Anniversarary.

Idag har Johan och jag bröllopsdag. Vad passar då bättre än att reprisera berättelsen som Frida skrev som engelskauppgift i åttan:

"The cutest ears in the world.
It was a warm night in July 1985, and there was a party at the building owned by the Red Cross in Gothenburg. The place was full of people and “Love Song” by Simple Minds was streaming out of the speakers. Johan, a tall and skinny guy with disco-bang, was sitting in a brown woollen sofa. A girl with short hair walked across the room, she didn’t even look at him, but Johan, who had never seen her before, already decided that she was the girl he would marry. She stood by the balcony bars and he looked at her ears, they were the smallest and the cutest ears he had ever seen. He was absolutely enchanted. He asked all his friends who she was, and his friend Peter told him that that she already was engaged.
“Just my luck!” he thought as he was walking home alone in the abandoned streets. He never found anyone to fall in love with. And if he did they were already taken.

The time went by, and even though Johan hadn’t seen her for almost a year, he couldn’t forget the girl with the small cute ears, the big smile and the short blond hair. Once in a while he would dream about her and he secretly wished that he would bump into her on the street. But for as much as he knew she could be married right now.

One night Johan was going to see a movie with some friends. He wasn’t particularly exited about it, but it was better than sitting home in the messy apartment. He was late, as many times before, so he snuck in to the movie theatre after the movie had started. It was dark, but still he recognized her immediately. He hadn’t stopped thinking about her since the party at the Red Cross. Now she was sitting right next to him. After the movie (“Fletch” with Chevy Chase) it appeared to him that she now was dating a close friend of his.
“This was my chance, and now it’s gone.” he thought to himself as he ate a hot dog outside Palais Café.

Since Johan was a poor student, studying at the Gothenburg Business School, and since he never had found someone to fall in love and share his life with, he slept at his parent’s house in Anneberg from time to time. It was a way to get a good meal, some laundry done and to take some time off from his loud friends that he shared the apartment with.

Four month’s after the meeting at the movie theatre, Johan was lying on his bed in Anneberg. Just when he was about to drift away in his dreams, the phone rang. It was Magnus, an old school friend. He hadn’t heard from him from in over a year, and now he said there was a party in Kullavik, and invited Johan to come. Unfortunately Johan wasn’t in the mood for a party, but Magnus didn’t give up, he called several times and went on and on about how much fun it would be. Finally Johan’s mother did the trick.
”You can’t sit home with your old parents at Walpurgis Night.,” she said, and Johan realized that she was right.

Johan went to Kullavik, but what he didn’t know was that Magnus had in task from his girlfriend to find a date who would fit the party’s hostess, her best friend, like a pea in a pod. That’s why he had called Johan, and that’s why he had been so persistent.

The party wasn’t as big as Johan had expected, it was more like a dinner party. After introducing himself to a few people he walked into the kitchen to say hello to the hostess. He smiled when he saw who the girl was. It was the girl with the cute ears he had dreamed about for such a long time. She smiled back and said:
-I recognize you, haven’t we met before?

Walpurgis night this year they celebrated their 21 anniversary and they are my mom and dad."

av Frida Good

Jag tömmer min mobilkamera, del... nåt.

Det var ett bra tag sedan sist, men nu är det dags igen att se vad som samlat sig i telefonens inre.

Ett såsnamn som kittlar smaklökarna.

Kungsträdgårdens absolut första japanska körsbärsblomma fångad på bild.

Johan har fått ett nytt *kväk* namn.

Mmmm. Vilken aptitretande dekor!

Brunt nagellack. The shit eller bara shit?

Saker som de som bara har pojkbarn mer sällan hittar i trappan.

Andra inlägg på samma tema hittar du här, här, här, här och här.

Vad vi har gjort de senaste helgerna.

Någon gång har jag tänkt att göra ett hemma-hos-reportage hemma hos oss. Fast först måste ju ditten bli klart. Och för att inte tala om datten.
Familjen Good bor, som du eventuellt vet, i ett stall från förrförra seklet. Det gjordes om till lägenheter på åttiotalet och vi har spenderat en avsevärd massa tid till att uppgradera renoveringsarbetet som gjordes då, för att det bättre ska smälta in i en rustik artonhundratalsmiljö.
Vilket linoleummattor och pinnsmala lister, som åttiotalsversionen innebar, knappast gör.
Jag ska inte ta på mig äran för speciellt mycket av det arbetet, det är Johan som är finsnickaren, men en och annan målarpensel har jag hanterat, trots allt.
De senaste helgerna har vi gjort ett ryck med målarpytsarna och bland annat fått till följande:

Två nylackade trappor (ursprungligen i kissgul furu).

Väggmålning i vardagsrummet...

...ibland med en väääldigt liten pensel.

Målat om den här öppna spisen...

...så att skillnaden mellan gammal och ny färg blev ännu större.

Nu till helgen ska det bli resten av vardagsrumsväggarna. Och så behöver golven oljas och så...

UPDATE Här är fler bilder från vår renovering.

Renovering, hem, heminredning

Det Mauro och Plura kokat ihop är inget annat än magi.

Det verkar onekligen dumt att tipsa om en teveserie som just sänt sitt sista avsnitt. Och som enligt uppgift inte ska komma tillbaka. Men efter att ha läst mer än en gång att folk inte tittar på Mauro och Pluras kök med motiveringen: "Nej, det finns redan alldeles för många matlagningsprogram" känner jag mitt ansvar att berätta för dig som resonerar så att du gjort ett gigantiskt misstag. Man behöver nämligen inte vara det allra minsta intresserad av matlagning för att kunna njuta av detta program, det räcker med att gilla intressanta människor. Ljuvliga konversationer. Magisk musik. Och bra teve.
Lägg därefter till att Mauro Scocco är en av de roligaste personer som någonsin uppenbarat sig i rutan och att han spelar fantastiska intro-riff, så har du det perfekta programmet. Jag skulle ge vitala kroppsdelar för att få vara med på en middag hemma i herr Jonssons väl inrökta kök.
Efter att just ha bevittnat finalavsnittet sitter jag här, lätt tårögt. Tom och uppfylld på samma gång och vill bara ha mer.
Så gör nu det enda rätta, om du inte redan gjort det. Se vart enda avsnitt på TV8 Play.

Mauro och Pluras kök, Mauro Scocco, Plura Jonsson, TV8

Calle-Fille på Fejan.

Det är många kungliga sensationsnyheter i dessa dagar. Jag har inget att tillföra om vare sig Jonas eventuella vänsterprasslande eller huruvida Madde är på eller av när det gäller giftemålet, men hittade något annat lite halvsensationellt. Nämligen ett riktigt roligt inslag i VeckoRevyn. Under mitt långa liv som storkonsument av veckotidningar har jag funderat mycket över varför magasinsmakarna varit så sparsamma med att använda sig av humor som ett vapen i kampen om läsarnas lojalitet. Varför måste mode, smink, skvaller och relationsrådgivning framställas så gravallvarlig?
Viss uppluckring har visserligen skett, och idag kan man se försök till skämtsamhet glimta till lite här och där mellan frisyrguider och troschocker. Men det är sällan man hittar något som är kul på riktigt.
Fast den här veckan fick alltså VeckoRevyn till det, genom att göra Carl-Philips fekjade Facebooksida. Blandningen mellan stadsbesök, dokusåpakändisar, tacomys och kungliga vänförfrågningar fick i alla fall mig att fnissa högt, och jag vet inte om det inträffat tidigare. (Inte i det här sammanhanget, i alla fall.)
Visst har man alltid drömt om att se hur en städtjatande Silvia egentligen uttrycker sig och hur pappa Kungen och blivande svågrarna (?) hanterar den informationen.

Klicka på bilden så blir den större.

Om du ändå har svårt att se, har jag ett par närbilder på de mest träffsäkra inslagen:


Fast när jag kollar hittar jag faktiskt en Facebooksida som verkar som om den skulle kunna vara prinsens riktiga. Han har i och för sig inte gjort ett enda inlägg, men han kan gå in och kolla trånande kommentarer från tjejer över hela världen om han skulle känna för det. Något som Bingo Rimér förmodligen skulle gett en gillande tumme upp till om han bara hittat dit.

Tvätt(vill)råd(ig)

Tvättas alltså med alla andra gul-rosa-lila-gröna-blå-röda plagg i korgen.

En liten film

med glada Guldäggsvinnare och en intervjuare som har en likadan tröja som jag. Se den här.

Hur det känns i Göteborg just nu.

Som ett jävla tivoli.

Där någon pajas har bestämt att det ska se ut så här.

Bebisar på jobbet?

Aldrig känner man sig väl så gammal som när det dyker upp en Evelina, en Alva, en Albin eller en Theo som en ny arbetskompis, läkare eller handläggare på försäkringsbolaget.

Någon som av namnet att döma borde ligga i en barnvagn och jollra.

Namnåldersstrukturen man vuxit upp med ändrar man inte så lätt, i mitt huvud är den fast cementerad, och kan exemplifieras så här:
Farmor- och farfarnamn: Signe och Gösta.
Faster- och farbrornamn: Majbritt och Rolf.
Mamma- och pappanamn: Mona och Lennart.
Jämnåriga: Carina och Magnus.
Lite yngre: Linda och Jesper.
Bebisar: Felicia och Max.

Men nu har alltså bebisarna börjat dyka upp som radiopratare, bilbesiktigare och gud vet vad. Var ska det här sluta? Snart är väl Ulrika ett typiskt farmorsnamn.

Kommer du förresten ihåg vad det lite mer udda namnet Melena betydde?

Namn

Charmtrollet Leo.

Jag vet inte om jag är sist i världen att höra talas om detta, det bjuder jag på i så fall, men i veckans avsnitt av P1:s Spanarna berättade Gabriella Ahlström om lejonet på Gripsholms slott. På 1700-talet var ett vilt djur det ballaste man kunde ge bort i present. Därför fick kung Fredrik I ett lejon i gåva av bejen av Alger 1731. När lejonet dött lät man stoppa upp det, och från sidan ser det ganska pampig ut, eller hur?

Problemet var att när konservatorn fick uppdraget var det enda som återstod av lejonet ett skinn och ett plockepinn av olika ben. Detta, i kombination med att konservatorn bara hade en mycket vag aning om hur lejon egentligen ser ut, gjorde att det en gång så ståtliga lejonhuvudet fick följande utseende som uppstoppat:

Inte helt olik den dumsnälla hunden Dug från Pixarfilmen "Up", inte sant?

Detta oemotståndliga lejon har förstås en egen fan-grupp på Facebook, och i skrivande stund har den nästan tusen medlemmar som bland annat gör ljuvliga photoshopalster som det här:

Just nu är min högst önskan att få åka till Gripsholms slott för att få titta in i dessa tättsittande och lätt skelande ögon i verkliga livet.

UPDATE Here´s a version in english.

Dubbla tårkanaler.

Som jag har berättat om förut, så har Johan en testfunktion i sina tårkanaler. När han ser en riktigt bra idé aktiveras de, och hans ögon tåras. När jag visade honom klippet när Peter Gabriel gör Heroes för att samla in pengar till Haiti, flödade hans tårar dubbelt. Dels för att det är så lysande välgörenhets-"reklam", dels för de horribla bilderna som visas.

Jag hittade klippet via Silverfisken.

Livet i en pose.

Jag läser senaste numret av Elle och ser att de tar upp en sak som jag funderat en del över, nämligen modevärldens mest klassiska poser. En av dem är "Håll-i-klacken":

En annan är "Taxivinkningen":

Och en tredje är "Powerbenen":

Men de har ju glömt de senaste årens absolut mest använda, och, skulle man kunna säga, den mest bajsnödiga, nämligen "Magknipet". Den som vill signalera att här vankas det seriöst arty-farty fashion. En snabb genombläddring i några nummer av Bon resulterar i följande magknip:




Under mina egna dagar som modell handlade det ofta om att "kasta-huvudet-bakåt-och-skratta-med-öppen-mun":

Vilken klassisk modebildspose har du lagt på minnet?

Mode, Elle, modebilder, fotomodeller

Frukbarhet är godis.

Den hedniska delen av påsk handlar ju om att hylla själva fruktbarheten, vilket givetvis alla påskägg är ett bevis för. Men eftersom ägget bara den ena av komponenterna i själva befruktningen, kan man fundera på om den andra liraren någonsin var på tapeten när symbolerna en gång spikades.
I så fall hade barnen i dag letat efter sina godisfyllda påskspermier.

Säg hej till Tjackpundar-Jösse.

Visst är det rart när barnen pysslar ihop påskpynt! Lite skevt, lite sladdrigt, men jättecharmigt. Som den här äggharen. Se så söta hans tjackpundarmosiga drag och fylledegiga öron är.

Vilket barn kan ha gjort honom? Kanske mitt?

Och de här två bäst-i-klassen-hararna med spänstiga öron och piggt välvda nosar har förstås någon förälder gjort. Kanske jag?
Fast den osnygga sanningen är att det är jag som knåpat ihop Tjackpundar-Jösse. På fullt allvar och med stor ansträngning för att virka så fint jag kan.
Och de två mönstergilla gnagarna är Fridas skapelser. Om hon inte hade gjort dem så hade jag åtminstone kunnat skylla på att det är fel på mönstret (som jag för övrigt hittade här).
Hursomhelst så vill Jösse och jag önska dig en riktigt glad påsk. Eller lad åsk som GP brukade säga.

amigurumi, virkning, påskpyssel

Repris: Flickan från ovan.

I januari var jag och såg Peter Jacksons senaste film Flickan från ovan, som jag sedan recenserade, eller ska vi kanske säga sågade, här. Jag har haft många intressanta diskussioner om det sedan dess, när jag och min kompis sett gick ut från biosalongen var vi helt överens om att ingen kunde gilla den här filmen, men där hade vi helt fel skulle det visa sig.

Ok, så här skrev jag:

Känslopekoral i Powerpoint-miljö.
Du har säkert också fått en drös av alla dessa vidriga Powerpoints med "visdomsord" applicerade på enhörningar, softade fjällbäckar, fjärilar och blommande körsbärsträd i motljus. Ta en sådan PP och korsa den med en valfri showreel för special effects så har du en ganska bra bild av hur en stor del av Sagan om ringen-regissören Peter Jacksons nya film Flickan från ovan är.
Som du kanske börjar ana är jag inte överförtjust över hur de två timmar och tjugo minuter som jag nyss spenderat i biosalongen tillsammans med denna film utvecklade sig. Nej, faktum är att den nog är något av det mest schablonspäckade jag någonsin sett visas i rörliga bilder.
Utan att spoila handlingen kan jag berätta att filmen handlar om en fjortonårig flicka som blir mördad och sedan befinner sig i någon slags förstadie till himlen resten av filmen. Hon hamnar ideligen i nya metaforvärldar där klichéerna är tjockare påsmetade än Runars foundation.
Och allt eftersom de etthundrasextio minuterna masar sig fram känns det till slut som om nittio procent av alla scener föreställer en tårögd människa som antingen flämtar till eller snyftar. Känsloporr overload.
Men det är också en film som vill vara många olika slags genrer på samma gång. Utan att lyckas med någon av dem. Den vill vara massmördarthriller à la När lammen tystnar och den vill vara spooky på samma sätt som Sjätte sinnet. Den vill vara fantasy, Starletromantik, polisfilm och kostymfilm i sjuttiotalsmiljö. Och ska jag säga något snällt om filmen så är det att scenografen och kostymören gjort ett fantastiskt jobb med att återskapa den rätta sjuttiotalsfeelingen. Från David Cassidyaffischen på flickrummet, via de senapsgula, utsvängda manchesterbyxorna till mormor som lever kvar i sextiotalet med hårdtuperat hår, tjocka eyeliners och A-linjekappor. Mormodern spelas av Susan Sarandon och hon, liksom de andra skådisarna gör sina jobb helt utan anmärkningar. Men det finns så många logiska luckor i manuset att det är svårt att ta skådespelarinsatserna på riktigt allvar. Och då pratar jag inte om att alla bladen i det stora, ensamma trädet på sädesfältet består av gröna fåglar, utan om att en ensam man utan hjälpmedel kan baxa in ett enormt kassaskåp i bakluckan på sin bil.
Filmen är byggd på en bestsellerroman av Alice Sebold och det är möjligt att Peter Jackson gör den total orättvisa, men jag satt och tänkte på att det här måste vara en bok som jag verkligen skulle hata.


Flickan från ovan, Peter Jackson, recensioner, biofilmer, The lovely bones, Alice Sebold, Susan Sarandon, Fantasy

För evigt präglad.

Innan jag blev mamma hade jag aldrig kunnat ana hur starkt präglad man skulle bli av sitt första barn. Från och med den trettionde mars 1992 tyckte jag synd om alla som fick pojkbebisar. Och alla som fick fula barn. Vilket var i princip alla, för deras barn såg ju inte ut som min vackra Frida.

Alla säger att deras nyfödda bebisar är söta, men i mitt fall var det dessutom sant.

Ihopskrynklade och plitiga är de, nyfödingar. Förutom min Frida, som var en skönhet redan på BB.

Och på den vägen är det, i dag firar vi hennes artonårsdag och hon är fortfarande mitt ideal. Grattis, min fina, älskade Frida.
Vem hade kunnat ana att det skulle gå så fort mellan BB och myndighetsdagen.

PS. Två år senare fick jag en son och fattade att mitt präglingstänk kanske var en smula inskränkt. En pojke kan också vara universums finaste. I alla fall om han är min.

Behjärtansvärt.

För ett tag sedan fick jag ett paket från Hjärt-lungfonden som innehöll osedvanligt fint material för kampanjen Rädda kvinnohjärtan – Go red. Eller vad tycks?

Det är förträffligt att man kommit på att sannolikheten att välgörenhetssymboler köps och används mångdubblas om man anstränger sig att göra dem väldesignade och fina. Armbandet och pinsen kan köpas i några av landets största kedjeföretag, som KappAhl, Twilfit och Gina Tricot, och alla som väljer att göra det, eller att måla naglarna med Mavalas eldröda Los Angeles bidrar till forskningen kring kvinnohjärtan.
Så långt väl tänkt alltså, men så ser jag kampanjens taffliga reklamfilm med Amelia Adamo och undrar varför i herrans namn Hjärt- lungfonden inte sett till att samarbeta med en riktigt bra reklambyrå.

På alla reklambyråer brukar det finnas plats för en behjärtansvärd kund, och den enda motprestation som krävs är att byrån får någorlunda fria händer. Därför gäller det förstås att välja någon som man har förtroende för och en så pass välkänd organisation som Hjärt- lungfonden borde inte ha några problem att hitta en sådan. Filmen här ovan tyder på att de inte gjort det, utan bara förlitat sig på att diverse kändisar ska fixa insamlingsbiffen.

Med tanke på allt som hänt kring välgörenhetsorganisationer, deras ekonomi och hur mycket som går till andra kostnader än de man som bidragsgivare ser framför sig, kan jag inte låta bli att till sist fundera över varför en organisation som den här ska ha sitt kontor på Bibilioteksgatan i Stockholm.

Hjärt- och lungfonden, Rädda kvinnohjärtan, Go red, hjärtforskning, hjärtsjukdomar, reklam, Amelia Adamo

Så. Galet. Utslitna.

Det finns många saker som inverkar menligt på mitt bloggande. Att jag läser relativt många andra skrivna alster på nätet är en av dem. Det gör att jag sliter ut formuleringar, fraser och uttryck i en rasande hastighet.
Vad jag än försöker säga så är det redan gjort, tusen gånger bättre och flera gånger om. (Många gånger sämre också för den delen, om jag ska vara ärlig.)
Det innebär att nio gånger av tio när jag sätter mig framför tangentbordet och ska skriva ett inlägg så drabbas jag av självcensur. Både när det gäller det jag tänkt skriva om och sättet jag tänkt göra det på. Jag har ju redan läst det förut. Gång efter annan.
Och det gäller även sättet jag tänkt formulera det på.
Innan jag plöjde bloggar, Twitter och Facebook on a daily basis, överlevde nypåhittade och populära uttryck mångdubbelt längre. Vi kunde bli "galet glada" och ha "tokmycket" att göra i åratal innan det kändes helt utslitna formuleringsmässigt.
Men så är det alltså inte nu. Det som är det nya svarta den ena veckan är sjukt beige den andra och totalbrunt den tredje.
Här är några av de fraser som jag känner att jag redan läst alldeles för många gånger:
1. Note to self.
2. Inga konstigheter.
3. I tell you.
4. Meddelas endast på detta sätt.
5. Muahahahaha!
6. Att. Skriva. Med. Punkt. Efter. Varje. Ord.
7. /Någonting/ de luxe.
8. /Något/ galore.
Mitt syfte med att lista dem är inte att fördöma dig som (i likhet med mig) använt dem i dina nyligen skrivna alster, utan bara att peka på utslitenheten som ett tidens tecken.
Det finns massor av fler exempel på överanvända fraser som jag inte kommer på just nu. Vilka är förbrukade för dig?

Tidernas mest långrandiga vårmodetrend.

Världens moderåd har uppenbarligen slagit sina kloka huvuden ihop och kommit fram till att en trend våren 2010 är...
Sailormode!

Skojig tävling! Om någon av er, kära läsare, kan påvisa en enda vår sedan 1962, då modemagasinen inte trumpetat ut marint mode och sailortrender samt varken visat randiga jävla tröjor eller förbannade vegamössor så vinner ni oändlig ära och evig berömmelse.

Säga vad man vill

om mina nya örhängen, men groteska är de inte.

Nej, de är ju en antikva, det ser ju vem som helst. Men vilket typsnitt det är vet du säkert bättre än jag.

Vattentätt bevis eller bara skitsnack?

På uppdrag av Kalla fakta har avloppsvattnet på Söder analyserat. Genom det har man på något sätt kommit fram till att stockholmarna snortar i sig ungefär 3000 doser kokain en genomsnittlig fredagsnatt.
– Dessa resultat är helt säkra, det finns ingen annan förklaring, säger Olof Beck, som är professor på farmakologiska laboratoriet vid Karolinska universitetssjukhuset.
Blir man inte lite misstänksam när någon säger att ett resultat är "helt säkert"? Ungefär som när någon opåkallat bedyrar att de alltid talar sanning eller framhäver hur ödmjuka de är?
Inte för att jag är någon expert på narkotikarelaterade avloppsvattensanalyser, men i mitt huvud känns det som om det bara finns en slutsats man med säkerhet kan dra av den här undersökningen.
Och den är att knark är bajs.

De värsta sonderingsfrågorna.

Efter inlägget om trivialiseringsfrågor fick jag ett mail om en annan typ av frågor man hatar (och som kanske också behöver ett begrepp eller namn), nämligen:
Vad gör du nästa helg?
När man får en sådan fråga gäller det att tänka så hjärnan brinner för att formulera ett svar som inte bakbinder dig att tacka ja till whatever may come men ändå inte låter alltför otrevligt och avspisande.
Två snarlika:
Vilken väg tar du hem från jobbet idag?
Hur ser nästa vecka ut för dig ?
Känns det inte som om man har någon form av litet mean streak om man utsätter sina vänner för att behöva svara på sonderingar som de här?

Appendix professionalis.

Det finns en professionell version av bagatellimering, insatsdevalvering, prestationsreducering, trivialisering eller vad vi nu bestämmer oss för att benämna det jag pratade om i det förra inlägget.
Då handlar det oftast om att man inte vill betala så mycket (helst ingenting alls) för det man ber om, och i min bransch brukar det låta ungefär så här:
"Ni kan väl slänga ihop en enkel varumärkesstrategi? Det behöver inte vara så många slides."
"Du kan väl sno ihop en snabb logga? Det är ok om den bara är i svart."
"Ni kan väl slänga ihop ett litet kreativt koncept, det räcker med några små pannåer."

I andra branscher kan det kanske låta:
"Du kan väl slänga ihop en simpel generationsroman? Det räcker med två-, trehundra sidor."
"Du kan väl sätta ihop en enkel Nobelmiddag, det är inte så många kungligheter som kommer i år."
"Du kan väl kika lite snabbt på min aorta? Du behöver bara öppna lite grann."

Hur låter det i din bransch?

Terminologer, se hit!

När man förminskar, förlöjligar eller ignorerar någon i ett möte eller i en diskussion kallas det för härskarteknik. När man byter till en förskönande eller mer politiskt korrekt benämning på någon företeelse (kalhygge blir föryngringsyta och städare blir hygientekniker) sysslar man med eufemismer.
Men finns det något begrepp för att medvetet trivialisera eller bagatellisera något för att få en tjänst att låta mindre ansträngande? Jag pratar om när någon frågar Kan du svänga förbi och hämta mig? när man i själva verket måste köra en omväg på två mil till andra änden av stan, eller Du kan väl slänga ner några flaskor vin till mig när du ändå är på Systemet? vilket innebär att du får leta druvsorter, lägga ut hundratals kronor och får chimpansarmar på kuppen. Det slängs överhuvudtaget gärna med grejer när det frågas om tjänster. Kläder ska slängas in i tvättmaskiner, barn slängas av på dagis och mat slängas ner i kundvagnar.
Om det inte finns någon myntat benämning kanske vi med gemensamma krafter kan hitta på ett? Du kan väl bara slänga ner en kommentar med ett smart, roligt och genomtänkt förslag?

Idag har jag lärt mig att

det inte alls funkar att börja med fel tvättprogram (kulörtvätt 40°C), upptäcka det och snabbt vrida om till rätt program (ylletvätt 30°C). Maskinen kommer fortsätta på 40° kulörtvätt som om ingenting hade hänt och förvandla din svarta ylle- och angoramössa till en petroleumblå svampformad huvudbonad för väldigt små vättar.

Det är förmodligen bara jag, men jag har skrattat halvt ihjäl mig åt denna stela och pysslingsstora hätta.

Ett Göteborgsorgan.

Det kanske kan vara en trösterik tanke för någon att skillnaden mellan försumbart liten och mothafuckin gigantisk egentligen bara är en fråga om vinkel.


Spana in de strategiskt placerade gälarna. Carl Milles visste vad han gjorde.

Drömmen om bra teve.

Jag har kapitulerat för en ny teveserie. Det är fyrans Drömmen om Italien som totalt fångat mig i sitt grepp. Det går bara inte att sluta titta på hur fem par, det ena mer beskäftigt och verklighetsfrånvänt än det andra, ska försöka samarbeta sig fram till att förvandla ett nedgånget hus i en italiensk liten by till ett fungerande Bed & Breakfast. De som utses till vinnare kommer att få driva det i framtiden.
Detta åtråvärda pris har fått ett av dem, ett ungt entreprenörspar, att lämna sin fem månader gamla bebis hemma i de tio veckor som produktionen tog. (Naturligtvis hävdar de att de gjorde det för baaarnet skull.)
Övriga karaktärer som typecastats är Östermalmsgubbe med hälften så gammal, porrig hårfrisörska (som bara packat finkläder), ett kristet par som är ... väldigt kristna, en ung Skåneduo som består av en tafatt stekarwannabesnubbe och hans öppet hånfulla fru. Och så är västkustsociteten representerade av en man som motiverade sin längtan till Italien med att folk där minsann vet hur man klär sig och hans fru som konstant pekar med hela handen och med gäll röst förklarar att allting i huset måste vara påkostat och exklusiiivt.
Än har vi inte sett skymten av något som skulle kunna tas för sympatiskt hos deltagarna och de mest framträdande egenskaperna hos i stort sett samtliga är brist på flexibilitet och en gränslös tro på sin egen, eller sin partners, helt unika förmågor. ("Jan är jätteduktig på Excel!")
Man skulle kunna se det som ett psykologiskt experiment på hög nivå paketerat i dokusåpeformat. Hur man än ser på det så ger det sammantaget en detaljerad provkarta över den mänskliga naturen allra sämsta egenskaper. Och som restprodukt får vi stor underhållning.
Två av kvällens höjdpunkter (eller lågvattenmärken, det beror på hur du ser det) var dels när en italiensk dam frågade den äldre Östermalmsmannen var han kom ifrån. Han förstod inte ett ord av vad hon sa, men ville inte låtsas om det, utan chansade, svepte elegant med handen över utsikten och svarade med hela sin överklasspondus "molto bene!". Dels var när mamman som lämnat bebisen hemma ställde sig på torget och sjöng Det vackraste i en av de minst tonsäkra versioner som någonsin hörts, inför en grupp häpet skeptiska bybor.
Det här kan bara bli värre. Och jag längtar redan till nästa veckas avsnitt.

Drömmen om Italien, TV4, dokusåpor

Litterär diagnos.

När vi röjde lite i Fridas rum i helgen hittade vi något som blev en bild av hennes bokläsarutveckling de senaste åren:

Från Doktor Mugg till Doktor Glas.
Båda bra på sitt sätt.

Popmorsan.

Det var med illa dold förtjusning som jag lyssnade på Trackslistan när jag körde bil igår. Den ena efter den andra låten som placerat sig på topplistan var sådana som jag redan spelat sönder.
Du kanske inte tycker att det är någon big deal att ha lyssnat mycket på den aktuella P3-musiken, men för mig var det en glad bekräftelse. Jag skulle bli skräckslagen om jag upptäckte att jag inte kunde gilla någon musik som görs idag, utan bara kunna uppskatta sådana skivor jag ägt i vinylformat.
Jag hoppas att jag aldrig slutar upptäcka nya artister och bli kär i nysläppta låtar. Och att det sker utan att jag krystar fram det eller gör våld på mig för sakens skull.
Så tack för att ni gör så bra och lättälskad musik, Markus Krunegård, Hästpojken, Melissa Horn, Jonathan Johansson, Kent, Timo Räisänen, Salem al Fakir med flera. (Idel svenskar, inser jag nu, dessutom.)
Här är min spellista med bra musik som är max ett år gammal. Det är förstås en Spotifylista, och om du inte har Spotify måste du genast göra något åt det. Jag har några invites över om du vill ha.

Tracks, musik, Markus Krunegård, Hästpojken, Melissa Horn, Jonathan Johansson, Kent, Timo Räisänen

It´s got my name on it.

Cashew = jättegott.
Mjölkchoklad = gott.
Tranbär = inte dumt alls.
Namnet på Cloettas nya chokladbit = väldigt svåremotståndligt för mig.

Så då är det väl lika bra att jag realtidstestar.
*öppnar foliehöljet*
*bryter en bit och stoppar in i munnen*
Den påminner om mammas favoritchoklad när jag var liten. Frukt och mandel. Den gillade jag inte alls, för russin i choklad tyckte jag smakade blä. Fast det här är en uppdaterad version och min smak har kanske mognat pyttelite. Helt-ok-gott, men mer pregnant cashewcrunch hade gett en ännu högre Good-faktor.

Cloetta, Good, choklad, godis

Jag är kär i min handled.

På den sitter nämligen en fantastiskt ljuvlig doft som jag fick i försenad födelsedagspresent av världens snällaste mamma idag. Svenska Byredos Pulp, kan inte sluta sniffa.

Fruktigt kryddig väldoft att kära ner sig i. Acnes snygga design gör inte crushen mindre intensiv.

Byredo, Pulp, dofter, parfym, skönhet.

Gissa talesättet.

På min promenad till jobbet igår kunde jag och min moblikamera konstatera att det där vita fluffiga som nyss låg på marken inte var något permanent sätt att dölja diverse skit.

Fiiinskvaller i "S".

Jag hade en gång en chef som sa att "Om styrelsen vill att jag ska åstadkomma de resultat de kräver har de tre alternativ att välja mellan: Vapen, porr eller droger."
Fyra på listan över saker som är, eller i alla fall kan vara, lika lönsamma som smutsiga är antagligen skvaller.
Det verkar åtminstone vara med den förhoppningen som Bonnier, och Amelia Adamo, nu satsar på just en skvallertidning.
Förmodligen finns det många bra anledningar till att de döpt sin tidning till "S", men sökmotoroptimering kan inte en av dem. För mer svårgooglat namn än "S" får man leta efter. Länge.
Men, i alla fall, det här är en tidning som känns aningen mindre trashig än Veckans Nu och en smula modernare än Svensk Damtidning. Det är trots allt lite befriande att slippa läsa om Lindsey Lohans eventuella gropar i låren, Jordans senaste tutt-fyllebravader eller något lismande hemma-hos-reportage hos någon halvdöd baron när man vill stilla det smutsiga svallerbegäret.
"S" väg till de skvallersugnas plånböcker går istället via vår fascination över den svenska överklassen. En fascination som inte direkt kommer att avta i och med sommarens kronprinsessbröllop.
"S" överklassorienterade rapportering spänner över högt och lågt, men artikeln som kartlägger originalbratsen, de som startade en av de vidrigaste (och mest långlivade) trenderna som någonsin uppstått, hade faktiskt varit ett intressant inslag även i en mer seriöst profilerad publikation. Artikeln berättar om hur stekarkulturen uppstod och beskriver dess utveckling, från de första trevande champagnespruten runt Stureplan 1996, via obskyra herrsällskap med märkliga riter, fram till medlemmarnas aktuella positioner som finansmän, näringslivstoppar och mediemoguler.
Om man hade velat ha ett mer lättgooglat och tillika deskriptivt namn hade Överklassnytt varit ett lämpligt val. Och frågan är om inte det här varit en inspirationskälla till upplägget i "S":

S, skvallertidningar, Bonniers, Amelia Adamo, överklassen

Rent hypotetiskt, alltså.

Jag fortsätter lite på den inslagna sminkbloggarbanan genom att prata om min rougeburk. Den är av märket Nars och innehåller en väldigt fin aprikosrosa nyans.
Men det är inte det som är grejen, det är att någon fiffig person har gett den ett spännande namn: Orgasm.
Dessutom har den varit väldigt drygt och när jag skaffade min gick den inte att få tag på i Sverige.
Detta skulle, rent hypotetiskt, kunna ha föranlett följande dialog:
– Vad rosig du är om kinderna, är det orgasm?
– Ja, jag har haft den jättelänge nu, i fler år faktiskt.
– Vem gav dig den?
– En kompis som var i NYC. Hon gav mig den när hon kom hem.
– Vad gulligt av henne!

Så här ser en ny och fräsch Orgasm ut.

Och här är min välanvända och solkiga. Snart dags för en ny.

Sminka dig med ettor och nollor.

Utan att skämmas så där jättemycket kan jag säga att jag älskar smink. Om jag inte hade en blogg som handlade om ... ja, allt den här bloggen handlar om, så hade jag gärna haft en sminkblogg. Ibland drömmer jag om en tillvaro där jag har pengar och tid att nörda ner mig totalt i allt som har med primers, highlights, skuggor, concealers, gloss och allt vad det heter att göra.
(Men det har jag inte, så du som vill läsa en bra sminkblogg får hänga hos Malin Crona på DN istället.)
Häromdagen snubblade jag in på den amerikanska modemagasinet InStyle:s sajt. Där hittade jag en otroligt imponerande virtuell makeoverfunktion. Att sminka sig där är nästan lika roligt som i verkliga livet. Och resultatet blir helt fantastiskt verklighetstroget.
En sminkexistensiell fråga: Är det mer fuskigt att sminka sig virtuellt än IRL?

IRL-sminkad.

Virtuellt sotade ögon, rougade kinder, foundationad hy och glossade läppar.

Sedan kan man fixa kändisfrisyrer också, men då sjunker det verklighetstrogna ganska drastiskt.

Näe, Julia Roberts frisyr passar nog bäst på Julia Roberts, ändå.

UPDATE Frida har också gjort en total makeover. Som om hon behövde det, liksom.


Fast hon skulle onekligen vara snygg i en kort frisyr. Också.

smink, makeover, makeup, InStyle, frisyrer