onsdag 10 februari 2010

Köttklister – ett ofog.

Ibland dyker det upp en nyhet som är helt absurd, innehåller ett nytt begrepp som låter allmänt kokobängt och som för tankarna till svunna civilisationer.
Igår var en sådan dag. Den här nyheten lät verkligen helt surrealistisk, den lanserade ett nytt begrepp som lät fullständigt rubbat och ... Ja, inget mer, men two out of three ain´t bad som Meatloaf brukar sjunga.
Och jäklar vad den triggade igång mångas liknelseassociationer och skapade bilder i folks huvudet.
Något som förstås ledde till att jag ganska snart fastnade i en köttklistrig ordvitsarduell.












Så småningom började andra rätter på samma tema spånas fram.

Liksom nya, klistriga matkoncept.

Anjo kunde förstås inte hålla sig från att köttblogga igår. Läs hans underbara funderingar på samma tema här.

, , ,

måndag 8 februari 2010

Late lumpbloomer.

I lördags åkte Johan och en kompis iväg på en pimpelfiskeexkursion. De borrade hål i den halvmetertjocka isen på en sjö, pimplade abborrar och när kvällen kom slog de upp sitt tält, gjorde frystorkad gryta och övernattade. Upplivad och exalterad som ett barn kom han hem gjorde följande reflektion:
"Varför gjorde jag lumpen trettiotvå år för tidigt? Tänk om någon att hade sagt till mig nu: I ett år ska du få bo med sköna killar som du ska minnas resten av livet som några av dina bästa vänner. Du kommer att få bo i tält och äta campingmat. Resten av tiden skjuter du prick, tränar mycket och kör stora maskiner. Du får fyra mål mat tillagade varje dag. Du kommer inte att få jättemycket betalt, men å andra sidan tar vi bort allt ekonomiskt ansvar från dig. Och på fredagar åker du hem till dina närstående."
Vilken (snart) femtioåring hade sagt: "Nej, jag sitter hellre här bakom mitt skrivbord istället?" Inte min i alla fall, det är ett som är säkert.



Observera att detta var ett hypotetiskt resonemang som inte tog hänsyn till att lumpen i grunden handlade om krig och sådana grejer.

lördag 6 februari 2010

Rapport från min skämskudde.

Till skillnad från övriga familjemedlemmar ser jag fram emot Melodifestivalen med glädje. Bara jag hör signaturtruddelutten så blir jag på gott humör.
Även om det till stor del handlar om skadeglädje och håntittande.
Men premiären på 2010 års festivalmarathon gjorde mig mest förbannad. Det finns gränser för hur nära freakshowteve jag klarar av att se musiktävlingen degraderas till.
Ta programledarna.
Först hade vi Kristian Luuk – fantastisk.
Sedan, Petra Mede – alldeles utmärkt.
Vilket får årets programledartrio att kännas som fritt fall, kvalitetsmässigt.
Christine Melzer är kanon i Hey Baberiba, när hon gör imitationer. Men som direktsänd programledare är hon en gapig och övertaggad fasa. Måns Zelmerlöw känns som en välkammad rest från Hylands Hörnas dagar och Dolph är TUFF! Med stora bokstäver. Samt stel som ett granitblock.
Detta, ihop med ett ofattbart uselt manus, gjorde att ingen skämskudde kunde vara stor nog för att täcka behoven under den en och en halv timme långa sändningstiden.
Och apropå skämskudde, idén att låta de stackars artisterna stå i en studio och berätta sitt pinsammaste minne, blev en metaupplevelse i sig. Ett pinsammare minne än detta måste vara svårt att uppbringa.
Och vad hände med mellanakten? Var fanns motsvarigheten till Björn Gustafsson och Tingeling? Inte här i alla fall.
Men, låtarna då?
Dom tar vi en annan gång. Eller inte.
Om manuset var kliniskt fritt från skrattbar humor, fanns det desto mer i det ymnigt strömmande twitterflödet under sändningen.
Två av de bästa:

Om den hemska rapparen "Frispråkarn":s scenklädsel med röd kofta.

Om den enda låten som fick godkänt, och lyckligtvis gick vidare.

, , , ,

Intrigen tätnar i IcaStiggate.

Jag kan inte riktigt sluta fundera på hur det egentligen ligger till med IcaStiggate (som Älskade Dumburk så välfunnet döpt debaklet till). Ingen vill alltså kännas vid Twitterfiguren med detta namn, sedan han löpt amok efter Stora Bloggalan, och det sägs att det är någon som olovandes tagit sig namnet och bilden, vilket som sagt känns konstigt.
Men jag kom på en sak som inte gör det hela mindre märkligt.
En del av er kommer kanske ihåg en roligt, Twitterrelaterad varumärkessåpa som ägde rum för något knappt år sedan:

Då skrev Resumé så här om hur reklamfigurerna kokade ihop dejtingplaner på Twitter.
Och se på fan om inte jag var med på ett litet hörn också:

Twitterversionen av Ica-Stig. Ute på dejt igår – ute i kylan idag.

, , , ,

torsdag 4 februari 2010

Déjà vu.

Det var inte bara namnet på det ute-/inneställe i Göteborg där jag har haft roligast i mina dagar, utan är också känslan jag hade när jag nyss gick ner i hotellets restaurang, beställde en Club Sandwich, ett glas Zinfandel och ...
Ja, eftersom jag bloggade om det förra gången är det lika bra att köra en repris:

Lika ovälkomna som motstridiga känslor.
När jag äter middag ensam i hotellrestaurangen är det en mycket ovälkommen känsla som infinner sig, där jag sitter med min clubsandwich och ett glas zinfandel:
–Hej, jag är lyxprostituerad!
Men när de där töntiga amerikanska snubbarna vid bordet strax intill, i identiska outfits med ljusblå skjortor och khakibeiga chinos, inte ägnar mig en blick blir jag samtidigt lite stött:
–Va?! Är ni inte alls intresserade av Stockholms fräschaste lyxprostituerade?
Idioter!
Då är det dags att gå upp på rummet och se Top Model istället.

När jag blev sextrakasserad av ICA-Stig.

Som sagt, jag var på Stora Bloggprisets gala igår (grattis igen, käraste Gunnar!) och där hade de stora bildskärmar där alla relaterade tweets rullades upp. Plötsligt står jag bredvid en kille som säger något om att han har ICA-Stigs Twitterkonto, och för att bevisa det tar han upp sin mobil och twittrar iväg någonting. På skärmen dyker det genast upp en tweet signerad ICA-Stig där det står "Fan så full jag är". Alla skrattar halvt ihjäl sig och börjar retweeta. Jag frågar honom vad hans koppling till King (ICA:s reklambyrå) är och han säger att han inte har någon sådan. Sedan blir allt lite förvirrat och strax därefter går jag hem.
När jag kommer hem ser jag att "ICA-Stig" har ballat ur fullständigt. Det är väldigt roligt, men inte svårt att räkna ut att den inte är helt klockrent ur ett varumärkesbyggande perspektiv, om man säger så.
Här är några exempel på vad han skrivit:




I Resumé sägs det idag att det är en "falsk" ICA-Stig som figurerar på Twitter, inte att kontot är kapat, men det mejkar inte riktigt sense för mig. Jag har följt honom ett bra tag och han har alltid twittrat relevant och corporatemässigt, på ett väldigt bra sätt, dessutom. Skulle denne person, som utgett sig för att vara ICA-Stig skött sig oklanderligt ända tills gårdagskvällens blöta tillställning och då först visat sitt rätta ansikte? Nja, jag är skeptisk.
UPDATE:


Abbes pappa i segerintervju av GP:s Sarah Britz.

, ,

onsdag 3 februari 2010

Lilla inlägget om Stora bloggpriset

Jag kommer skriva mer om detta, men just nu vill jag bara berätta hur rörd och varm i hjärtat jag är av att ha varit på Stora Bloggprisgalan. Förstås för att Abbes pappa vann den extremtuffa kategorin "vardagsliv och fritid". Men också för att det var så fantastiskt att träffa Innan du fanns-Linda, Mymlan, Älskade dumburk, Sarah Britz, Eva Wieselgren, Elin Grelsson, Deeped, Mumari, Opassande-Emma, Christina, Nikke Lindqvist, Hanna Hellquist och ... ähum, ICA-Stig med flera, flera, flera, i verkliga livet.





, , ,

tisdag 2 februari 2010

En lyckad ringsignal.

Jag fick en väldigt fin födelsedagspresent av Johan. När vi var på Joe Farelli´s och åt brunch i söndags så låg det plötsligt en liten ask på brickrännan där man står för att plocka på ribs och pizzaslices på sin tallrik.
Den innehöll en riktig drömring.
När jag drabbas av Jante som säger att man inte kan ha en sådan fin ring på sig hur som helst, tänker jag att jag har åldrat ihop till den. Och då känns den berättigad igen.
Samtidigt som han gav mig ringen, berättade han om ett presentprank som han fantiserat ihop, men gudskelov inte realiserat. När han var i Köpenhamn och föreläste i förra veckan gick han förbi ett skyltfönster med stora, vråltantiga bärnstenssmycken i skylten. Eftersom han vet att det kanske är det sista jag skulle sätta på mig, dök den upp i hans huvud. Tanken på skämtet att köpa bärnstenssmycket och ge mig det i present.
Det jag skulle upplevt då var, att han, efter att ha känt mig i tjugofyra år hade:
  • Gett mig ett smycke jag hatade.
  • Fast var jättedyrt.
  • Som dessutom betalats i en valuta som är en och en halv gång den svenska kronan.
  • Och var omöjligt att byta.
Väldigt kul skämt. I teorin.

måndag 1 februari 2010

Vilket lyft?

Saker jag lyft:
Lön.
Blicken.
En och annan hantel.

Saker jag inte lyft:
Ansiktet.
Ögonlocken.
Boobsen.

Men nu kanske det börjar bli dags. För i dag förvandlas jag till något jag inte alls är bekväm med och gärna vill motarbeta, både fysiskt och mentalt.
Det som händer är ingenting jag vare sig har bekräftat eller konfirmerat. Men siffror verkar inte ta hänsyn till sådant. De bara stövlar på och frågar aldrig om det är ok att parkera sina frånstötande uppenbarelser i kolumnen klassificerad som "ålder".
Åldersnojig? You bet. Om jag är tillfreds med min spegelbild? Not so much.
Men, visst. Fyrtiofem (jag ryser när mina fingertoppar knattrar fram de ofattbara sifferorden) är egentligen inte så mycket att tjafsa om. Den verkliga ångesten handlar om att varje ny födelsedag känns som en rejäl spark i röven i riktning mot ättestupan.
För fem år sedan var jag i New York och firade min fyrtioårsdag, barnen var tolv och tio år gamla.
Fem år eller ett ögonblick sedan.
Om fem år (eller ett ögonblick) är jag på flykt ifrån/är nervös för mitt femtioårskalas, barnen är tjugotvå och tjugo.
Och efter det är det bara ett ögonblick till...
Und so weiter.
Mot evigheten.
Och vidare.
Men annars är det roligt att fylla år!

lördag 30 januari 2010

Doing the omoralisk lönesättning.

Vi var på en väldigt trevlig middag igår där en ganska hetsig diskussion om välgörenhetsorganisationer och lönesättning uppstod. Jag skrev ett inlägg om det i somras, och eftersom ämnet fått förnyad aktualitet kör jag en nu en repris:
UPDATE Missa inte att klicka på länken här i raden ovan. Den ger väldigt mycket intressant fakta i målet.

Skänk en slant till Bengt Westerbergs miljonlön.

Att Johan af Donner ska brinna i helvetet står väl snart utan tvivel, men det är mer dynga som flyter upp när man rör lite i Röda Kors- och Cancerfondssoppan (= Googlar). På bloggen "Östra Ölands fria horisont" som skrevs av journalisten Kurt Lundgren (han gick tyvärr bort i mars i år) hittar jag följande citat:
”Du undrar över vad jag kostar Röda Korset per år. Jag är ordförande i Svenska Röda Korset och vice president i Internationella Rödakors- och Rödahalvmåne Federationen så kostnaderna avser dessa bägge uppdrag. Min lön, inklusive sociala avgifter, uppgår till cirka en miljon kronor och övriga kostnader, vilket i praktiken framförallt är resor, till cirka en halv miljon kronor. Jag har inget pensionsvatal och tar inte ut några traktamenten. Jag får inte heller något avgångsvederlag om jag avgår eller blir avsatt. Den totala kostnaden är alltså 1,5 miljoner kronor per år. I det ingår inte kostnaden för min arbetsplats.

Vänliga hälsningar
Bengt Westerberg”
Direkt från den rödkorsade hästens mun, alltså.
Det han säger är alltså att det ska skramlas ihop en och en halv miljon i volontärbössor och via stödgalor som frontas av svältande barn, katastofoffer och flyktingläger, innan ordförandens kostnader är täckta.
Tänk vilken bingo att få ett jobb som får en att framstå som Jesus och Gud fader i en och samma person, samtidigt som man får en miljonlön för besväret.
Och så har han mage att poängtera att han minsann inte har något avgångsvederlag.
Oanständigt är bara förnamnet.
Men hur gick det egentligen till när hjälporganisationsarbete förvandlades till topplönearbete?
En hemmasnickrad teori jag har är att välgörenhetsarbete av tradition varit något som högre-ståndsmänniskor ägnat sig åt. De med fina efternamn, stora förmögenheter och överskott av tid.
Den traditionen har nu gått vidare till wannabemänniskor, sådana som gärna vill ha samma renommé som gamla tiders välgörare. Men de vill också ha en näringslivstopplön för att kunna fortsätta sitt show off-överklassliv. När tillräckligt många av samma virke samlas i en organisation har man till slut skapat en lönemässigt helt horribel kultur.
I just Bengt Westerbergs fall är det kanske snarare ett utslag av att det politiska etablissemanget tycker sig stå så långt över de kodexar och regler som gäller för vanliga människor att han inte funderar över lämpligheten i att ha en miljonlön som finansieras via insamlingsbössor. Det borde han nog ha gjort.

, , , , ,

fredag 29 januari 2010

Sent påtänkt om Guldbaggegalan.

Först hade jag tänkt att skriva något om Guldbaggegalan, och då främst de sketcher som visades mot slutet (jag såg bara den andra halvan av galan). Sedan blev det inte av, men när jag fick ett mail av en kompis igår, formulerade han det så bra, så jag tar upp det ändå, trots att det hunnit bli tämligen inaktuellt:
Kompis: Apropå, vad sägs om Johan Glans* prestation på Guldbaggegalan?
Jag: Jamen, gud! Jag var väldigt sugen på att göra ett inlägg om den grejen, men det blev aldrig av. "Sketcherna som fick Dr Mugg att framstå som Ibsen" typ.
Kompis: Åh, varför gjorde du det inte?! Fick mig att minnas högstadiet; skolrevy i nian, typ. Klassens exhibitionist och självutnämnde lustigkurre tar huvudrollen med sitt från många förebilder lånade och amatörmässigt framförda förlägna minspel och pubertala missriktade skämt. Lärarna håller sig i stolarna eftersom plumpheten hela tiden lurar och utan förvarning kan drabba vem som helst i lokalen.

Ja, nog kändes exempelvis sketchen där Olle Sarri blev jättebajsenödig av att äta otroligt mycket bruna bönor och inte hittade någon toalett något som spånats fram i en högstadiecafeteria.

Det här är inte bajssketchen, utan något som ska föreställa Göta Kanal i ångestversion. Och nog är det ångest alltid.

*Johan Glans är underbar och fantastiskt bra på nästan alla vis, så därför var det extra smärtsamt att se honom i ett sådant lågvattenmärkesammanhang.

,

onsdag 27 januari 2010

Känslopekoral i Powerpoint-miljö.

Du har säkert också fått en drös av alla dessa vidriga Powerpoints med "visdomsord" applicerade på enhörningar, softade fjällbäckar, fjärilar och blommande körsbärsträd i motljus. Ta en sådan PP och korsa den med en valfri showreel för special effects så har du en ganska bra bild av hur en stor del av Sagan om ringen-regissören Peter Jacksons nya film Flickan från ovan är.
Som du kanske börjar ana är jag inte överförtjust över hur de två timmar och tjugo minuter som jag nyss spenderat i biosalongen tillsammans med denna film utvecklade sig. Nej, faktum är att den nog är något av det mest schablonspäckade jag någonsin sett visas i rörliga bilder.
Utan att spoila handlingen kan jag berätta att filmen handlar om en fjortonårig flicka som blir mördad och sedan befinner sig i någon slags förstadie till himlen resten av filmen. Hon hamnar ideligen i nya metaforvärldar där klichéerna är tjockare påsmetade än Runars foundation.
Och allt eftersom de etthundrasextio minuterna masar sig fram känns det till slut som om nittio procent av alla scener föreställer en tårögd människa som antingen flämtar till eller snyftar. Känsloporr overload.
Men det är också en film som vill vara många olika slags genrer på samma gång. Utan att lyckas med någon av dem. Den vill vara massmördarthriller à la När lammen tystnar och den vill vara spooky på samma sätt som Sjätte sinnet. Den vill vara fantasy, Starletromantik, polisfilm och kostymfilm i sjuttiotalsmiljö. Och ska jag säga något snällt om filmen så är det att scenografen och kostymören gjort ett fantastiskt jobb med att återskapa den rätta sjuttiotalsfeelingen. Från David Cassidyaffischen på flickrummet, via de senapsgula, utsvängda manchesterbyxorna till mormor som lever kvar i sextiotalet med hårdtuperat hår, tjocka eyeliners och A-linjekappor. Mormodern spelas av Susan Sarandon och hon, liksom de andra skådisarna gör sina jobb helt utan anmärkningar. Men det finns så många logiska luckor i manuset att det är svårt att ta skådespelarinsatserna på riktigt allvar. Och då pratar jag inte om att alla bladen i det stora, ensamma trädet på sädesfältet består av gröna fåglar, utan om att en ensam man utan hjälpmedel kan baxa in ett enormt kassaskåp i bakluckan på sin bil.
Filmen är byggd på en bestsellerroman av Alice Sebold och det är möjligt att Peter Jackson gör den total orättvisa, men jag satt och tänkte på att det här måste vara en bok som jag verkligen skulle hata.


, , , , , , ,

Livet före och efter iPhone.

Före iPhone:
"En lång kö, åh nej!"
"Doktorn är sen, åh nej!"
"Trafiken står helt stilla, åh nej!"
"Fem bilar före i biltvätten, åh nej!"
"Femtio nummer före mig på Systemet, åh nej!"

Efter iPhone:
Byt ut alla "åh, nej!" mot "vad najs!".



tisdag 26 januari 2010

Köttbullar med bambusås?

Jag har fortfarande inte sett första avsnittet av Landet brunsås som hade premiär förra onsdagen, men ska försöka råda bot på det ikväll.
Trots det kan jag inte låta bli att dela med mig av det här, som jag hittade på SVT:s hemsida. Den som intervjuar programledarna har uppenbarligen inte riktigt koll på det där med göteborgska uttryck:

Lotta Lundgren är alltså den före detta Garbergscopyn, numera världens bästa matbloggare, som gått och blivit programledare i SVT tillsammans med Henrik Scyhffert och Erik Haag. Och så är hon från Göteborg.

, , ,

lördag 23 januari 2010

Intergalaktiskt sovande.

Som sagt, det är en annorlunda upplevelse att sova bredvid Johan, man vet aldrig vad som ska hända.
I går när jag gick och lade mig bredvid den sovande Johan hände exempelvis följande:
Först sa han, klart och tydligt:
– Det är så dumt, så himla dumt.
Sedan nynnade han en finstämt version av introt till Stjärnornas Krig.

UPDATE Fick tips om att det finns en hel blogg som bara handlar om en man som pratar i sömnen. Är den på riktigt eller är den riggad? Mina sömnrelaterade inlägg (och alla andra också, för den delen) är garanterat hundra procent autentiska. Verkligheten med Johan behöver inte kryddas upp.

Varumärkesförflyttning.

Louis Vuitton, i förrgår: Brackigt. Idag: Sossigt.

, ,

onsdag 20 januari 2010

Ode till en snoozeknapp.

En nattsvart januarimorgon som den här är det lätt att kasta en kärleksfull tanke till mänskligheten. Jo, faktiskt, betänk att den varit tillräckligt insiktsfull och god för att göra så att det svåruthärdliga klockan ringer och jag går upp oftast förvandlas till telefonen spelar harpljud och jag somnar om.
Tänk om fler jobbiga saker kunde förses med snoozeknapp.
Dammsugaren?
Bilprovningen?
Deklarationen?
Joggingturen?
Isskrapan?
Den som tar prokrastinerandet till en ny och gärna elektronisk nivå har nog stora förmögenheter att vänta.

söndag 17 januari 2010

Fjärden ligger blank som ett nybonat golv.

Kung Bore har varit en god regent på sistone och fortsatt att ge oss gråslaskvana västkustbor vinterväder värt namnet. Efter flera veckor med konstanta minusgrader har nu havet äntligen förvandlats till ett osedvanligt nybonat golv.
Dags att spänna på långfärdsskridskorna på allvar, alltså.
Det är en overklig (och sällsynt) känsla att kunna att glida runt bland öarna och att kunna ta sig från Särö till Vallda Sandö via sina skenförsedda apostlahästar.

Kung Bore rular.

Snacka om glidartillvaro.

Det är Vallda Sandö hamn som skymtar i bakgrunden.

Isjakt + vind + blank is = lycka.

Copywriter on ice.
(Det var meningen att jag skulle klippt bort början på filmen, men när jag gjort en redigerad film i iMove så ville den inte laddas upp här. Kanske var lika bra, eftersom det konstiga formatet, när det var omgjort, innebar att jag såg ut som om jag var en meter lång och två meter bred.)

Fjärd, förresten. Är det något som bara finns på östkusten, eller hur är det egentligen?

, ,

lördag 16 januari 2010

Jag och mina B-52:or.

Förutom några finsaker är mina flygplansörhängen mitt käraste smycke. Jag har haft dem sedan jag var i tjugoårsåldern och de var kanske lite av mitt signum en gång. Hur som helst var de alltid en väldigt bra conversation piece. Killar som ville "prata" hade alltid en anledning att komma fram och visa sig kunniga genom att tala om vilken modell de är. Jag har bestämt att de är B-52:or, för det låter coolast.

Så här ser de ut, jag har ingen aning om var jag köpte dem och jag har aldrig sett någon annan ha likadana.

Här är de ute och luftar sig på Guldägget förra året och får träffa självaste Deeped.

Häromdagen hade jag flygplansörhängena på mig på jobbet. Jag och några kollegor var ute och filmade på några olika ställen och när jag skulle åka hem hade jag bara ett örhänge på mig. Det andra var borta. Ledsen letade jag på alla rimliga ställen, men insåg samtidigt att jag varit runt på en alldeles för stor yta av stan för att kunna lokalisera något som är fyra centimeter långt.
Fast några timmar senare fick jag något av en gudomlig ingivelse. Jag kom på att när jag burit ut julgransgrejorna i bilen på morgonen trott att jag tappat en julgransprydnad på marken. Men jag hittade aldrig någon. Jag förstod plötsligt att det förmodligen var ljudet av mitt avramlade örhänge jag hört. Därför gick jag ut till bilen, där kartongen med julpyntet fortfarande låg kvar, lyfte på några kulor och voilà! Där låg det. Det känns som om vi inte skiljs åt så lätt, mina flygplan och jag.
Det här inlägget hade förstås blivit bra mycket mer intressant om jag hade haft en bild från när jag var typ tjugo och hade örhängena på mig, men jag kan inte hitta någon sådan.
Dock hittade jag en annan grej när jag letade, som jag kan bjuda på istället. Det är bilder som jag och en kompis tog en gång för länge sedan när vi hade tråkigt, på temat Före och efter.
Först sminkade, klädde och friserade vi oss så fult vi kunde och tog menlöst poserande bilder på varandra. Sedan gjorde vi oss så snygga vi kunde och förevigade det.
Mitt resultat blev så här:

Före. (Det som slår mig är att jag knappast hade behövt sminka mig ful idag.)

Efter. Med tidstypisk Gul & Blåtröja.

torsdag 14 januari 2010

Regionalskojeri.

Jag brukar ibland anklagas (?) för att hänge mig åt Göteborgshumor och ordvitseri, framförallt på Twitter. Och jo, jag erkänner att jag är svag för att sköja till det med orden, på ett sätt som är roligt för att det är tråkigt och bra för att det är dåligt.
Göteborgsvitsar, däremot, de är ofta bara tråkiga.
Förutom den här då:
Stockholmaren till göteborgaren:
– Ni är så okulturella i Göteborg, det finns exempelvis inte en enda känd författare som kommer från Göteborg.
– Det gör de la.
– Jaså? Säg en.
– Ernest Hemingway.
– Men han kommer ju inte från Göteborg!
– Naj. Men ändå!

onsdag 13 januari 2010

Kicki – ett offer för nyordlistan?

Jag har varit inne på det tidigare, att felskrivningar och felläsningar ofta är mödrar till spännande nyord. Igår fick jag ett utskick från ett etablissemang som påstod sig syssla med kickioffer.

Visst är det fantasieggande? Vad innebär ett kickioffer? Hur gör man ett kickioffer? Varför ska det göras utanför huset? Är det ens lagligt? Vad säger Kicki? Fler frågor än svar, men det är ett ord som är omöjligt att släppa.

tisdag 12 januari 2010

Asociala media, finns de?

Ibland mal kvarnen i mitt huvud lite långsamt och en sak jag gått och funderat över ett par dagar är ett par rader från en GP-artikel om sociala media som skrivits av Mathias Klang som är fil dr vid IT-universitetet på Chalmers i Göteborg.
Han borde ju veta, men jag kan inte förstå vad han menar när han skriver:
"Begreppet sociala medier är illa valt eftersom det är en tautologi – hur skulle medier kunna vara annat än sociala?".
Som jag ser på världen finns det ett gäng media som är väldigt osociala.
Papperstidningen som jag läste artikeln i, till exempel, den är bra på många sätt men rätt kass ur ett umgängesperspektiv.
När jag frågade på Twitter fick jag svaret:
"Conversation is king. Content is just something to talk about. Cory Doctorow Folk har pratat om GP-artiklar i 138 år".
I så fall kan man applicera definitionen på det mesta:
"Många pratar om eremiter, alltså är eremiter sociala" borde funka lika bra i så fall.
Eller tänker jag helt fel? Vad har jag missat i resonemanget?

måndag 11 januari 2010

Världens billigaste skidresa.

Jag vet att för dig som är norrlänning, värmlänning, dalmas eller till och med alingsåsare är det inget att blogga hem om, men för mig som som bor i nordvästligaste Halland är det en jäkla big deal att kunna sätta sig i bilen, åka i tjugo minuter och hamna i det här:

Tre spänstiga vintersportfanatiker. Och så jag.

fredag 8 januari 2010

Rapport är inte förvånade över att arbetslösa män vill döda sina kvinnor.

Jag trodde inte mina öron när jag hörde Rapports halvåttasändning idag. Reportern Bert Sundström rapporterade från ett flyktingläger i Dadaab, Kenya där det rådde fruktansvärda förhållanden, framförallt för kvinnorna från Somalia. Allra värst har de som måste hållas avskilda från sina män som vill döda dem. Detta kommenterar Bert Sundström med orden: "Det är illa, men inte förvånande att de ger sig på kvinnorna."
Jag måste andas långsamt. Vad i hela helvete är det karln säger?
Männen är arbetslösa och kan inte "fullgöra sina plikter som familjeförsörjare". De gör inget annat än äter och sover medan kvinnorna har hela ansvaret om de ofta tvåsiffriga barnaskarorna. Och därför är det inte förvånande att de ger sig på kvinnorna?
Jag förväntar mig en förklaring av Rapport för denna formulering.
En förbannat bra sådan.




Här kan du se Rapportsändningen. Inslaget om flyktinglägret börjar vid 13.18.

, , , , ,

torsdag 7 januari 2010

Gud vad tråkigt att bara skriva "Stora bloggpriset" som rubrik.

Idag släpptes alltså nomineringarna till Aftonbladets Stora Bloggpriset. Och jag blev så stolt över att hitta min bästa bloggkompis i den tuffaste kategorin av dem alla.
Jag pratar om att Abbes pappa är en av de nominerade i Vardagsliv och fritid (tillsammans med bland andra Alex Schulman och Pernilla Wahlgren). Heja Abbebloggen!
En annan guldklimp som hör till de nominerade i samma kategori är Innan du fanns-Linda. Men hon har själv deklarerat att hon vill att Abbepappan ska vinna, så därför gör vi som hon säger och går in här och röstar.
När du ändå är inne kan du passa på och rösta på Älskade dumburk också, henne hittar du under Nöje och kultur.
Resten av kategorierna har jag lite för suddiga bilder av, så dem har jag inte någon tvärsäker åsikt om.

, , , ,

onsdag 6 januari 2010

När vintern kom till byn.

Jag tror det var vintern –96 som jag fick ett par långfärdsskridskor av Johan i julklapp.
Igår premiäranvände jag dem. Vintern har bestämt sig för att på allvar befatta sig med Västsverige och jag tror inte att det är en överdrift att säga att det händer max vart femtonde år. Det har i alla fall inte varit läge för havsskridskoturer på väldigt lång tid.
Och när långfärdsskridskoturen (ok, kortfärdsskridsoturen, isen låg inte jättelångt ut) var nästan över så började det snöa.
Och det snöade och snöade.
Så idag var det läge att låna ihop lite turskidor och ge sig ut på Hamra Golfbana på den otroligt fluffiga och lätta pudersnön.

Jag har äntligen lyckats ställa in mina skriller och är redo att känna på isen.

Det var inte supersäkert på någon större yta.

Det stora grå.

I can´t believe it´s Halland!

Minus 7 grader ungefär.

När smakar en fika som bäst?

tisdag 5 januari 2010

"Vart ska du gå?" "In!"

Den här dagen har haft ett par känningar av att åren inte på något sätt har stått stilla på sistone.
Det började med att Johan blev lite modstulen vid frukostborden när han läste att hans forna parallellklasskamrat, Glenn Strömberg, fyllde femtio idag.
Det blev otvetydigt att 2010 är året då man fyller femtio om man är född 1960, helt enkelt.
Senare, efter en långfärdsskridskotur som jag ska återkomma till, satt min kompis Patrik och jag (tillsammans med hans sextonåriga dotter Lisa) och pratade om vilka ställen i Göteborg vi brukade gå till när vi var ... betydligt yngre.
Jag och han hade förstås gått till precis samma discon och barer, även om vi inte kände varandra så väl, back then.
Vi brukade gå till alla ställen som gällde på den tiden.
Patrik har dessutom haft ett jobb som gjorde att han var en av dem man helst ville vara kompis med – han stod i dörren på Déjà vu, Göteborgs hetaste plejs på åttiotalet.
När vi pratat färdigt om alla balla barer vi en gång befolkat frågade Patrik mig (möjligen en smula förvirrad):
"Vart går Frida när hon går in?"
Varpå Lisa himlar med ögonen och stönar:
"Går UT, pappa! Går UT!"
Swisch! säger det, när tiden går, och plötsligt har man gått från vara inne i utelivet till den som varken vet ut eller in.

Felhörningschock.

Frida, 17 år, till pappa Johan:
"På torsdag ska Ludde* och jag gå på Bröllopsfotografen".
Johan, i falsett:
"TRÄFFA?!"


*hennes pojkvän

söndag 3 januari 2010

Motsägelsernas Ranelid.

Oj, vad jag hade sett fram emot gårdagens avsnitt av Stjärnorna på slottet, när det var Björn Ranelids dag. Och ett helt inlägg hade jag i princip klart i huvudet när avsnittet var över. Då kom magsjukan och tog mig. Jag ska bespara dig detaljerna, men jag mår lite bättre nu, så jag ska försöka komma ihåg vad det var jag tänkte igår.
Det tydligaste som framkom i avsnittet är vilken motsägelsernas man Ranelid är. Hur många andra människor hör du ständigt berätta om hur ödmjuka och oväsentliga de är? Samtidigt som de bevisar motsatsen med glasklar övertydlighet? Detta verkar vara en paradgren för Björn Ranelid.
Sedan ägnar han större delen av sin tilldelade programtid åt att tala om hur mycket han har lidit på grund av sin läppsjukdom och sin tinnitusskada.
Jag tvivlar inte på att han har haft problem, men i och med att han verkar blåsa upp allting till orimliga proportioner kan jag inte låta bli att undra hur många fjädrar det var som skapade den feta femtonkiloshönan av lidande han flaxar med framför våra ögon.
Bara för att avsluta med att berätta att han aldrig beklagar sig.
Men det värsta är hur han ser på kvinnor.
Han skriver böcker som heter Kvinnan är det första könet och har alltid någon piedelstalhöjande metafor om quinnan på lut.
Men om han blir kritiserad av en ung och ifrågasättande kvinna blir han så kränkt att han ägnar det nästkommande decenniet åt att vara sårad och tycka synd om sig själv. Detta leder i sin tur till att ingen väl har kunnat undgå att fundera på om han har läppglans och huruvida han rakar armarna eller ej. Något vi knappast hade gjort om han bara hade ignorerat Linda Skugges krönika från 2003.
Apropå fåfänga så var det spännande att se hur Ranelid i merparten av scenerna hade en hårfärg som nog bäst kan benämnas som "raps", bara för att byta till "mahogny" i de separata intervjuscenerna.
En som vinner på att vara med i samma serie som narcissisten Ranelid är Tommy Körberg. I dennes skugga blir Körberg en nedtonad och trivsam mysgubbe utan några besvärande ego-later.

Har du förresten tänkt på att BR har en lookalike i litteraturen?

Gilderoy Lockhart från Harry Potter och hemligheternas kammare.

Ranelid himself.

, , ,

lördag 2 januari 2010

Ett 2009-fenomen.

En sak som var signifikant för mitt 2009 är att så fort jag fått en någorlunda substantiell tanke i huvudet så har jag också börjat fundera på dess forum.
Är det ett blogginlägg, en tweet eller kanske en uppdatering på Facebook?
Eller ska jag messa en kompis?
Som den här tanken, till exempel. Var gör den sig bäst?
Här, på Twitter eller på Fejan?
Eller borde den måntro ha fastnat i hjärnans censurfilter på grund av bristande allmänintresse?

fredag 1 januari 2010

Fulblogg om finmat.

Då var det dags att för första gången någonsin i vår livstid börja datumskrivningen men en etta (förutsett att man skriver 100101-varianten, förstås).
Nyårsaftonsfesten var väldigt lyckad och vi åt en av de godaste middagarna som någonsin serverats. Det hade inte sparats på något krut över huvud taget.
Menyn såg ut så här:
- Naturella ostron med citron och hallonvinäger med rödlök.
- Färsk, kokt svensk hummer au naturelle (till dessa båda rätter drack vi Champagne).
- Löjromstoast, klassisk style (en Chablis till detta).
- Gratinerade musslor (här gick vi över till rödvin).
- Gratinerade havskräftor à la Tenan.
- Crème Brûlée med färska hallon.

Jag är ingen stor ostronfantast, men de här var heeelt fantastiska. Trots att de kallas för japanska jätteostron, var de små och as färska as it gets. Det berodde på att det var mannen på bilden, Patrik, som tagit sin kajak och fiskat upp dem själv, alldeles här utanför Särö. (Fantastiskt fina bilder från den turen kan du se här.)
Även om det sägs vara ett hot mot havsfaunan, är det onekligen en fantastiskt lyxig känsla att kunna plocka upp dylika delikatesser strax utanför knuten.