söndag 14 juni 2009

Temakväll från reabacken.

Ju fler kanaler som dyker upp i min teve, desto mer uppskattar jag SVT. Deras kvalitet, djup och, inte minst, bristen på reklamavbrott är verkligen befriande. Men igår naggade de min kärlek i kanten.
Bra musikdokumentärer hör till det absolut bästa jag vet och denna afton hade tvåan bullat upp med en helkväll om gitarrhjältar. Hur underbart lät inte det? Och hur sällsynt?
Likt en uppspelt och förväntansfull tjackpundare tog jag plats framför rutan. Först kom precis den sortens dokumentär som jag hoppats på. Intervjuer med Eric Clapton, Pete Townshend, Keith Richards och Jimmy Page varvat med fantastiska konsertklipp med världens främsta gitarrgiganter.
Men vänta, varför ser Keith Richards ut som en levande människa och inte som en mumie? Och Jimmy Page, har han färgat håret? Svaret var förstås att programmet var fjorton år gammalt. Ok, det är tidlösa grejer vi snackar om, inslag som kan uppskattas precis lika mycket idag, så låt gå för det, tänkte jag.
Men ganska snart stod det klart att helkvällen måste varit ett resultat av att SVT hittat en fyndhörna på någon mässa och där grävt upp kvällens inslag ur någon reaback märkt med "gitarrhjältar".
Nog för att det är spartiden för public service, men det är ändå inte ok att skapa en helkväll för svältfödda musiktittare med:
Fem minuters intervju med en uppsvälld Yngwiee Malmsten från 2003.
En finsk luftgitarrsdokumentär från 2002.
En reprissändning av en dokumentär om Robert Johnson från 1990.
En arton år gammal orgie i gitarronani från världsutställningen i Sevilla –92. (Den får vara hur klassisk den vill, men den var lika aptrist som komiskt daterad.)
Det enda som var någorlunda nytt var en timmes konsert med "den australiensiska gitarrmästaren Tommy Emmanuel". Har du hört talas om honom förut? Jag hade det inte. Den gode Tommy visade sig vara rasande skicklig. Och rasande tråkig, så det blev en lång timme.
Känslan när gitarrkvällen var slut kan liknas vid att ha blivit utlovad en middag på stans bästa gourmetrestaurang men istället hamna framför Sibyllakiosken med en halv special i näven.
Nej, jag får stilla min abstinens på YouTube istället, med till exempel det här fantastiska klippet där The Who spelar Baba O´Riley och Pete Townshend har historiens kanske mest obetalbara scenspråk.


, , , , , , , , , ,

10 kommentarer:

Studiomannen sa...

Jag kom hem lagom till filmen om Robert Johnson med John Hammond och den hade jag redan sett. De jag pratat med om gårdagen säger ungefär samma sak som du. Trist att de gjorde stor plats i tablån för något som helt uppenbart kunde gjorts betydligt bättre.

Bloggsatt sa...

Hej! :)

Nu är våra första topplistor klara!

Hör av dig om du vill bli bloggsatt.

/ Bloggsatt.se - Betygsätter bloggar

svåger Jonas sa...

Svägerska,
huvet på spiken - jag äääälskar tekniska musiker - det går inte att förklara bort - men Tommy Emanuel- han är först med att spela Beatles på fingerpickinggura i dubbel hastighet-du och jag har en bra förklaring till varför- och varför han förhoppningsvis är sist- MEN- när Jimi spelade så trillade tårarna - du vet som när Salieri bara ger upp inför Mozart...The voice of God...

Pseudonaja sa...

Hobbygitarrist som jag är hoppade jag över denna temakväll just av skälen du anger. Det var en gitarrbjudning med armbågen.

Ulrika Good sa...

Jonas: När Jimi spelade var det, för att använda en sliten klyscha, helt magiskt. När Tommy spelade var det mer som del 842 i gitarrskolan för strängvirutoser. Väldigt omagiskt.

Gyrot sa...

På tal om Keith Richards. Är det inte ett hån mot läkarvetenskapen att karl'n fortfarande lever?

Vi pratar om att ta hand om kroppen och motionera och nyktra till o.s.v.

Sedan kommer den här killen. Har supit sedan puberteten, och då menar jag konstant, är kedjerökare sedan 6 års ålder och anser sig fortfarande inte för gammal för att klättra i träd.

Får Blossom Tainton läsa det här kommer hon också att börja borsta.

Wolrath sa...

Undrar om inte hr Townshends kroppsspråk kan ha en liten, liten aning att göra med ett ord du länkar till tidigare i inlägget?

Lotten sa...

Jag ber att få hålla med till 100 %. Man sitter där framför tv:n med svettiga händer och fantiserar om nya intervjuer med Clapton och jämförande spelanalyser mellan kanske Townsend och Richards. Och får gammal skåpmat.

Ni som inte orkar se hela klippet: fokusera på rumpviftningen vid 1:52.

Wolfgang Van Malmsteen sa...

Sommarvikarien på programplaneringen skämtar med oss eller hur? Gammal skåpmat topppat med en fettbomb vid namn Yngve. Ge oss den riktiga varan, ge oss SPINAL TAP!!!!

Ulrika Good sa...

Gyrot: När man ser Keith börjar man fundera på om inte alkoholen haft en konserverande effekt på karln.

Wolrath: Det kan ligga en liten, liten sanning i det. Men det är fantastiskt underhållande att se.

Lotten: Bra att du tidsangav highlighten där.

WvM: Spinal Tap hade varit tusen gånger roligare. Det var förresten väldigt länge sedan jag såg den, får se om den snart.