens väldigt förvånade blick. Kvar på tågsätet låg hans jacka och väska innehållande biljett, telefon och plånbok. Fortfarande i örnläge gick han för att leta upp en toalett. Som förstås visade sig vara en betaltoalett. På något sätt lyckades han tjata sig till både en femkrona till toaletten och en biljett till ett riiiktigt långsamt tåg som avgick flera timmar senare. Jag glömmer aldrig när han ringde (det här var under småbarnsåren när det var ett evigt tjafsande om varje ledig timme, om vem som skulle få göra det ena och det andra) och sa med fejkat äppelkäck röst: – Hej! Gissa var jag är! – Ingen aning, var då? svarade jag, måttligt intresserad av gissningslekar, där jag stod och skottade hönsbajs på barnens förskola. – I Skövde! fortsatte han entusiastiskt, och försökte låta som om han var på en vansinnigt intressant och planerad utflykt. – Jag blir nog pyttelite sen! Sensmoral: Den som åker hem för tidigt tappar ibland hela sitt försprång på en perrong i en mellanstor stad i Västergötland.
Kanal 5:s version av roasting, Roast på Berns (eller Roast på Burns, som jag hörde två fjortisar på stan uttala det) är oändligt mycket mer lyckad än SVT:s variant, Grillad, som gick i våras. Avsnittet med Björn Gustafsson, och i synnerhet hans svarsroast, när han torkade imaginära tårar med tusenlappar, är något av det roligaste jag sett på länge. Men det går inte att låta bli att fundera över hur roastningarna egentligen landar. Vilka skämt sägs med kärlek och vilka med onda avsikter? Vilka sår rivs upp och vilka blir dödsfiender på riktigt? Jag tror det är oundvikligt att känsliga punkter träffas och ömma tår trampas på. Att det inte bara är att krama om varandra efteråt och skylla på programformen. I synnerhet när deltagarna inte känner varandra sedan tidigare. I går kunde vi nog se det tydligaste exemplet på detta. Eller, kanske snarare, på vad som händer när någon inte kör enligt formatet. Det var när Cecilia Frode gjorde sin roast och, istället för att häckla enligt mallen, var helt seriös och skämtfri. Hon började med att tala om vilken dålig skådespelare David Batra är, sedan prettopratade om hur komiker bara jagar innehållslösa skratt, om hur osofistikerat det är med könsord, kiss och bajs och slutade med att kalla Petra Medes sätt att skämta för "lågt och innehållslöst". Ett programformat som hade handlat om att ställa sig på en scen och vara kritiserande och elak på riktigt, utan humor, utan skratt och utan värme, det tror jag få hade ställt upp i. Men det var just detta Cecilia Frode gjorde, och hon gjorde det förmodligen under kulturens täckmantel. Här kan du se hennes slutkläm och Petra Medes berättigade käftsmäll till svar:
Om jag vill kan jag göra mig lite märkvärdig över att jag var förhållandevis tidigt ute på Twitter och Facebook. Nionde maj –07 reggade jag mig på den förstnämnda sociala plattformen och någon gång i juni samma år på Fejan. Men det beror inte på att jag var så i framkant, utan på att jag råkade befinna mig i närheten av en man som såg vad som komma skulle. Rory Sutherland var min ordförande när jag satt i Directjuryn i Cannes och det var han som såg till att alla vi jurymedlemmar kunde bekanta oss med varandra på Twitter innan vi träffades och det var han som skapade en grupp på det då för mig helt okända Facebook, så att vi skulle kunna fortsätta ha koll på varandra när Cannesveckan var över. Rory är förmodligen den smartaste människan jag träffat, och det var en sann fröjd att ha hans visdom att luta sig emot så fort vi hade några tveksamheter i hur vi skulle bedöma någonting. Dessutom är han vansinnigt underhållande att lyssna på, utan att bli egenkärt pompös (något du kan se med egna ögon här nedan). Det här inlägget har jag gått och funderat på någon vecka eller så, därför är det lite lustigt att det plötsligt känns som om alla planeterna står i Rory-position, eller nåt. I lördags såg jag på dokumentären om David Ogilvy och vem dök upp där om inte Rory (som är vice ordförande i Ogilvy Group). I dag skriver Nina Åkestam om en klarsynt talare på TED Talks – Rory igen. Här kan du se hans föreläsning, kallad Life lessons of an ad man, där han pratar om konsumtion, värderingar och beteenden. Missa inte caset med Diamond Shreddies som kommer efter ungefär 12 minuter. Men han är bättre på att vara smart, framsynt och underhållande än på mode och stil. Så här såg han ut första dagen vi hade jurysammanträde. 2006 utsåg Campaign honom till ”Worst dressed man in british advertising”.
I dag är en snuvig dag. Inget allvarligt, bara några klassiska nys-och-täppt-symptom. Det berättar jag inte för att du ska tycka synd om mig, utan bara för att kunna göra en melodiradioövergång till mitt bästa täppt-i-näsan-minne. För sådana har vi väl alla lite till mans, inte sant? Det var när Johan och jag bodde i vår första gemensamma lägenhet (och min första bostad som inte var mitt barndomshem) på Plantagegatan i Göteborg. Vi bodde på tredje våningen och precis mitt emot låg en liten servicebutik. En gång när jag precis skulle gå in till Nära Dej, som butiken hette, gick Johan, som för tillfället var otroligt snuvig och täppt i näsan, ut på balkongen och ropade: – Kadd du köba *mummel mummel*? – Va? gastade jag tillbaka. – Jag hör inte. Varpå han skrek över halva Linnéstaden: – Kadd du köba EDD BURK BAAAJS!
Inte för att det råder några tvivel om den saken, men om man måste skriva ett annat namn inom citationstecken för att folk ska förstå vad man pratar om, har man valt ett namn som suger. Läs även om Abbes pappas erfarenheter av Den nya influensan.
Apropå det jag pratade om igår, att slänga upp vilket tramsigt YouTube-klipp som helst, skulle jag nu vilja lägge upp ett klipp, som faktiskt är mycket tänkvärt. Det är Sarah Silverman som lanserar en teori om en lösning på världssvälten (eller åtminstone en tankeställare till kyrkans "goda" män): Sälj Vatikanen och lev det anspråkslösa liv som katolska präster är avsedda att göra.
"Think about it, we need a hero, and who is more primed to be our hero than the Pope? He's literally a caped crusader. What is the Vatican worth, like 500 billion dollars? This is great, sell the Vatican, take a big chunk of that money, build a gorgeous condominium for you and all your friends to live in, all the amenities, swimming pool, tennis court, waterslide, and with the money left over, feed the whole fucking world." Sarah Silverman, YouTube, videoklipp, vatikanen
En viktig del av det man gör i de nya medierna är att man skaffar sig arenor där man kan föra ut sina budskap*. Den här bloggen är en av mina arenor, Twitter är en annan. Arenan är i början troligtvis som ett litet rum med några kompisar i – för ett fåtal kan den utvecklas till att bli ett utsålt Ullevi om dagen. Min är väl som en bygdegård utanför Hedemora, ungefär. Att arenan ska bli så stor som möjligt är väl drömscenariet, eller? Ja, det är förstås en lockande vision, och bloggare (inklusive mig själv) brukar bli väldigt triggade av att klättra på alla slags listor som rankar läsare och antal länkar. Men det kan också infinna sig ett mått av scenskräck och prestationsångest när arenan blir större. Det är inte bara att fjanta ut på catwalken med första bästa förflugna tanke eller vilket tramsigt YouTube-klipp som helst när det sitter en kräsen och kvalitetstörstande publik som skulle kunna ha bättre saker för sig än att titta på något som jag åstadkommit. Kanske gör inslaget av prestationsångest min blogg bättre, kanske blir den tråkigare, jag är inte riktigt säker. Vad tänker du om arenor och scenskräck?
*Förutom det kan man förstås starta och delta i konversationer, dialoger och diskussioner.
Som jag varit inne på tidigare blir jag provocerad av sådant här: 10 saker du ska sluta twittra om, skrivet av den i och för sig inte genomseriösa sajten The oatmeal*. Men det valsade ändå runt på Twitter igår, och jag kan tänka mig att en och annan nybörjartwittrare som läser det låser sig och får ännu större problem med att hitta saker att tweeta om. Till dig som känner så vill jag säga: Skit i alla som vill berätta om olika begränsningsregler. Kolla istället på dem du följer och fundera vad de twittrar om som du uppskattar att läsa. Och förresten, oss emellan, det är oftast de riktigt geekiga early adaptors-twittrarna som är tråkigast. De som är så avancerade att endast en handfull följare förstår vad de försöker säga. Nej, hellre en twittrare som förstår normalmänsklig kommunikation än en som vet allt om nätet och whatever men som inte kan förmedla det på ett begripligt sätt. Twitter börjar bli så folkligt att det är dags för en avgeekifiering.
Ingen som har barn födda under första hälften av –90-talet kan ha missat den kanske största barnhypen som förekommit de senaste tio åren – Pokémon, och, kanske framförallt, Pokémonkorten. I likhet med alla andra pojkföräldrar (för det var i ärlighetens namn nästan bara killar som intresserade sig för de japanska fickmonstren) köpte jag ett antal samlarkort till Jonathan. Som nästan alla andra samlarkort köpte man dem tre och tre i täckta förpackningar, man visste alltså inte vad det var för kort man fick. Tre trepackar köpte jag första gången. Det visade sig att jag lyckats få total nybörjarbingo. Trots otaliga inköp efter detta fick han aldrig mer så bra kort som han prickade in denna gång. I vart och ett av paketen fanns nämligen kort av det mest åtråvärda slaget (Venusaur och Blastoise, var två av dem om det säger dig något). I ett av paketen fanns The kort, det som alla ville ha: Charizard. Be mig inte förklara vad det är som är så bra med det här monstret, men vad jag vet är att plötsligt var Jonathan, som då var fyra eller fem år gammal, den mest populära lille killen inom mils omkrets. Okända killar som var typ dubbelt så gamla som han plingade nu på dörren i parti och minut och ville ... öh ... leka. Det innebar att de tog till varje knep i boken för att byta/lura till sig Charizardkortet från snorungen Jonathan. Den som till sist lyckades tog till en legendarisk sluglösning: "Vi samlar korten tillsammans du och jag, Jonathan. Just nu tar jag med dem hem till mig." I sin strävan att krama några extra miljarder ur Pokémonfebern gjordes naturligtvis filmer också. Självklart var jag där och såg den första med Jonathan och hans jämnåriga kompis. Att gå och titta på barnfilm brukar inte vara någon uppoffring, utan en höjdarupplevelse för mig. Toy Story och Shrek är två av mina absoluta favoritfilmer. Men Pokémonfilmen ... Killarna satt som förtrollade samtidigt som jag snabbt insåg att den var totalt otittbar. Det oundvikliga inträffade efter kanske tio minuter. Jag somnade. Gott och länge. När jag vaknade tittade jag mig skamset omkring. Hade någon sett? Satt alla och skrattade i mjugg åt mig? Men det visade sig att mitt lilla sällskap varit mycket representativt. Alla barn satt trollbundna. I princip alla vuxna sov. Men att få nittio extra minuters sömn som småbarnsförälder är i och för sig inte det sämsta. Så visst fyllde Pokémonfilmen ett syfte så gott som något. Jonathans Pokémonsamling. Inklusive den fina korthållaren som han gjorde i syslöjden.
I dagens DI Weekend skriver Jan Gradvall (som är en av författarna till Tusen svenska klassiker som jag skrev om här) att Melissa Horns nya singel är en stark framtida klassikerkandidat som dykt upp efter bokens tillblivelse. ”Lät du henne komma närmre är den sortens sällsynta låt som stannar populärkultuens klockor. En förkrossande svartsjukeballad som har förutsättning att ligga etta på Tracks i fem veckor och dröja sig kvar på Svensktoppen i två år.” är hans omdöme. Jag kan bara hålla med. Med jämna mellanrum har jag lyssnat på Melissas låt idag. Men den är ingenting jag rekommenderar att ha som bakgrundsmusik när du jobbar. Det är helt omöjligt att inte bli distraherad av Melissas röst och rader som: Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig? Ja, det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig Jag går bredvid men halkar efter jag orkar inte springa mer försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut hur ska man älska nån som har älskat nån förut? Bättre än så kan svartsjukan knappast beskrivas. Om videon skriver Jan Gradvall: "En stillastående kamera i en inspelningsstudio. En artist spelar gitarr och sjunger så koncentrerat att hennes blick aldrig möter kameran. Så enkelt att man kan skära rakt igenom mediebruset."
Enligt Melissas hemsida kommer hon att vara med i TV4:s Nyhetsmorgon nu på söndag och bland annat sjunga den här låten. Det ska i alla fall inte jag missa.
Photo Booth är ett ganska underbart program som finns i min iBook. Med det kan du ta bilder med datorns inbyggda kamera och göra roliga eller artistiska effekter med bilderna. Sedan jag fick den här datorn för ett par år sedan har Frida och Jonathan med jämna mellanrum utnyttjat denna möjlighet. Visst är dom söta, mina barn? Frida... och Jonathan. Min vackra dotter. Min helige son.
Ett antal special effects i urval: Det finns en och annan pinsamt posig bild på mig också. "Du försöker bara se snygg ut på dina bilder, ju" säger Johan. Och han har rätt, jag har inte försökt göra mig ful eller skojig en enda gång. Fåfäng och ovillig att bjuda på mina mindre fördelaktiga sidor. Sådan är jag. Enligt Photo Booth. Och jag tror den har rätt.
Ett osvikligt sätt att få barn att bråka är att ha olika motiv eller varianter av bruksföremål. Något av dessa föremål kommer då alltid att bli mer åtråvärt och väl värt att stridas för. När jag var liten kunde vi aldrig äta efterrätt utan att bittra fajter utbröt mellan mig och mina systrar. Så här löd den livsviktiga rangordningen av dessertskålarna: Den absoluta nitlotten. Trista gröna äpplen med menlösa jävla hasselnötter. En aningen bättre. Lite rödare äpplen och vinbär. Fast vad är grejen med de omogna vinbären? Vindruvor och valnötter. Om man fick den var man bara ganska sur. Fast den enda tallriken som verkligen var värd något var den med jordgubbarna. Med en exotisk ananas på toppen. Endast då blev efterrätten en fullträff. Den omfattade då både lyckan över att ha fått lägga sin goda krusbärspaj på den bästa tallriken och skadeglädjen över att de andra systrarna fick hålla till godo med fjantiga äpplen och sura vinbär.
För ett tag sedan skrev min nyvunna Twitterbekantskap, den kloka och roliga Karin Friberg, ett inlägg som gick ut på att kvinnor behöver fler dåliga förebilder (något som den lika kloka, roliga och framgångsrika Christina tog vidare till en dålig-förebilds-stafett). Karin är inte bara klok och rolig på Twitter, utan även it-chef på Skandiamäklarna, och alltså en karriärkvinna som många ser upp till. Hennes resonemang gick ut på ungefär samma sak som min favorit-tes när det gäller jämställdhet gör, nämligen att verklig jämlikhet uppnås inte den dag då en kvinnlig Einstein blir erkänd lika snabbt som en manlig Einstein, utan den dag då en kvinnlig nolla befordras lika snabbt som en manlig nolla. Så långt är jag med till hundra procent. Däremot är jag, precis som Mymlan, tveksam till om en väg dit är att framgångsrika tjejer framhäver sina dåliga sidor för att andra kvinnor ska tänka: kan hon med alla sina fel, så kan jag och våga satsa på ett bättre jobb än vad de kanske gjort annars. Det är inte speciellt svårt att få kvinnor att rabbla upp allt vi är dåliga på (jag har skrivt ett sådant inlägg här), gärna med lite Bridget Jones-tokig charm och kanske med ett visst mått av koketterande. Förmodligen för att ingen annan ska hinna före och påpeka ens brister. Tveksamt om det är lika lätt att få män i karriären att göra samma sak. Dessutom är det oftast män som tillsätter de mest åtråvärda jobben, vilket inte heller talar för metoden i fråga. Jag har själv ägnat alldeles för mycket tid till att grubbla och fokusera på allt jag är dålig på. Så mycket att jag ett tag inte trodde att jag var speciellt bra på någonting över huvud taget. Inte är jag någon chef heller, men om det kan få någon att känna sig bättre, kommer här några (kanske till synes banala) exempel på saker som har format min syn på mig själv som en mindre bra person: -Min bästa kompis när jag var liten var "den snygga". Alltså var jag den alldagliga. -Jag har vuxit upp i en familj av små, smala människor. Alltså ser jag mig själv som den stora och klumpiga (något som jag skrivit om här). -Min nuvarande bästa kompis är den som är utåtriktad och talför. Alltså är jag den svårtillgängliga och tysta. I yrkeslivet fick jag fyra, fem fetsmällar som på ett övertygande sätt gjorde klart för mig att jag knappt nådde upp till medelmåttans nivå. De senaste åren har det mirakulöst vänt på den fronten, men det är något som jag ser på med största ödmjukhet för jag vet att ingenting är beständigt och för evigt. Det enda jag vet säkert är att det inte blir lättare eller bättre för mig om jag tänker för mycket på allt jag är dålig på.
Det blev verkligen ett uppmuntrande, rolig och glädjande resultat på min enkät om vem du är som läser den här bloggen. Förutom att så många som drygt trehundra av er hittills tagit er tid med att svara på mina frågor, fick jag många otroligt inspirerande kommentarer. Tack, allihop! Så här ser ni alltså ut i tårtdiagram, kära läsare: 58% av er är kvinnor. Merparten (43%) av er är mellan 30 och 40 år. 30% av er bor i Göteborg, 30% i Stockholm, 29% i övriga Sverige och resterande 11% procent i Malmötrakten eller utomlands. Så många som 38% av er är branschkollegor i reklamarskrået. Och 100% av er är världens bästa läsare.
Svårt inspirerad av det överväldigande utfall som Abbes pappa fick när han frågade, tar jag nu också mod till mig och frågar, likt The Who, vem är du som läser den här bloggen? Med risk för att låta lika patetisk som smörig vill jag tala om för dig att du är hela anledningen till att jag lagt tusentals timmar på att hittills ha skrivit 1.383 (det här är nummer 1.384) inlägg. Utan dig hade jag slutat efter typ ... femton. Men tills nu har jag aldrig vågat fråga dig om vem du är, tänk om ingen svarar, vilken jobbig dumstrut att tvingas bära offentligt, liksom. Ok, jag tar nu ändå risken att stå här som en dissad idiot, jag hoppas att du vill svara på de enkla enkätfrågorna om vem du är, och vill du dessutom berätta något ytterligare i en kommentar så blir jag ännu gladare.
Oj, vad mycket jag hittade i mobilkameran den här gången. (Tidigare inlägg på samma tema hittar du här, här och här.) Effekten av att kalla något för någontings Rolls Royce avtar väsentligt när man inte vet hur bilmärket i fråga stavas. Om man har minsta lilla snuskig fantasi kan den här penselskylten bli något väldigt fnissvänligt. Vadå? Någon kände en oemotståndlig lust att klottra det, helt enkelt. En del av fångsten från en heeelt underbar kräftfiskarhelg för ett par veckor sedan. Nu finns även gatuskyltar med blindskrift? När Johan såg den här deodoranten sa han "Vill man verkligen ha alla dom under armen?". Visst ser det ut som om det är Micke Bindefelds gamla utrangerade galapremiärsavdelare från röda mattan nu skiljer affärsresenärsköerna från varandra på Bromma flygplats? En mycket bra och mycket göteborgsk lunchuppfinning. Den här skylten betyder att om du är en grön man med konstigt proportionerade lemmar så ska du nedåt framför kvadraten. Eller? Pannkaksuppslaget från min kokbok, via ett upprop från Fasching. Hur ser ditt pannkaksuppslag ut? Ännu ett par bilder från något som händer längs mina dagliga promenader upp och ned för Kungsgatan. Den här gången från stans kanske finaste skyltning, som finns hos Grönbergs Interiör och som ständigt förändras på ett fantastiskt ambitiöst sätt. På den här bilden, från djupet av mobilkamerans inre, ser det nästan ut som om det var sommar i somras. Liksom att vi var ute med båten stup i kvarten. Och så säger dom att bilder aldrig ljuger. Fast på den här bilden, från min klocka/termometer i bilen, ser man att det faktiskt var varmt en gång. Men det var innan semestern, om du minns.
En medelålders snubbe som sjunger falskt för det mesta och glömmer texten ibland. Tillsammans med en tjock gubbe som sitter på en stol och sjunger, med texthäftet i knäet och mumlar ohörbarheter mellan låtarna. Kan det vara något? Låter inte det som något Idoljuryn himlat med ögonen åt och skickat hem med någon halvsnärtig avspisning, som "Grattis, ni var sämst idag"? (Sa jag förresten att båda har käpp?) Det här är i alla fall den fysiska uppenbarelsen som utgör kombinationen Olle Ljungström och Freddie Wadling som uppträdde på Göteborgs Konserthus igår kväll. Men herregud vilken fin kväll de bjöd på. All visuell imperfektion till trots. Olle börjar och han visar att det går att framföra fantastisk popmusik och faktiskt även tunggungig rockmusik stödjandes på en käpp. Bandet han har med sig levererar hundraprocentigt och avslutningslåten Svenskt Stål får nästan U2-proportioner. På ett bra sätt. Eftersom Olle är Olle är de falska tonerna en del av hans låtar lika mycket som hans egensinniga och ljuvliga texter. Kan man annat än älska en kille som döpt en låt till En apa som liknar dig? Nä, just det. Sedan är förstås mellansnacket en stor del av charmen med en Olle-konsert, och han börjar med att konstatera att han är en av de få som brukar få pratet mellan låtarna recenserat. Sedan berättar han att ingen i personalen har kunnat tala om vem som har ritat Konserthuset, varpå en överförfriskad man i publiken skriker: "Det vet jag! Det är ... öhhh, samma som gjort biblioteket." Annars är det inte direkt skränig fylla som kännetecknade klientelet som fyller bänkraderna denna fullsatta kväll. Nej, den består av en mix av Herr och Fru Kulturtant (ibland med sina halvvuxna kulturbarn), de relativt unga och balla samt en och annan riktigt udda existens. Johan och jag som inte varit på Konserthuset på länge konstaterade något förvånat att man fick ta med sig ölflaskan in i salen. Vi förväntas tydligen vare sig spilla ut den eller kasta upp den på scenen. Vilket förtroende, liksom. När Olle ska sjunga låten från nya IQ-reklamfilmen, Fredmans epistel nummer 82, glömmer han av texten fullständig, men lyckas förstås vända det till en charmerande episod genom att säga att han har närminne som en tennsoldat "Allt efter 1700-talet är sprängmodernt". Volleyn sitter där den ska. Efter pausen är det Freddies tur. Och om Olle levererar personligt förpackad popmusik så är det känslosamheten och de udda arrangemangen som är Freddies USP:ar. Udda utan att vara svårtillgängligt ett dugg. Han mumlar mellan nästan varje låt att han bjuder på "En påse blandat" och det är sannerligen ingen överdrift. Rupert Hines, Towa Carson, Stina Nordenstam och Svampbob Fyrkant är några av de ... ehum, artister som får äran att få sina alster tolkade. Men den tätaste magin infinner sig när han gör Radioheads Creep. Aldrig har väl ordet cover inneburit något finare. Även om det mesta av mellansnacket som sagt försvinner i ett mummel så finns det pärlor här också. Självirionska pärlor, som när Freddie säger att han ser ut som svininfluensan eller när han avbryter en spontanapplåd med ett avvärjande Naj, för fan! för att han inte tyckte att han åstadkommit något klappvärt. Än. Textmässigt var höjdpunkten denna andra halvlek var utan tvekan Stina Nordenstams Allt har varit möjligt länge nog nu med raderna: Allt har varit möjligt länge nog nu Det är dags att ge sig av till kartans slut igen Jag reser i gryningen Det finns en obevakad timme där Jag vet var den är Efter städbilen, innan tidningen En dipp i nattrafiken Mellan drömsömn och djupsömn När man inte vet vem man är Hur avslutar då Freddie denna perfekta kväll, då? Jo, med Lou Reeds Perfect day. Och när Olle kommer in, klädd i en t-shirt med bokstäverna ADHD på, och stämmer in i den imperfekta sången står ståpälsarna och klumparna i halsen som spön i backen. Fem solar, fem getingar, fem fyrar, en megaglad gubbe och toppbetygs-you name it. Så lyder mitt omdöme.
Om du inte såg Freddies pausunderhållning i årets melodifestivalen med Alla har glömt så tycker jag att du ska göra det nu.
Jag har nu fått klarhet i att det inte är Valentin & Byhr som ligger bakom reklamen för Göteborgs Energi som jag skrev om igår. Inte idémässigt i alla fall. Den härstammar enligt uppgift från filmproduktionsbolaget Stark.
UPDATE Här ger Dagens Media all info om kampanjen.
av den typen som jag pratade om i förra inlägget; här är ett annat typiskt exempel på hur den kan se ut: Bara för att klara ut i vilket härad av reklamuniversum som Göteborgs Energi befinner sig i. Du kanske har fler exempel?
Göteborg är en reklamstad i kris. Många byråer har fått lägga ner och andra är på fallrepet. Samtidigt går en av stadens större köpare (Göteborgs Energi) ut i en pitch som involverar ett flertal byråer. Konkurrensen är mördande. Valentin & Byhr ror hem kontot och ut kommer ... det här: Snälla, låt detta vara ett stickspår som kunden själv knåpat ihop och inte något som kommit ut som ett resultat av Valentins pitchvinst. Att ta en höjdhoppare och prata om att "lägga ribban högt", en darttavla och prata om att "träffa mitt i prick" eller en stafettpinne och prata om... äsch, du fattar. Alla dessa alternativ utgör klassiska toppplaceringar på håntoppen av usel reklam. Att ta gubbe i brun kostym, sätta på honom en amerikansk football-hjälm och prata om att "attackera kostnader" är precis lika bedrövligt.
Trots, eller kanske tack vare, den obefintliga kommunikation* som föregått årets kyrkoval, är det puffen som fått mig att bestämma mig; jag ska gå ur Svenska kyrkan. Det blev helt enkelt en påminnelse om att det är en organisation som lever i det förgångna och representerar värderingar som jag inte vill stödja. Jag skulle aldrig vara med i en politisk organisation som på ett sådant uttalat sätt motarbetat både homosexuellas rätt och kvinnors roll som ledare. Jag skulle för tusan inte ens gå med i en frimärkssamlarklubb som hade så inhumana värderingar, när jag tänker efter, så varför är jag med i Svenska kyrkan? Den dagen jag känner att vår nationella religionsförening lever i sin samtid och agerar därefter kan jag mycket väl tänka mig att komma tillbaka som medlem, det finns en kulturellt arv värt att bevara här, om inte annat. Men tills dess kan jag krasst säga att jag ska spendera de pengar jag sparar på att går ur på något som berikar mitt liv betydligt mer, jag ska lägga dem på att leja ut vår hemstädning.
*Är det någon, som inte aktivt sökt upp informationen på egen hand, uppfattat på vem, varför och i vilket parlamentariskt sammanhang man röstar i detta val?
Vilken lycka att det finns fyra personer i det här landet som orkar genomföra ett projekt som boken Tusen svenska klassiker. För det måste ha varit ett fruktansvärt slitigt uppdrag att söka fakta, analysera och formulera intressanta reflektioner om tusen svenska böcker, filmer, skivor och tv-program. Från Ria Wägner till Skavlan. Från Aniara till Snabba cash. Det är alltså Jan Gradvall, Annina Rabe, Björn Nordström och Ulf Nordström som satt samman en form av uppslagsbok som lätt är den mest intressanta bok av detta slag jag kan tänka mig. Och det beror mycket på författarnas inställning till ordet klassiker, att de inte skiljer på fint och fult. Att Chattanogas Hallå hela pressen! finns med på samma uppslag som PC Jersilds Efter floden och Jan Myrdals Barndom. Har någon bok, film, skiva eller tv-program gjort ett avtryck i det svenska medvetandet så finns den med här, oavsett om den rankas som mästerverk eller avskräde. På grund av min faiblesse för ämnet har jag läst denna tegelsten från pärm till pärm, viket ger en häftig effekt. Mellan Annalisa Ericson och Kleerup ryms hela mitt liv och lite till. Årtiondena jag medvetet upplevt passerar revy och mina barnprogramsstunder, böckerna från mammas nattduksbord, mina systrars LP-skivor, min tonårsmusik, mina forna idoler, snackisar, hatobjekt, filmögonblick, lördagkvällar ... Allt spelas det upp igen för mitt inre. Och som bonus får jag förstås betydligt bättre koll (come on, hit me med rosa och bruna TP-frågor, bara!). Tonen i boken balanserar ekvilibristiskt mellan det torra lexikonspråket och det måleriskt kåserande och recenserande. Skribenterna står aldrig i vägen för verken de presenterar, utan lägger elegant upp dem i en precist formulerad liten presentask som är alldeles lagom dekorerad. Allt det nedlagda arbetet och det ovärderliga resultatet som den här boken representerar, kräver nästan att vi allihop köper minst varsitt ex av Tusen svenska klassiker. Antingen det, eller att kungen dubbar författarna till riddare och gör dem ekonomiskt oberoende för resten av livet. Fast bara om de lovar att fortsätta att skriva.
(Nu önskar jag bara att någon kunde göra motsvarande bok om svensk reklam. Intressanta presentationer av reklamalster som gjort intryck, från Skrytbilen till Tele2-duvan och Mekonomen-Karin.)
Min absoluta uppfattning när det gäller att umgås i alla dessa nya kanaler och media som brukar omnämnas som sociala är att du ska leva där du verkar. Är du med på partyt ska du vara där personligen och inte skicka någon automatgenererad zombie från ett annat kalas. Det är det som håller minglet och konversationerna vid liv och förhindrar att den där öde känslan av spöktillställning breder ut sig. Vad jag pratar om är alla (lite väl?) fiffiga funktioner som finns att med automatik skicka över statusuppdateringar, lägespositioner och till och med kommentarer i bloggar till diverse olika plattformar. Använd inte dem. Skriv på Facebook när du är på Facebook. Och om du absolut vill berätta var du är på Twitter så gör det när du är där. Att tweets om inlägget automatiskt hamnar i bloggens kommentatorsfält är heller ingen bra idé. Även om kanalen är digital bör det finnas kött och blod bakom dem som befolkar den. Tycker jag. Vad tycker du? Facebook, Twitter, Brightkite
Igår hittade jag tidernas roligaste syftningsfel på Buzz. Det var en outdoorbutik som skrivit en brödtext om en av sina ryggsäckar. Tyvärr var jag för långsam i vändningarna för att ta en skärmdump innan de ändrade. Men sökmotorer glömmer inte i första taget, via en Googlesökning hittade jag ändå originalformuleringen: Men, det komiska är att innan de lyckades få fram en vettig formulering, den som ligger ute nu, ändrade de till den här:
