måndag 6 oktober 2008

Nu vill jag plussa Nike.

Eftersom jag ibland skriver om träning kanske det finns en och annan läsare av den här bloggen som lever i villfarelsen att jag är en hurtbullig person som gillar att träna.
I så fall vill jag korrigera den bilden.
Jag är förmodligen utrustad med ett av världens sämsta träningssjälvförtroenden och har sett mig själv som ett hopplöst fall när det gäller de flesta formerna av motion och sport.
Men tack vare en inspirerande kompis som är personlig tränare och passledare på ett gym, så har jag de senaste åren tagit ett antal myrsteg mot att bli mer vältränad.
Och även sprungit en och annan mycket modest och saktfärdig joggingrunda.
Den senaste månaden han en ny motivationstrigger gjort entré i mitt träningsliv.
Nike+.
Det är en mojäng som man kopplar till sin iPod och en annan som man knyter fast på sin sko. Sedan matar man in i sin iPod hur långt eller hur länge man vill springa.
Under spellistan, som man sedan lyssnar på när man springer, får man med jämna mellanrum höra hur långt man sprungit eller hur långt man har kvar.
När man kommer hem dockar man in podden i datorn och kan analysera sin löprunga.
Min första femkilometersrunda, den 9 september, såg ut så här:

Den gröna linjen visar tempo. Först jämt, sedan avtagande i den branta Stallbacken.

Tre veckor senare såg samma sträcka ut så här:

Först jämnt, sedan ÖKANDE i den branta Stallbacken. När jag fick se det trodde jag först att det hade blivit något fel.
Men tydligen är det så jag sprungit.
Vilket tyder på en enda sak: Kan jag, kan alla.
Dessutom har man möjligheten att jämföra sig med andra Nike+-användare och Abbes pappa har dragit igång en utmaning på jobbet, som går ut på att vi ska springa fem maror innan jul.
I totalsträcka, alltså.
Vi får väl se hur det går med den saken.

, , ,

4 kommentarer:

The Girls Of Florida sa...

Herregud du presenterade förmodligen just min räddning. Har alltid hatat att träna men det här kanske, kanske, kanske kan rycka upp mig.

Ulrika Good sa...

TGOF: Vad härligt! Då har jag gjort dagens goda gärning. Och, som sagt, kan jag, kan alla.

Hasse sa...

Grymt!
Applåderar... :-)

Abbes pappa sa...

Suck. Jag skulle aldrig ha dragit igång den där utmaningen. Nu har jag ju nästan varit sjuk sedan jag fick den strålande idén. Måste vara ödet.