Det blev en spräcklig.

Som uppföljning till det här inlägget tänkte jag bara berätta att jag i morse ringde och tingade den här sötnosen:

Hon finns i Falkenberg och vi ska hämta henne lagom till midsommar, då hon är tolv veckor gammal.
Kärlek vid första ögon-Blocket, tror jag faktiskt.

Katter, kattungar

Getmat.

När jag var inne i den förträffliga butiken Ekostore på Ek(o)lundsgatan (haha) i Göteborg sist, så fastnade jag för något som var för mig helt nytt. Först på grund av dess skojigt klingande namn, men när jag sedan köpte det var det för att jag tänkte att det kunde vara en ny smaksensation.
Det var getglass.

När jag kom hem med den kom jag på en djävulsk plan. Jonathan är en hårdnackad matskeptiker som bara äter för honom välkända rätter, men han är också en glassälskare av stora mått. Alltså måste jag förstås testa om jag kunde lura honom att äta getglass. Enda chansen till det var förstås att inte andas ett ord om att det inte var den vanlig ko-varianten på tallriken. Så jag slevade helt enkelt upp en portion till honom, försökte verka oberörd och serverade.
Han åt upp!
Men efteråt frågade han vad det var för glass.
– Den var inte så god.
När jag berättade att han ätit getglass såg han precis så avtänd ut som jag hade förutsett.
Så mitt förtroende i köksregionerna fick sig förstås en törn, vilket visade sig några dagar senare när vi bakade rabarberkaka tillsammans, och jag tog fram rårrörsocker. När jag sa åt honom att strö det över rabarberbitarna tittade han mycket skeptiskt på mig och frågade:
– Mamma, det är inget getsocker det här, va?

En tydlig lögn.

Visst finns det något spännande med att en av frontfigurerna Göteborgs kommunala fastighets-mutskandal heter Nyhus i efternamn? Men ännu intressantare är hur kommunalrådet Helena Nyhus försökte sig på en retorisk bortdribbling genom att säga att hon varit otydlig när hon lämnat felaktiga uppgifter.
Så här står det på Uppdrag gransknings sajt:

En politisk lögn i dag har alltså förvandlats till en otydlighet.
Om Tage Danielsson hade levat och skrivit sin sannolikhetsmonolog i dag istället, kanske det hade blivit en tydlighetsmonolog istället.

Tala alltid tydligt, barn!

Mutskandal, Göteborg, Helena Nyhus

Drömmen om Italien som TV4 förvandlade till ett sömnpiller.

Kommer du ihåg hur otroligt peppad jag var över TV4:s serie Drömmen om Italien? Jag kom just på att jag alldeles glömt av att följa upp hur det hela utvecklade sig. Förmodligen är det mitt undermedvetna som förträngt alltihop, för det gick ju inte alls dit jag ville. Jag behöver inte anstränga mig speciellt mycket för att jaga upp mig rejält över hur TV4 kunde sjabbla bort hela den kokande dramaturgin och förvandla det lysande upplägget till ett ofattbart sömnigt program som mest doftade utbildningsradio och skolteve.
För det första: Det absolut mest, ehh... färgstarka paret, Jan och Therese, åkte ut alldeles för tidigt.
För det andra: I och med det försvann den främsta konflikthärden som försåg serien med spänning och tittvärde, Kaveh och Rebecka versus Jan och Therese.
För det tredje: Så fort någon chans till dramatik uppenbarade sig var någon där och såg till att alltihop löste sig, smidigt och trevligt. När bygget drog ut på tiden och ingenting var klart när de första gästerna står på tröskeln, fick de kvarvarande deltagarna en sträng blick av programledaren Filippa Lagerbäck – och förlängd tidplan. Två gånger om.
När budgeten sprack totalt och gänget inte hade råd att köpa möbler att inreda pensionatet fick de en sträng blick av programledaren Filippa Lagerbäck – som sedan stack till dem några extra hundra tusen så att allt blev frid och fröjd igen. Sedan ägnades resten av programmet åt någon seg utflykt där vi fick se hur en av programmets sponsorer tillverkar olivolja.
Som segrare stod till sist Malmöparet Theo och Diana. Kanske inte något jätteöverraskning att just de skulle klara sig bäst, eftersom hon var den enda av allihop som behärskade språket. Den lilla behållning serien hade efter dramaturgin dött, var att höra Theos Peter Magnusson-karikatyrartade och obetalbara hummande varje gång paret intervjuades. Och mycket riktigt var hans första kommentar när det stod klart att de vunnit:
– Jag saknar ord.

TV4, Drömmen om Italien, TV-program

Boktitlar nu för tiden.

"Har jag kommit hem till en sexmissbrukare eller bara någon som försöker hålla sig uppdaterad i bokfloden?". Ja, med tanke på vad böcker heter nu för tiden är det inte helt lätt att avgöra.

Två oskyldiga böcker med naughty titlar som råkade ligga bredvid varandra på mitt soffbord.

UPDATE Av Fastfood lover-Christian fick jag en bra benämning på den som läser dessa böcker: Nymfomal.

Banta med Linda Rosingmetoden

Så blir du av med ballongmagen. Med hjälp av krystvärkar:

"Före" och "efter". Att klämma ut en bebis kan göra underverk med silhuetten.

Kattkapitulation.

Hundar är något av det absolut bästa jag vet. Vi hade två hundar under min uppväxt och Johan och jag har haft två strävhårstaxar, vid olika tillfällen. Men de senaste åren har vi varit hundlösa, för hur mycket jag än älskar att ha hund så vill jag inte pressa in den i en tillvaro som innebär att den blir till ett dåligt samvete och att den får vara ensam hemma alldeles för mycket.
En stor del av det älskvärda med en hund är hur bananaslycklig den blir att se dig när du kommer hem igen, om du så bara tagit en tur till soptunnan. Och den himlastormande crazyglada reaktionen du får när du initierar en långpromenad. För att inte tala hur ljuvligt smickrande det är att bli dyrkad. Så som bara en hund kan göra. Hundar har charm, ett nyansrikt kynne och är fenomenala på att sprida glädje.
Katter, däremot. Not so much. För mig har katter varit varelser som har ett känsloregister som spänner mellan totalt likgiltig och öppet förakt. Och däremellan kommer hungrig och ... tja, pilsk.
Och den mixen får man tillräckligt av i andra sammanhang i livet. Inget man behöver skaffa sig genom att fixa mat och husrum, direkt.
Men jag har säkert fel. Jag kanske aldrig gett katten en reell chans. Så nu är det erase och rewind som gäller. Glöm allting jag just sagt om hur jag uppfattat katter.
För nu har familjen beslutat att den ska utökas med hundsubstitutet kattunge. Gärna en hane, antingen en bondkatt eller en blandras. Inte för lurvig och den ska helst ha tillbringat sina första veckor i en familj med barn. Den kommer att ta emot med öppna och kärleksfulla armar av en djurälskande familj. Tro inget annat.
Vet du var vår katt kan finnas någonstans (inom rimligt avstånd)? Tipsa gärna!

katter, kattungar

Oväntat släktmöte. Minst sagt.

Mina föräldrar är från Norrland, mamma är från Östersund och pappa från Frånö, en liten by utanför Kramfors. Tråkigt nog har jag haft nära nog obefintlig kontakt med pappas släktingar, både farmor och farfar dog innan jag föddes och pappas bror har jag bara träffat någon enstaka gång. Hans barn, det vill säga mina kusiner, har jag aldrig mött, vad jag kan minnas.
Därför var den kommentar jag fick här igår något av det häftigaste, och mest oväntade, som hänt mig som bloggare. Det var storbloggaren Tonårsmorsa (som vann Blogg-SM i kategorin Vardag 2009) vars bror hade släktforskat och på något sätt listat ut att att en av de där kusinerna som jag aldrig träffat, är hennes pappa. Hon är alltså mitt kusinbarn och hennes farfar var min pappas bror.
Här kan du läsa kommentarerna som avslöjade detta oväntade släktmöte, och här kan du läsa Carinas (alias Fatou) version av det hela.

Jämrans cleggigt.

I England heter en av den nya koallitionsregeringens partiledare Nick Clegg. Nu funderar jag på vad ministrarna kommer att heta. Mr Urrrk? Krydolf Kalasbyxa? Moxie Halavah? Eller kanske Mrs Warsawapakt?
Detta är ett tråkigt, internt skämt för alla som, i likhet med mig, läste Svenska Mad. Eventuellt har du också, i likhet med mig, kommit på att denna supernördiga tidning kanske inte var riktigt så rolig som du tyckte en gång.

För övrigt är uppfattningen att Svenska kyrkan är homofördömare så djupt rotad hos mig att det tog ett tag innan jag fattade att det faktiskt var HBT-flaggan som man hissat framför Domkyrkan.

Även om det fortfarande inte känns som något man gjort hundra procent med hjärtat får man ge dem att det är ett riktigt stort steg i rätt riktning.

Uppsamlat.

När jag var hos min syster i helgen, på min systersons konfirmation, hittade jag den här bilden på en väldigt ung upplaga av mamma Ulla och pappa Johnne, och kom att tänka på bloggen My parents were awesome, som ställer frågan How did your folks look before they were parents?.

Så här awesome var mina föräldrar när de var nyträffade.

För två år sedan skrev jag här "Fast nästa gång kanske jag ska vara med i ett tuffare lopp, där man inte får en dassrulle, rynkkrämsprov och inkontinensblöjor i goodiebagen". Då hade jag sprungit Vårruset för första gången och idag har jag gjort det igen. Jag har alltså inte tagit mig till någon tuffare nivå, och inkontinensblöjorna stod som spön i backen den här gången också, eftersom Tena var en av hududsponsorerna, men trots allt var jag så här glad när jag kommit i mål:


Möjligen en något överdriven medaljglädje efter knappa fem kilometer i måttlig takt. Fast förra året hade jag borrelia och kunde inte springa, så det här är ett framsteg ändå, när allt kommer omkring.

Och så har jag bikinishoppat. Kan man annat än älska H&M när man kan få två så här fina och välarbetade bikinis för under tvåhundra spänn? Tillsammans. Och sitter bra gör de också.

H&M måste ha dumpat baddräktsprisbilden totalt. Plötsligt blir kronor per kvadratmeter tyg nästan rimligt.
Lycka till! sa expediten när hon överräckte påsen. Tja, det kanske var en välvald fras. Förmodligen är det på sin plats med lite välgångsönskningar inför det stundande badräktsmomentet.

Vårruset, My parents were awesome, mode, bikinis, H&M, träning

Johan hos farbror doktorn.

Johan: Jag skulle vilja ta bort det här födelsemärket.
Doktorn: Det är inget födelsemärke, det är en mjällvårta.
Johan: Mjällvårta! Det var det äckligaste namnet jag hört i hela mitt liv.
Doktorn: Den kallas för andra saker också.
Johan: Okey?
Doktorn: Antingen åldersvårta...
Johan: Mhmm.
Doktorn: ...eller demensvårta.
Johan: Mjällvårta låter fint.

Så går sparrissnacket om sociala media.

Har du sett den senaste reklamfilmen från Findus? Den där två sparrisar snackar med varandra, och den ena har en sådan där tvärsäker attityd om att månlandningen aldrig ägt rum. Som bevisföring för sin uppfattning lägger han fram diverse uppsnappade detaljer, sådana som brukar benämnas som vandringsägner, klintbergare, urban legends eller faktoider.
Häromdagen satt jag på en restaurang och lyssnade till ett sparrissamtal på riktigt. Den här gången behövde jag inte tjuvlyssna, sparrismannen pratade så högt och tydligt att Johan och jag knappt kunde föra ett eget samtal med varandra.
Ungefär så här lät det:
– Är du med på Facebook? Näe, inte jag heller. Fan, jag har inte tid med mina riktiga vänner, hur ska jag då hinna gulla med åttahundrafemtionio gamla klasskompisar från högstadiet, liksom? Och vet du, nu finns det en grej som heter Twitter också. Man skriver typ att "Nu sitter jag här och äter middag" och så skickar man iväg det med mobilen så att alla kan läsa. Varför man ska göra det? Ingen aning. Det är verkligen heeeelt sjukt!
Sedan berättade han om en Facebook-grupp där någon kille bestämt sig för att göra något taskigt mot en tjej om han fick 1500 medlemmar.
– Och alla visste det. Utom tjejen. Så där är det på nätet idag. För jävligt!
Killen var i fyrtioårsåldern och än en gång kunde jag konstatera att just sociala media är något som är väldigt lätt att ha mycket bestämda åsikter om, trots att man egentligen inte alls prövat eller förstått vad de går ut på.
Att Facebook enbart skulle befolkas av gamla högstadiepolare och att Twitter är en ändlös räcka av envägskommunicerande matuppdateringar är två av de mest seglivade sparrisfaktoiderna i ämnet.
Kvällen fortsatte med tvärsäkra åsikter om vitt skilda ämnen, och just när han snackade som bäst om allt han visste om Greklandskrisen, Vasaloppet, träningsmetoder, konstnärlig talang, eller vad det nu kan ha varit, lutade sig Johan fram mot mig och sa:
– Och NU fryser vi in honom.

(Här kan du se Findusfilmen med de pladdrande sparrisarna.)

Det våras för skivan?

Igår satt jag på en uteservering på Grev Turegatan (varför heter det förresten Grev och inte Greve?) och tjuvlyssnade på några gymnasieungdomar från Östermalm. Jag vet att de var från Östermalm, för de beklagade sig över att man kan säga att man kommer från Kungsholmen, Vasastan och Söder, men inte att man är från Östermalm, för då har folk en massa förutfattade åsikter.
Detta är utan tvekan en helt korrekt observation, så det var inte den jag reagerade på. Det jag studsade till över var att de pratade om att de var bjudna på skiva på lördag.
Skiva. Ett uttryck jag knappt hört sedan sjuttiotalet. Ett begrepp som jag skulle tro var efterföljaren till hippa, som de som var betydligt äldre än jag sa när det vankades hålligång. Själv gick jag på party när jag blev för stor för barnkalasen.
På senare år har jag rätt och slätt varit på fest.
Var detta ett internt uttryck i ett litet kompisgäng, eller har skivan fått en landsomfattande revival? Lite ironiskt i så fall, i dessa nedladdningstider.

Mauro, jag och det sociala framsteget.

Jag har aldrig varit den framfusiga typen och jag har alltid haft en hööög pinsamhetströskel. Otaliga är de gånger när jag fegat ur och tagit ett steg bakåt när jag borde gått framåt.
För att nästan alltid ångra mig efteråt.
Igår kväll var jag på PA & Co och åt. Efter halva middagen kom Mauro Scocco in och ställde sig och pratade med ett par snubbar i baren, precis framför vårt bord. Eftersom jag är ny(åter-)väckt som Mauro-fan kände jag att jag ville gå fram och säga något.
Jag gick sträckan bordet–toaletten tur och retur utan att våga mig fram.
Men sedan, när vi skulle gå hem, bestämde jag mig för att svälja pinsamhetskänslan och övervinna min mesighet, så jag gick fram och knackade Mauro på axeln.
– Hej-jag-ville-bara-säga-att-jag-tycker-du-är-jättebra-och-att-jag-skulle-ångra-mig-i-tusen-år-om-jag-inte-sa-det-till-dig-nu, sa jag snabbt, tryckte hans hand och skyndade raskt vidare.
Tveklöst en väldigt liten incident för Mauro, men ett enormt skutt för min sociala självkänsla.

Nu förstår jag vad vår afrikanska staty föreställer.

En tribut till Jan Boklöv, helt enkelt.

Ett random sminktips.

Av en ren slump kom jag på ett kanontips för dig som brukar permanentfärga ögonfransarna inför badsäsongen (eller annars). Det bästa verktyget du kan använda för att applicera färggeggan på fransarna visade sig vara en tandmellanrumsborste av lite större modell. Som den här:

Dels är borsten tillräckligt tät och kort för att du ska få på färgen där du vill ha den, dels går den att vinkla så att du kommer åt överallt.

Smink, makeup, sminktips, skönhet

Bajshumor.

Med minsta lilla barnasinne kvar, blir associationerna glasklara inför den här förpackningstexten:

"Korvserie utklämd av Christians bak."

Semesterparadis.

Tänk dig att du är mäklare som säljer hus på Mallorca.
Vackra, vackra Mallorca.
Tänk dig att du ska sätta in en helsida om din verksamhet i Residence.
Fina, fina Residence.
Hm. Vilken bild skulle du välja?
Mallorcahouses valde den här:

Annons från senaste numret av Residence.
Det som kanske inte syns så väl här är pixlarna, som är stora som gråsuggor i papperstidningen.

Anniversarary.

Idag har Johan och jag bröllopsdag. Vad passar då bättre än att reprisera berättelsen som Frida skrev som engelskauppgift i åttan:

"The cutest ears in the world.
It was a warm night in July 1985, and there was a party at the building owned by the Red Cross in Gothenburg. The place was full of people and “Love Song” by Simple Minds was streaming out of the speakers. Johan, a tall and skinny guy with disco-bang, was sitting in a brown woollen sofa. A girl with short hair walked across the room, she didn’t even look at him, but Johan, who had never seen her before, already decided that she was the girl he would marry. She stood by the balcony bars and he looked at her ears, they were the smallest and the cutest ears he had ever seen. He was absolutely enchanted. He asked all his friends who she was, and his friend Peter told him that that she already was engaged.
“Just my luck!” he thought as he was walking home alone in the abandoned streets. He never found anyone to fall in love with. And if he did they were already taken.

The time went by, and even though Johan hadn’t seen her for almost a year, he couldn’t forget the girl with the small cute ears, the big smile and the short blond hair. Once in a while he would dream about her and he secretly wished that he would bump into her on the street. But for as much as he knew she could be married right now.

One night Johan was going to see a movie with some friends. He wasn’t particularly exited about it, but it was better than sitting home in the messy apartment. He was late, as many times before, so he snuck in to the movie theatre after the movie had started. It was dark, but still he recognized her immediately. He hadn’t stopped thinking about her since the party at the Red Cross. Now she was sitting right next to him. After the movie (“Fletch” with Chevy Chase) it appeared to him that she now was dating a close friend of his.
“This was my chance, and now it’s gone.” he thought to himself as he ate a hot dog outside Palais Café.

Since Johan was a poor student, studying at the Gothenburg Business School, and since he never had found someone to fall in love and share his life with, he slept at his parent’s house in Anneberg from time to time. It was a way to get a good meal, some laundry done and to take some time off from his loud friends that he shared the apartment with.

Four month’s after the meeting at the movie theatre, Johan was lying on his bed in Anneberg. Just when he was about to drift away in his dreams, the phone rang. It was Magnus, an old school friend. He hadn’t heard from him from in over a year, and now he said there was a party in Kullavik, and invited Johan to come. Unfortunately Johan wasn’t in the mood for a party, but Magnus didn’t give up, he called several times and went on and on about how much fun it would be. Finally Johan’s mother did the trick.
”You can’t sit home with your old parents at Walpurgis Night.,” she said, and Johan realized that she was right.

Johan went to Kullavik, but what he didn’t know was that Magnus had in task from his girlfriend to find a date who would fit the party’s hostess, her best friend, like a pea in a pod. That’s why he had called Johan, and that’s why he had been so persistent.

The party wasn’t as big as Johan had expected, it was more like a dinner party. After introducing himself to a few people he walked into the kitchen to say hello to the hostess. He smiled when he saw who the girl was. It was the girl with the cute ears he had dreamed about for such a long time. She smiled back and said:
-I recognize you, haven’t we met before?

Walpurgis night this year they celebrated their 21 anniversary and they are my mom and dad."

av Frida Good

Jag tömmer min mobilkamera, del... nåt.

Det var ett bra tag sedan sist, men nu är det dags igen att se vad som samlat sig i telefonens inre.

Ett såsnamn som kittlar smaklökarna.

Kungsträdgårdens absolut första japanska körsbärsblomma fångad på bild.

Johan har fått ett nytt *kväk* namn.

Mmmm. Vilken aptitretande dekor!

Brunt nagellack. The shit eller bara shit?

Saker som de som bara har pojkbarn mer sällan hittar i trappan.

Andra inlägg på samma tema hittar du här, här, här, här och här.

Vad vi har gjort de senaste helgerna.

Någon gång har jag tänkt att göra ett hemma-hos-reportage hemma hos oss. Fast först måste ju ditten bli klart. Och för att inte tala om datten.
Familjen Good bor, som du eventuellt vet, i ett stall från förrförra seklet. Det gjordes om till lägenheter på åttiotalet och vi har spenderat en avsevärd massa tid till att uppgradera renoveringsarbetet som gjordes då, för att det bättre ska smälta in i en rustik artonhundratalsmiljö.
Vilket linoleummattor och pinnsmala lister, som åttiotalsversionen innebar, knappast gör.
Jag ska inte ta på mig äran för speciellt mycket av det arbetet, det är Johan som är finsnickaren, men en och annan målarpensel har jag hanterat, trots allt.
De senaste helgerna har vi gjort ett ryck med målarpytsarna och bland annat fått till följande:

Två nylackade trappor (ursprungligen i kissgul furu).

Väggmålning i vardagsrummet...

...ibland med en väääldigt liten pensel.

Målat om den här öppna spisen...

...så att skillnaden mellan gammal och ny färg blev ännu större.

Nu till helgen ska det bli resten av vardagsrumsväggarna. Och så behöver golven oljas och så...

UPDATE Här är fler bilder från vår renovering.

Renovering, hem, heminredning

Det Mauro och Plura kokat ihop är inget annat än magi.

Det verkar onekligen dumt att tipsa om en teveserie som just sänt sitt sista avsnitt. Och som enligt uppgift inte ska komma tillbaka. Men efter att ha läst mer än en gång att folk inte tittar på Mauro och Pluras kök med motiveringen: "Nej, det finns redan alldeles för många matlagningsprogram" känner jag mitt ansvar att berätta för dig som resonerar så att du gjort ett gigantiskt misstag. Man behöver nämligen inte vara det allra minsta intresserad av matlagning för att kunna njuta av detta program, det räcker med att gilla intressanta människor. Ljuvliga konversationer. Magisk musik. Och bra teve.
Lägg därefter till att Mauro Scocco är en av de roligaste personer som någonsin uppenbarat sig i rutan och att han spelar fantastiska intro-riff, så har du det perfekta programmet. Jag skulle ge vitala kroppsdelar för att få vara med på en middag hemma i herr Jonssons väl inrökta kök.
Efter att just ha bevittnat finalavsnittet sitter jag här, lätt tårögt. Tom och uppfylld på samma gång och vill bara ha mer.
Så gör nu det enda rätta, om du inte redan gjort det. Se vart enda avsnitt på TV8 Play.

Mauro och Pluras kök, Mauro Scocco, Plura Jonsson, TV8

Calle-Fille på Fejan.

Det är många kungliga sensationsnyheter i dessa dagar. Jag har inget att tillföra om vare sig Jonas eventuella vänsterprasslande eller huruvida Madde är på eller av när det gäller giftemålet, men hittade något annat lite halvsensationellt. Nämligen ett riktigt roligt inslag i VeckoRevyn. Under mitt långa liv som storkonsument av veckotidningar har jag funderat mycket över varför magasinsmakarna varit så sparsamma med att använda sig av humor som ett vapen i kampen om läsarnas lojalitet. Varför måste mode, smink, skvaller och relationsrådgivning framställas så gravallvarlig?
Viss uppluckring har visserligen skett, och idag kan man se försök till skämtsamhet glimta till lite här och där mellan frisyrguider och troschocker. Men det är sällan man hittar något som är kul på riktigt.
Fast den här veckan fick alltså VeckoRevyn till det, genom att göra Carl-Philips fekjade Facebooksida. Blandningen mellan stadsbesök, dokusåpakändisar, tacomys och kungliga vänförfrågningar fick i alla fall mig att fnissa högt, och jag vet inte om det inträffat tidigare. (Inte i det här sammanhanget, i alla fall.)
Visst har man alltid drömt om att se hur en städtjatande Silvia egentligen uttrycker sig och hur pappa Kungen och blivande svågrarna (?) hanterar den informationen.

Klicka på bilden så blir den större.

Om du ändå har svårt att se, har jag ett par närbilder på de mest träffsäkra inslagen:


Fast när jag kollar hittar jag faktiskt en Facebooksida som verkar som om den skulle kunna vara prinsens riktiga. Han har i och för sig inte gjort ett enda inlägg, men han kan gå in och kolla trånande kommentarer från tjejer över hela världen om han skulle känna för det. Något som Bingo Rimér förmodligen skulle gett en gillande tumme upp till om han bara hittat dit.

Tvätt(vill)råd(ig)

Tvättas alltså med alla andra gul-rosa-lila-gröna-blå-röda plagg i korgen.

En liten film

med glada Guldäggsvinnare och en intervjuare som har en likadan tröja som jag. Se den här.

Hur det känns i Göteborg just nu.

Som ett jävla tivoli.

Där någon pajas har bestämt att det ska se ut så här.

Bebisar på jobbet?

Aldrig känner man sig väl så gammal som när det dyker upp en Evelina, en Alva, en Albin eller en Theo som en ny arbetskompis, läkare eller handläggare på försäkringsbolaget.

Någon som av namnet att döma borde ligga i en barnvagn och jollra.

Namnåldersstrukturen man vuxit upp med ändrar man inte så lätt, i mitt huvud är den fast cementerad, och kan exemplifieras så här:
Farmor- och farfarnamn: Signe och Gösta.
Faster- och farbrornamn: Majbritt och Rolf.
Mamma- och pappanamn: Mona och Lennart.
Jämnåriga: Carina och Magnus.
Lite yngre: Linda och Jesper.
Bebisar: Felicia och Max.

Men nu har alltså bebisarna börjat dyka upp som radiopratare, bilbesiktigare och gud vet vad. Var ska det här sluta? Snart är väl Ulrika ett typiskt farmorsnamn.

Kommer du förresten ihåg vad det lite mer udda namnet Melena betydde?

Namn

Charmtrollet Leo.

Jag vet inte om jag är sist i världen att höra talas om detta, det bjuder jag på i så fall, men i veckans avsnitt av P1:s Spanarna berättade Gabriella Ahlström om lejonet på Gripsholms slott. På 1700-talet var ett vilt djur det ballaste man kunde ge bort i present. Därför fick kung Fredrik I ett lejon i gåva av bejen av Alger 1731. När lejonet dött lät man stoppa upp det, och från sidan ser det ganska pampig ut, eller hur?

Problemet var att när konservatorn fick uppdraget var det enda som återstod av lejonet ett skinn och ett plockepinn av olika ben. Detta, i kombination med att konservatorn bara hade en mycket vag aning om hur lejon egentligen ser ut, gjorde att det en gång så ståtliga lejonhuvudet fick följande utseende som uppstoppat:

Inte helt olik den dumsnälla hunden Dug från Pixarfilmen "Up", inte sant?

Detta oemotståndliga lejon har förstås en egen fan-grupp på Facebook, och i skrivande stund har den nästan tusen medlemmar som bland annat gör ljuvliga photoshopalster som det här:

Just nu är min högst önskan att få åka till Gripsholms slott för att få titta in i dessa tättsittande och lätt skelande ögon i verkliga livet.

UPDATE Here´s a version in english.

Dubbla tårkanaler.

Som jag har berättat om förut, så har Johan en testfunktion i sina tårkanaler. När han ser en riktigt bra idé aktiveras de, och hans ögon tåras. När jag visade honom klippet när Peter Gabriel gör Heroes för att samla in pengar till Haiti, flödade hans tårar dubbelt. Dels för att det är så lysande välgörenhets-"reklam", dels för de horribla bilderna som visas.

Jag hittade klippet via Silverfisken.

Livet i en pose.

Jag läser senaste numret av Elle och ser att de tar upp en sak som jag funderat en del över, nämligen modevärldens mest klassiska poser. En av dem är "Håll-i-klacken":

En annan är "Taxivinkningen":

Och en tredje är "Powerbenen":

Men de har ju glömt de senaste årens absolut mest använda, och, skulle man kunna säga, den mest bajsnödiga, nämligen "Magknipet". Den som vill signalera att här vankas det seriöst arty-farty fashion. En snabb genombläddring i några nummer av Bon resulterar i följande magknip:




Under mina egna dagar som modell handlade det ofta om att "kasta-huvudet-bakåt-och-skratta-med-öppen-mun":

Vilken klassisk modebildspose har du lagt på minnet?

Mode, Elle, modebilder, fotomodeller

Frukbarhet är godis.

Den hedniska delen av påsk handlar ju om att hylla själva fruktbarheten, vilket givetvis alla påskägg är ett bevis för. Men eftersom ägget bara den ena av komponenterna i själva befruktningen, kan man fundera på om den andra liraren någonsin var på tapeten när symbolerna en gång spikades.
I så fall hade barnen i dag letat efter sina godisfyllda påskspermier.

Säg hej till Tjackpundar-Jösse.

Visst är det rart när barnen pysslar ihop påskpynt! Lite skevt, lite sladdrigt, men jättecharmigt. Som den här äggharen. Se så söta hans tjackpundarmosiga drag och fylledegiga öron är.

Vilket barn kan ha gjort honom? Kanske mitt?

Och de här två bäst-i-klassen-hararna med spänstiga öron och piggt välvda nosar har förstås någon förälder gjort. Kanske jag?
Fast den osnygga sanningen är att det är jag som knåpat ihop Tjackpundar-Jösse. På fullt allvar och med stor ansträngning för att virka så fint jag kan.
Och de två mönstergilla gnagarna är Fridas skapelser. Om hon inte hade gjort dem så hade jag åtminstone kunnat skylla på att det är fel på mönstret (som jag för övrigt hittade här).
Hursomhelst så vill Jösse och jag önska dig en riktigt glad påsk. Eller lad åsk som GP brukade säga.

amigurumi, virkning, påskpyssel

Repris: Flickan från ovan.

I januari var jag och såg Peter Jacksons senaste film Flickan från ovan, som jag sedan recenserade, eller ska vi kanske säga sågade, här. Jag har haft många intressanta diskussioner om det sedan dess, när jag och min kompis sett gick ut från biosalongen var vi helt överens om att ingen kunde gilla den här filmen, men där hade vi helt fel skulle det visa sig.

Ok, så här skrev jag:

Känslopekoral i Powerpoint-miljö.
Du har säkert också fått en drös av alla dessa vidriga Powerpoints med "visdomsord" applicerade på enhörningar, softade fjällbäckar, fjärilar och blommande körsbärsträd i motljus. Ta en sådan PP och korsa den med en valfri showreel för special effects så har du en ganska bra bild av hur en stor del av Sagan om ringen-regissören Peter Jacksons nya film Flickan från ovan är.
Som du kanske börjar ana är jag inte överförtjust över hur de två timmar och tjugo minuter som jag nyss spenderat i biosalongen tillsammans med denna film utvecklade sig. Nej, faktum är att den nog är något av det mest schablonspäckade jag någonsin sett visas i rörliga bilder.
Utan att spoila handlingen kan jag berätta att filmen handlar om en fjortonårig flicka som blir mördad och sedan befinner sig i någon slags förstadie till himlen resten av filmen. Hon hamnar ideligen i nya metaforvärldar där klichéerna är tjockare påsmetade än Runars foundation.
Och allt eftersom de etthundrasextio minuterna masar sig fram känns det till slut som om nittio procent av alla scener föreställer en tårögd människa som antingen flämtar till eller snyftar. Känsloporr overload.
Men det är också en film som vill vara många olika slags genrer på samma gång. Utan att lyckas med någon av dem. Den vill vara massmördarthriller à la När lammen tystnar och den vill vara spooky på samma sätt som Sjätte sinnet. Den vill vara fantasy, Starletromantik, polisfilm och kostymfilm i sjuttiotalsmiljö. Och ska jag säga något snällt om filmen så är det att scenografen och kostymören gjort ett fantastiskt jobb med att återskapa den rätta sjuttiotalsfeelingen. Från David Cassidyaffischen på flickrummet, via de senapsgula, utsvängda manchesterbyxorna till mormor som lever kvar i sextiotalet med hårdtuperat hår, tjocka eyeliners och A-linjekappor. Mormodern spelas av Susan Sarandon och hon, liksom de andra skådisarna gör sina jobb helt utan anmärkningar. Men det finns så många logiska luckor i manuset att det är svårt att ta skådespelarinsatserna på riktigt allvar. Och då pratar jag inte om att alla bladen i det stora, ensamma trädet på sädesfältet består av gröna fåglar, utan om att en ensam man utan hjälpmedel kan baxa in ett enormt kassaskåp i bakluckan på sin bil.
Filmen är byggd på en bestsellerroman av Alice Sebold och det är möjligt att Peter Jackson gör den total orättvisa, men jag satt och tänkte på att det här måste vara en bok som jag verkligen skulle hata.


Flickan från ovan, Peter Jackson, recensioner, biofilmer, The lovely bones, Alice Sebold, Susan Sarandon, Fantasy

För evigt präglad.

Innan jag blev mamma hade jag aldrig kunnat ana hur starkt präglad man skulle bli av sitt första barn. Från och med den trettionde mars 1992 tyckte jag synd om alla som fick pojkbebisar. Och alla som fick fula barn. Vilket var i princip alla, för deras barn såg ju inte ut som min vackra Frida.

Alla säger att deras nyfödda bebisar är söta, men i mitt fall var det dessutom sant.

Ihopskrynklade och plitiga är de, nyfödingar. Förutom min Frida, som var en skönhet redan på BB.

Och på den vägen är det, i dag firar vi hennes artonårsdag och hon är fortfarande mitt ideal. Grattis, min fina, älskade Frida.
Vem hade kunnat ana att det skulle gå så fort mellan BB och myndighetsdagen.

PS. Två år senare fick jag en son och fattade att mitt präglingstänk kanske var en smula inskränkt. En pojke kan också vara universums finaste. I alla fall om han är min.

Behjärtansvärt.

För ett tag sedan fick jag ett paket från Hjärt-lungfonden som innehöll osedvanligt fint material för kampanjen Rädda kvinnohjärtan – Go red. Eller vad tycks?

Det är förträffligt att man kommit på att sannolikheten att välgörenhetssymboler köps och används mångdubblas om man anstränger sig att göra dem väldesignade och fina. Armbandet och pinsen kan köpas i några av landets största kedjeföretag, som KappAhl, Twilfit och Gina Tricot, och alla som väljer att göra det, eller att måla naglarna med Mavalas eldröda Los Angeles bidrar till forskningen kring kvinnohjärtan.
Så långt väl tänkt alltså, men så ser jag kampanjens taffliga reklamfilm med Amelia Adamo och undrar varför i herrans namn Hjärt- lungfonden inte sett till att samarbeta med en riktigt bra reklambyrå.

På alla reklambyråer brukar det finnas plats för en behjärtansvärd kund, och den enda motprestation som krävs är att byrån får någorlunda fria händer. Därför gäller det förstås att välja någon som man har förtroende för och en så pass välkänd organisation som Hjärt- lungfonden borde inte ha några problem att hitta en sådan. Filmen här ovan tyder på att de inte gjort det, utan bara förlitat sig på att diverse kändisar ska fixa insamlingsbiffen.

Med tanke på allt som hänt kring välgörenhetsorganisationer, deras ekonomi och hur mycket som går till andra kostnader än de man som bidragsgivare ser framför sig, kan jag inte låta bli att till sist fundera över varför en organisation som den här ska ha sitt kontor på Bibilioteksgatan i Stockholm.

Hjärt- och lungfonden, Rädda kvinnohjärtan, Go red, hjärtforskning, hjärtsjukdomar, reklam, Amelia Adamo