torsdag 6 mars 2008

Nu utmanar jag mitt minne

Den här utmaningen från Sonia satt långt inne.
Dels för att jag inte haft många millisekunder över de senaste dagarna. Jag känner mig trött och sliten som en gnu.
Dels för att det är både svårt och ibland inte helt smärtfritt att gräva upp gamla minnen.

Utmaningen går helt enkelt ut på att berätta vad jag gjorde för fem, tio, femton och tjugo år sedan.

För fem år sedan, 2003, inträffade nog en av mina värsta perioder. Jag hade blivit uppsagd under hemska förhållanden från ett jobb och trodde aldrig jag skulle komma på fötter igen.
Var deppig och med ett självförtroende på minus.
Mina barn var åtta och tio år gamla och vi bodde i samma gamla stall som vi gör nu.

Frida var tio.

Jag firade midsommar.

Jonathan var åtta.

För tio år sedan, 1998, jobbade jag på ett ställe som var ett av de bättre jag varit på.
I alla fall just då. Senare utvecklade det sig till något hela annat. Men det är en annan historia.
Jag var småbarnsmamma med en treåring och och en femåring. De gick hos en dagmamma och hela paketet med förkylningar, kräksjukor (fast det hette magsjuka på den tiden) och hämtningsstress på jobbet var på topp.

Barnen är små.

Kvällstidningscovergirl för tio år sedan.

För femton år sedan, 1993, var Frida en bebis och vi var nyinflyttade i Stallet. När Frida föddes hade vi precis sålt lägenheten i Göteborg och flyttat in på min pappas land som låg lite norr om Stenungsund.
Johan pendlade de sju milen till jobbet varje dag. Men i november –92 fick vi nog och flyttade söderut till mer civiliserade trakter. Av en lycklig slump hamnade vi i Stallet ("bara tillfälligt") och trivdes alldeles för bra för att ta oss för att flytta någon annanstans.

För tjugo år sedan, 1988, hade Johan och jag varit tillsammans i nästan två år och bodde i en lägenhet i Linnéstaden i Göteborg. Den charmiga sekelskiftesatmosfären vi föll för, visade sig vara extremt renoveringskrävande, så det var det vi ägnade vår fritid åt.
Jag jobbade på mitt andra jobb, en byrå som var på uppåtgående men ändå skulle visa sig vara helt fel för mig.

Efter denna trista och totalt oinspirerande redogörelse av mitt förflutna tänkte jag se om Dr Nic, Kristina af Knusselbo och Abbes pappa kan muntra upp er med mer spirituella beskrivningar av sina svunna tider.
Plus alla andra som känner sig (ut)manade.


Andra bloggar om: , , , , ,

4 kommentarer:

sonia sa...

Det var kul att du valde att illustrera det med bilder... och oinspirerande är det ju inte alls...nu vet jag att det inte alls är säkert att man hittar rätt i arbetslivet och att det kan ta sin tid.
Tack!

Kristina af Knusselbo sa...

Ojojoj...jag som har så dåligt minne! Men jag ska verkligen försöka.

Abbes pappa sa...

Nu gäller det att gräva långt ner i alzheimerhjärnan. Jag ska fixa utmaningen det lovar jag. Men jag måste fundera lite.

Eva K sa...

Nu finns mitt svar på http://evaihjo.blogspot.com !

Hälsningar