En bok som angår dig.

I våras recenserade jag en bok som jag fått ett förhands-ex av. Det var just när jag mådde som sämst av borrelia och kvalitetsnivån på mitt alster blev därefter. Boken var Peter Jungerfelts alkoholmättade Anfäkta och om recensionen i sig själv var kass så är boken desto bättre. I kväll var det äntligen releasedags i en liten bokhandel i Landala.
Du kan köpa Anfäkta här, gör det, jag kan lova att den är angelägen för dig. På ett eller annat sätt. (Här kan du läsa fler recensioner och annat.)

Jag fick ett eget signerat och ex med en fin liten hälsning i.

Alkoholfritt bubbel i glasen.

iPhoneduell mellan Gunnar och Sarah.

Författaren själv och jag.

Eftersom Peters och mina vägar mötts på diverse nätbaserade sätt kan det vara på plats med en länkbaserad credlist:
Peter = Nemo och Musselmannen.
Gunnar = Abbes pappa och abbespappa.
Sarah = Britz bloggar och SarahBritz.
Och så jag.
(Dessutom var Niclas Carling där, dock utan att fastna på bild.)

Anfäkta, Peter Jungerfelt

Synonymer och vackra omskrivningar

är ingenting för vinbolaget De Bortoli när de ska beskriva sina olika viner:

En deskriptiv annons från senaste Allt om Mat. Bra!

Vin, reklam, annonser, Allt om mat.

Sånt som inte händer.

Om jag inte hade fått det där telefonsamtalet i somras så hade jag givetvis trott att det var ett personaliserat utskick jag fick från Postens DR-tävling Guldlådan idag. Ett sådant där alla mottagarnas namn är individuellt inprintade, låt vara att det här hade varit ovanligt snyggt gjort i så fall. Men plötsligt kom jag ihåg det där absurda samtalet där jag fick frågan om jag tyckte det var okej att en väg uppkallades efter mig. "Varför inte?" svarade jag och glömde faktiskt bort alltihop. Det lät så märkligt så jag fick liksom inte ihop det.
Men idag kom alltså resultatet:

Ulrika Goods väg. Tro´t om du vill. Men nu finns den.

När jag såg det blev jag omväxlande iskall och blossande röd. Jätteglad och jätteskraj. Och så skämdes jag lite. (Åh, hur ska jag kunna säga det här utan att låta både patetisk och otacksam.) För den där lilla skogsvägen utanför Töreboda borde förstås ha hetat GOSS väg. Jag förstår att det inte är ett lika slående namn, men så är det.
Trots det vill jag förstås ge tusen tack till Posten (och Åkestam Holst), för jag är verkligen glad och stolt. Överväldigad.

The Blogger Chippendale Dance

Har du sett! Jag har lyckats fånga några av de hetaste manliga bloggarna just nu i en barnförbjuden dans:

Try JibJab Sendables® eCards today!

Vilka känner du igen?

Och här är jag och en känd bloggerska i en lustiger dans:

Try JibJab Sendables® eCards today!

Copytrauma.

För ett par dagar sedan skrev jag om när min pappa var med och startade JC-kedjan på sextiotalet. Då fanns det ingen hemsida att länka till, bara en "under construction"-sajt.
I dag råkade jag hitta den nya JC-sajten. Åh, käre söte gud... Gå in där, läs och förundras.

En knasig skärmdump från sidan.
Klicka om det är för smått.

Ungefär som "multimedia" ...

Jag vill till exempel säga "hej då".

JC, webben, hemsidor

Jag tömmer min mobilkamera, part three.

Då var det dags igen, att tanka över några mer eller mindre misslyckade bilder från min mobilkamera (här ser du del ett och del två i denna serie).

Jaha! Är det så man får bukt med kroppsodören. En eller ett par säsonger av gangsterserien gör dig till en nyponros.

Men vad konstigt att just den här mattan är på rea. Vem vill inte ha en Tutanchamon på hallgolvet, liksom?

Jag har svårt att se vilken högtid den här klänningen skulle passa på. Internationella trash-dagen?

Mocklis Karin! (Föremålen högst upp i bilden kan ge en hint om hur enorm kärleken till Karin är.)

Ett annat oumbärligt prydnadsföremål för var mans hem.

Vad skönt att se att några fula stålbyglar inte stoppar skejtarkidsen vid Esperantoplatsen.

Det här var en märklig, eller, kanske jag ska säga, paranoid, syn. En risig mersa uppstrajpad med texten 11 septemberbyrån. Granskning av förfalskningar.

Perspektiv.

I går var jag och hälsade på min pappa som bor på ett korttidsboende den här veckan. Det finns inte mycket som får mig att må så dåligt som sjukhus, och äldreboende är några ångestsnäpp värre. Lukten av sönderkokt mat blandat med desinficeringsmedelodör placerar mitt mentala tillstånd långt ner på minusskalan. Därför brukar jag se fram emot att åka till korttidsboendet ungefär lika mycket som emot en vinterkräksjuka.
Men i går blev det ändå en positiv upplevelse. Pappa blev så glad att se mig och vi kunde ta rullstolen ut i septembersolen och sätta oss i en liten park och prata. Reklam pratade vi mest, som vi brukar. Hans en gång så skarpa hjärna har numera några vita fläckar som gör att han har svårt med namn och vissa ord, så när jag frågade honom om vilken period i hans yrkesliv som han tyckte var roligast svarade han:
– Det var nog när vi startade och byggde upp det där... Det där som blev så bra.
Ja, pappa. Det blev bra. Och det finns än. Junior Center hette det då, Sveriges första kedja för ungdomskläder. JC kallar vi det i dag.

Tala som muren.

Varje dag när jag ska åka hem går jag Kungsgatan upp på väg till parkeringen. Precis efter krönet ligger vårt favoritespressoställe, Piccolino, framför en helt vanlig mur.

Men, vänta nu, är den verkligen helt vanlig?

När man börjar titta på den ser man att någon sett alla bilder som finns, helt naturligt i stenarna, och accentuerat dem på ett makalöst coolt sätt.

Kolla vad många gubbar som bor i muren.



Och där ligger en gammal bok.

En liten man med något stort att säga.

Inte minst imponerande är att upphovsmännen dessutom lyckats göra alltihop från framtiden.

UPDATE Ruggig hund har upplyst mig om att upphovsmannen heter Joakim Stampe.

Göteborg, konst

I skolfototider.

För att du ska slippa sitta där med en räkning på närmre en tusenlapp och några lika fruktansvärda som oönskade bilder på ditt barn framåt juletid, så repriserar jag mitt skolfotoinlägg kallat Världens mest lättförtjänta pengar från förra året:

Ett antal företag i Sverige har kommit på ett sätt att tjäna pengar enligt MMI*-metoden:
1. Ta bilder på högstadieelever. Skit i kvalitet och estetik, dom som sajnar avtalen på skolorna märker inte att layout och komposition är tidstypisk och oförändrad sedan 1983.
2. Ta fram ett "erbjudande" som innebär att bilderna med rabatt kostar 550:-. Men då ingår förstås en ram i 250-gramspapp. Och, jag höll på att glömma, en bild som kylskåpsmagnet!
3. Skicka ut bilderna och håll tummarna för att dom drumliga tonåringarna lägger kuvertet under en hög med smutstvätt och glömmer av hela saken. (Sannolikhet = 90–95%.)
4. Nu jobbar tiden för dig. I samma stund som tonåringen glömt av sina bilder tillräckligt länge händer följande:

• bilderna går inte längre att returnera.
• rabatten försvinner och du kan skicka en faktura på 822:- (inklusive påminnelseavgift på 50:-) till föräldrarna.

Hej, Skolfoto Norden. Det är er jag pratar om. Jag sitter just nu här med en sådan faktura och ett gäng sorgligt bedrövliga foton som ingen är intresserad av.
Åttahundratjugotvå kronor. Ocker är ett för milt ord i det här sammanhanget.
Tack för den julklappen, era skojarfotografer.

*Minsta möjliga insats.

Den korta versionen.

Få saker är så uttjatade och överexploaterade just nu som att berätta om hur man ska bete sig i sociala media. Det skulle i så fall vara själva ordet sociala media. Men dödsföraktande som jag är gör jag ändå (ännu) ett inlägg som är ytterligare ett strå till denna gigantiska stack.
I fredags var jag på en sociala media-lunch och där diskuterade vi i mindre grupper hur företag ska kunna dra fördel av ____ (jag säger inte de där orden igen, för då tror jag att du spyr). När vi diskuterat klart blev vi uppmanade att ställa oss upp och berätta om vad vi kommit fram till. Så det gjorde jag förstås. Inte. Men om jag hade ställt mig upp hade jag sagt något i stil med det här: ...
Eller, förresten, jag tror jag bara berättar vad Johan sa när vi pratade om det när jag kom hem: Twitter liknas ofta vid ett cocktailparty, där det ständigt minglas och diskuteras. Företag som ger sig in på Twitter borde tänka på hur populär festdeltagare man blir om man går omkring som en sandwichman och bara berättar om sitt erbjudande.
Seså. Om du spolar handlederna i kallt vatten så går illamåendet över.

Twitter, sociala media.

Peugeot har fattat vad som är viktigt när man väljer bil, numera.

Det mesta förbleknar och blir ganska oväsentligt om man bara kan docka in sin iPhone. Synd att brödtexten var så blodfattig, bara.
(Klicka på bilden för bättre läsbarhet.)
Peugeot, reklam, annonser, iPod, iPhone

Fonetiskt fåneri.

De senaste veckorna har det varit ordet "pörd", och att lägga ändelsen "-ey" till diverse ord som var den senaste språkhypen. Det beror förstås på det här.
Det skulle inte förvåna mig om vi kommer höra ordet "humor" att uttalas som "hur-måååår" från och med idag. Om du såg Kristallen igår vet du varför. Det var nämligen så Malin Åkerman sa när hon gav priset för Årets hur-mååår-program till Mia och Klara.
Ibland är oavsiktlig hur-mååår den största hur-mååårn, speciellt om man ställer det emot hur roligt resten av hennes presentationssnack var.
UPDATE Tack vare Kenneth Pilo kan jag nu lägga upp klippet:


UPDATE Just nu pågår en liten hur-mååår-battle mellan mig och Fredrik Strömberg på Twitter.

Dessutom har en annan person från Kristallen, hon som gäspade under Alex Schulmans prat, nämligen Annika Lantz, varit föremål för terminologitwistar. De härstammar ur hennes sätt att uppträda på Twitter, att bara prata och inte lyssna:

Som Jan Johanneson nyss sa: Då kan man lika gärna skaffa sig ett nyhetsbrev (apropå att följa 0 personer).

Fast givetvis har den tråden tagit outgrundliga vägar, och befinner sig just nu här:

Kristallen, Malin Åkerman, hurmår, Mogi, Pörd, pördey

"Du har två nya meddelanden."

Det spekuleras i om det här är en del av en PR-kampanj för en ny film av "gänget bakom Borat/Brüno" eller om det verkligen är riktiga telefonsvararmeddelanden som en tjej fick av en snubbe som spanat in henne på gatan. Enligt storyn ska hon ha gett honom sitt visitkort för att bli av med honom, fått meddelandena och sedan ringt in till en radiostation för att spela upp dem. Hur som helst, det är fruktansvärt kul.
Lyssna här.
(Jag hade velat lägga upp en fin ljudspelare, men jag har glömt hur man bäddar in.)
Dimitri the stud

Jag mötte Olle.

Vi som bor i Särö har verkligen haft en osannolikt bra musiksommar. Det främst tack vare Ebbot, som också bor här, och som har ordnat något han kallar för Way Out Fest at Revolution No. 9 på vår lokala krog Blomstermåla, nästan varje onsdagskväll. Där har bland annat Uno Svenningsson, Titiyo, Joel Alme, Hajen, Nicolai Dunger och förstås Ebbot själv uppträtt. En kväll lockade man till och med upp Håkan Hellström på scenen, han råkade befinna sig i publiken och det var hans kompband som spelade (det ryktas att han ska komma tillbaka den 2/10).
I går hette gästartisterna Meja och Olle Ljungström. Man kan tycka att de borde locka en ganska stor publik, men eftersom Blomstermåla inte direkt är världsmästare i marknadsföring, utan snarare verkar tycka att de musikaliska höjdpunkterna är något som till varje pris ska bevaras hemligt, så var det säkert inte mer än femtio pers i publiken. Tråkigt för artisterna, men ganska häftigt för oss som var där. Det blev lite som att ha Meja, Olle och Ebbot hemma i vardagsrummet, väldigt familjärt, intimt och spontant.
Lyssna på det här fantastiska klippet när Olle Ljungström pratar med oss i publiken och frågar "Är ni normen?" och fortsätter "Jag är norrman" innan de kör igång med Children of the Revolution, högst orepeterat.

Tyvärr kom jag åt någon satans inställning på kameran, så den spelade in i pytteformat.

Efteråt tog jag mod till mig och frågade Olle om en autograf.

"Ja, om jag får din" svarade Olle. Och det fick han. På armen.

Meja hade jag ärligt talat inte så höga förväntningar på, men hon överraskade positivt. En riktig power-röst har hon. Här kör hon sin stora hit All about the money. Också i pytteformat.

Ebbot, Olle Ljungström, Håkan Hellström, Titiyo, Särö, Blomstermåla, Way out fest, Revolution no 9, Uno Svenningsson

Cykelsugen.

Som jag varit inne på förut var vi som fattigast när Jonathan var i treårsåldern. Så när han vuxit ur sin trehjuling var det därför inte tal om att åka till affären och köpa en ny cykel, utan Johan plöjde igenom GP:s radannonser tills han hittade en begagnad som lät perfekt. Efter ett samtal med säljaren åkte de hela vägen till Hisingen och ringde på.
– Jaha, oj! Det är en kille som ska ha den, var säljarens förvånade inledningsfras när han öppnade dörren. Det visade sig nämligen att allt var perfekt med cykeln förutom att den var ... illrosa.
Eftersom Johan inte trodde att Jonathan var redo att axla rollen som en föregångare i uppluckrandet av de könskonserverande attributen, sa han:
– Ahh, vad synd! Då får vi nog leta vidare.
Men innan han hann bege sig ut ur Hisingslägenheten kände han en liten hand som ryckte honom i byxbenet. Det var den mycket cykelsugne Jonathan som hade något viktigt att säga. Med treåringsstämma läspade han:
– Pappa, jag ääälskar rosa.
Han fick så klart cykeln. Och en rulle blå tejp.

Ett drömscenario.

När man lägger till prefixet dröm- framför någonting betyder det att det är något fantastiskt och bra som avses.
Drömjobb, drömkontrakt, drömläge…
Fast egentligen är drömmar ofta ganska tråkiga tillställningar. Trots att man går och lägger sig varje kväll med obegränsad budget för resekostnader, boendestandard, special effects och med fri bar händer det sällan att man hamnar i något spektakulärt sammanhang.
”Bara fantasin sätter gränserna”, brukar det heta. Och det är just det den gör. Sätter löjligt trista och vardagliga gränser, där i John Blunds land.
Ta i natt till exempel. Istället för att hamna på ett balinesiskt jetsetparty med Daniel Craig, landa hem worldwidekontot för Absolut Vodka eller vinna Top Model drömde jag i natt att … någon lagt in tallrikar i diskmaskinen utan att skölja av dem. Det var chokladkaka och grädde öööverallt.
Johan var på gång häromnatten när han drömde att han hade en jättefräsig sportbil. Men hans glädjedödande fantasi satte sina trista käppar i det specialfälgade hjulet genom att se till att han kvaddade den ganska omgående. Och sedan förvandlades drömmen till något lika glättat som en eftermiddag på Arbetsföredlingen; hans fina drömsportbil var nämligen inte korrekt försäkrad.
”Som en dröm”? Jo, jag tackar, jag.

The ultimate pärlplatta just nu.

Jag kanske har fel, men jag tror att Frida har kommit ganska nära med den här:

iPhone, pärlplattor, pyssel

En stinkande weekend.

I fredags morse började det lukta lite mysko hemma hos oss. Eftersom vi hade ätit kräftor kvällen innan (och slängt skalen) så tänkte jag att det var tallrikarna som rötmånadsjäst fram någon äcklig odör, så jag satte igång diskmaskinen innan jag gick hemifrån.
Men när jag kom hem igen stank det ännu värre, att komma in genom dörren var som att gå in i en välutnyttjad Bajamaja i Sottskogen efter Way out west.
Och en sådan vill man inte bo i.
Helgen förflöt, och så även en galopperande odöracceleration. Vi letade desperat efter förflugna fläskkotletter eller senkomna skaldjursrester bakom element och under slaskpåsen.
Utan framgång.
Efter att ha målat upp ett worse-case-scenario lika harmoniskt som Skriet, kom en rörmokare hem till oss på måndagseftermiddagen. Han sa att han aldrig känt en värre stank under sina nitton år i yrket. En rörmokare sa alltså detta. En snubbe som har näsan i diverse avföringskanaler dagarna i ända.
Han skulle borra ett hål i taket i köket för att kunna kika in och se om det hänt något med toaletten som finns ovanför. Han bad oss hämta en spann att hålla under när borrhålet för att fånga upp alla exkrement som förmodades välla ut, så Johan gick och hämtade en vanlig skurspann.
– Nej, den är alldeles för liten! avfärdade rörmokaren och var inte nöjd förrän Johan släpat in en 150-liters monsterbytta som tidigare rymt ett stort träd. Vid det laget var våra förhoppningar om att någonsin återfå ett avföringsfritt och ickestinkande hem nere på minus tretusen. Men för att komma åt att borra var han tvungen att flytta ut kylskåpet. Och när det försvann från sin ordinarie position försvann också tvivlen om varifrån stanken kom. Den kom från en behållare på baksidan av kylen som var full med mögelgeggigt, fasansfullt död-och-pina-stinkande vatten.
Tydligen, visade det sig, är tanken att kondensvattnet ska rinna ner här och sedan förångas, eftersom behållaren sitter ovanpå kompressorn som är varm.
Och tydligen ska man titta till den då och då så att allt är som det ska. Det vet tydligen varenda kotte, förutom vi.
Men, i alla fall, att slänga ut kylskåpshelvetet var i alla fall ett rent nöje i jämförelse med att ha ett bajsimpregnerat nedervåningstak. Eller, mellanvåningsgolv, om du så vill.
Så nu står det en sprillans ny uppsättning av kyl och frys och spinner förnöjt i vårt väldoftande kök.
Vi får väl titta till den där behållaren ibland i fortsättningen. Som alla andra ansvarsfulla kylskåpsägare gör. Tydligen.

Köllä!

Där är ju vår utomhuskampanj för Kalles Prickiga, det nya frukostkaviarmackepålägget:

Resten av utomhusenheterna hittar du här och filmen här.

Kalles Kaviar, reklam, Abba Seafood, GOSS Reklambyrå, Kalles Prickiga

Enligt en amerikansk undersökning

har man alltså kommit fram till att Twitter mest är en kanal för babbel.
I samband med det vill jag bara påminna om min uppfattning om den saken.

Twitter, babbel

Ungdomar skyr Facebook? Inte om du frågar Frida.

Jag gjort en liten intervju med Frida, 17 år, apropå det där med att unga skyr Facebook:

Facebook, sociala media, ungdomar, tonåringar

Snorläskigt igen i Apolivareklamen.

Först en varning; det här blir otäck läsning för alla som är rädda för tjejen i Apolivareklamen.
Så här skrämmande snorig ser hon nämligen ut i senaste numret av Damernas Värld när man tagit bort provpåsen med nattcrème:

Klicka gärna på bilden för att få den riktigt autentiska snorkänslan.

Apoliva, Apolivareklamen, reklam

Jag tömmer min mobilkamera. Igen.

Jag tror bestämt att det är dags för avsnitt två i den populära (?) serien när jag lägger ut lite hel- och halvsuddiga bilder på diverse knasigheter som jag förevigat med min mobil.
(Som vanligt blir det hela större om du klickar på bilden.)

Det är möjligt att Aleris botar övervikt. Men dom glömde nog att berätta om den liiilla biverkningen: purpurfärgat nylle.

Är det bara i mina hoods som "klubba" även betyder det där andra du kan göra under din "kisspaus"?

"Har vi någon sådan där *burp* italiensk ost att strö över pastan?"

Jag funderar på att köpa fyra andra bokstäver: A och N och A och L.

Passa på att handla nu killar, för snart får ni börja köpa damkläder.

Observera den lilla pingvinen under bilen, bredvid framdäcket.

Namnet på den här utställningen blev lite väl bokstavlig vid den norska västkusten i sommar.

Tårar i öronen.

I morse när jag tog mig en springtur i blåsten hade jag lagt in lite nya låtar i min spellista. När första tonerna i When Love Takes Over drog igång fylldes jag av en massa bitterljuva känslor, som jag knappt trodde var möjliga att framkalla med hjälp av en låt som den här:

Men reflexen betingades när vi lite tidigare i somras hämtade Jonathan från ett seglarläger som GKSS anordnar på en liten ö som heter Aelousön. När taxibåten vi åkte med närmade sig ön drog lägerledarna igång musik i jättestora högtalare vid bryggan, och just när den här låten kom la sig de små segelbåtarna i taxibåtens svall och ... Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara varför just det blev så känslosamt för mig. Det var kanske någon kombination av att mina barn börjar bli så stora att de snart inte behöver mig längre och att det här lägret stod för så mycket av sådant man vill ge dem medan de fortfarande är någorlunda små: kamratskap, spänning, natur, sport, äventyr och tusen andra saker. Jag har fortfarande inte träffat något lägerdeltagande barn som inte får ett saligt glitter i ögonen så fort Aelousön kommer på tal.
Själv får jag alltså tårar i mina av att höra en hyfsat ordinär (är den? Jag älskar den, men inser att det är en uppfattning som är färgad av annat än musikomdöme) unts-unts-unts-pumpande houselåt. Kom inte och säg att man inte blir fånig när man blir förälder.







David Guetta, Kelly Rowlands, When Love Takes Over, YouTube, videoklipp, Aelousön, segling, barn, tonåringar

Festguide från a–z

När min kära kompis T fyllde 35 och hennes man 40 gjorde hon och jag en verb-baserad inbjudan till deras kalas som vi kallade En liten festguide från a till z. Den löd så här:
anmäla
tvåla
raka
rolla
kräma
spraya
föna
mejka
fixa
pynta
stassa
vela
välja
glittra
baja
tjata
stressa
åka
knacka
hälsa
gratta
pussa
mingla
heja
dippa
skåla
tjôta
sitta
käka
möla
rapa
garva
spilla
parta
shotta
sippa
mumsa
flamsa
limma
lyssna
digga
bumpa
bugga
flåsa
flörta
stuffa
larva
flina
svassa
lattja
hinka
bolma
spana
ragga
shejka
pinka
drinka
skråla
gäspa
springa
näcka
plurra
huttra
moona
sluddra
tjafsa
gräla
böla
gapa
skalla
krama
trösta
ragla
hångla
deppa
ringa
heja
åka
göka?
neka
taja
zzzz

Fler anekdoter från bilparken.

Förutom den där grågröna 745:an har vi haft några andra fordon med egenheter.
Efter ovan nämnda Volvo hade vi också en Volvo, fast en beige 245:a, som vi hade fått låna av min mammas sambo Allan. Det var under vår absolut fattigaste period, när Johan startade GOSS och jag frilansade. En tid då vi bortskämda reklamsnajdare fick byta ut guldkanten mot ramar att suga på och nya tjänstebilar mot en icke ståndsmässig gammal häck till bil.
En häck utan servo.
245:an var ofantligt trög att svänga, så en gång när vi lämnat Frida på dagis kände Johan att det var enklare att köra rakt fram, och ta en runda över ett litet fält för att komma ut från parkeringsplatsen, istället för att backa och svänga runt. Vad han missat var dock att det var ett för honom osynligt dike framför bilen. Så Frida, fyra år, som stod och vinkade i dagisets fönster fick till sin förvåning se hur mamma och pappa satte sig i bilen, startade och körde rakt ned i ett dike. För att fastna där. (Förlåt Allan, vi vågade nog aldrig berätta det då.)
När kvisten blivit en smula grönare köpte vi en Toyota Camry. Ett illrött och blänkande exemplar. Den gav oss ett par bra exempel på teknik som aldrig blev någon hit, och som aldrig återfunnits i några bilmodeller efter denna.
Varje gång man stannade motorn började bilen stöna ööön-ööön-ööön-ööön på ett väldigt ansträngt sätt. Ljudet kom från den motordrivna antennen som skulle åka in i bilens inre, men som förstås alltid fastnade på halva vägen, trots antennmotorns enträgna arbete.
Efter detta kom det ett plipp-plippeti-plopp, plipp-plippeti-plopp. Det var bilens sätt att påminna om att nu ska du ta med dig den avtagbara fronten på stereon så att ingen kan stjäla denna dyrgrip. Något som ingen gjort någonsin, så vitt jag vet (tagit med fronten, alltså).
Än idag kan någon i familjen Good ibland få för sig att låta som en nyss avstängd Toyota Camry. Det är ett soundtrack som för evigt är inpläntat i våra sinnen.

Hajen.

Förförra helgen var jag på U2 på Ullevi.
Det var fantastiskt på många sätt men lyckades aldrig framkalla någon fysisk reaktion.
Ikväll har jag varit på Blomstermåla och lyssnat på Hajen.
Då kom den.
Ståpälsen.

Lyssna! För bövelen.

Och här är en låt på svenska. Å, vad jag vill höra mer av Hajen på svenska. Jag önskar bara att det var lättare att höra vad hon sjunger.

När kameran skakar beror det på att jag vänder mig om och ger onda ögat åt dem som inte kan hålla truten när Hajen spelar.

UPDATE GP är också golvade av Hajen.
Hajen, Blomstermåla, Musik, Livemusik

Hälsningsrutin overkill

En gång för länge sedan hade vi en Volvo 745:a i en obestämbar ljusgrönmetallic färg. Den hade en märklig egenhet, nämligen att få bensinstopp preciiis vid Shellmacken i Särö. Hur konstigt det än låter, så hände det säkert fem gånger.
Så en gång när Johan närmade sig macken kände han att motorn började hosta och förstod följaktligen vad klockan var slagen. När bilen slutligen dog fattades det kanske tjugo meter till bensinpumpen, och för att utnyttja rörelseenergin, så att hjulen skulle fortsätta att rulla hela vägen fram till slangen, kastade han sig ut ur bilen för att springa bredvid och putta på.
Det var bara det att när han la handen på ratten hamnade hela tyngden på tutan. Samtidigt som han gjorde det fick han ögonkontakt med en mycket ytligt bekant (vår dåvarande grannes dubbelpartner i tennis) som stod och tankade sin bil vid nästa pump. Johan höjde då sin lediga hand till en vinkning. Periferbekantingen lyfte tveksamt handen tillbaka och såg ut som om han tänkte ”Hej på dig själv du, ditt övertända psycho”.
Han visste ju inte att motorn dött utan trodde bara att det var en skojig hälsningsritual som Johan brukade köra med: kasta sig ur bilen, springa bredvid, tuta och vinka.
Han har fortfarande inte fått chansen att förklara hur det egentligen låg till.

Obligatoriskt reprisinlägg en dag som den här.

Så var det dags för den där dagen igen.
Sista dagen på semestern.
Det är inte bästa dagen på året, men det som i förra veckan verkade bli den kassaste semestern sedan arbetslivet uppfanns, tog sig mycket kraftigt på sluttampen, på grund av en makalös tur till Marstrand, och landade på en riktigt anständig nivå.
Och då känns det mer ok att gå tillbaka till arbetslunken igen.

Det här inlägget skrev jag för två år sedan, jag kallade det Semesterslutarblues och chefsassholes och det finns viss aktualitet i det fortfarande:

Det går inte att undvika. Sista dagen på semestern innehåller alltid en kompott av separationsångest, vemod och allmän låghet. Nuförtiden har den inte ett skvatt med själva jobbet som väntar att göra, jag kan ärligt säga att jag aldrig haft det så bra som jag har det just nu och det skulle vara ett fruktansvärt straff om jag inte fick komma hit mer. Det är skitkul nästan hela tiden och jag tycker otroligt mycket om alla jag jobbar med. Inte minst min chef.
Men jag lider nog av fantomkänslor från tidigare semesteravslutningar. Det har funnits fler än ett tillfälle där arbetsplatsen som väntat på mig varit ett inferno av vidrigheter, oftast som ett resultat av en maktfullkomlig idiot till chef. Jag har en bukett av executive assholes i mitt förflutna – förmodligen har du det också.
Trots att jag egentligen inte kan uttala mig om det (jag har jobbat på byrå sedan jag var nitton och har inget annat att jämför med) så inbillar jag mig att vår bransch är mer besudlad än många andra av chefsmorons. Grandiosa exhibitionister dras hit och de matchas inte alltid med kompetens.
Hur blir det så här då? Jo, vi har alltså en person som kombinerar ett stort ego, ofta skapat av revanschlusta (kanske han var ett mobbat barn?) med en bristfällig kompentens. Som ska mörkas.
Ta den personen, ge honom (det kan lika gärna vara en kvinna, men dom jag råkat ut för är män) makt över andra människor och du har skapat ett monster. Som blir extra fatalt eftersom allt vi jobbar med bedöms godtyckligt och är knutet till din personliga talang. Att hylla eller dissa är upp till maktpersonen = chefen. Och det som dissekeras är ditt innersta väsen.
Det är sådant som gör att sista dagen på semestern känns som porten till skärselden.
Men vänd på det, ta bort honom och du har det roligaste jobbet i världen.

Stavningskoll är för winners.

Låt oss bara en gång för alla konstatera att man inte ska ta ordet Loser i sin mun om man inte vet hur det stavas.

Hårdingar åker till Polen och de lösare åker till Rhodos?
Helsida för Stena Line ur Elles julinummer.

Reklam, stavning, språk, Stena Line

O-PK.

Det är tragiskt med alkoholism, det är oförsvarligt med fyllekörning och det finns säkert en massa sorgliga öden bakom det här klippet med den serbiske farbrorn som ska blåsa i alkomätaren och istället gör ... något väldigt reflexmässigt och noga invant.
Men vansinnigt roligt är det, det går inte att komma ifrån.
Det tycker till och med polisen.


Serbian drunk driver, YouTube, videoklipp

Repris på grund av sol och allsång.

Solen har för ovanlighetens skull belutat sig för att skina, jag ska snart åka till Marstrand och igår var Sylvia Vrethammar på Allsång på Skansen. Denna kombination av händelser gör att jag helt enkelt repriserar ett gammalt inlägg från augusti –07 som du säkert ändå inte har läst, som handar om ovan nämnda sambadrottning. Bland annat:

För ett litet tag sedan skrev jag om teatergrupper och hemska saker de kan utsätta en stackars högstadiepublik för. Och överhuvudtaget hör det till livets skräckupplevelser; att bli tvingad till saker när man sitter i en publik.
För ungefär tretusen år sedan fanns ett TV-program med den numera totalt bortglömde Totte Wallin som programledare.
Vid inspelningen av ett av programmen blev reklambranschen inbjudna som publik. Veckan innan hade någon stor och cool artist, typ Bryan Ferry, uppträtt, så det kändes ju jättekul att haka på.
Väl på plats i TV-huset på Delsjövägen insåg vi att kvällens artister var Lasse Lönndahl och Sylvia Vrethammar.
Sylvia drar igång sin vanliga trötta sambagrej. Sedan kommer det oundvikliga. "Nu vill jag att alla ställer sig upp och dansar med händerna uppsträckta mot solen."
Det är då man ställs inför ett av livets jobbigare dilemman. TV filmar. Vilket ser mest pinsamt ut; att dansa på stället med händerna rakt upp som en idiot eller att sitta och sura med armarna i kors medan resten av publiken unisont dansar.
Jag dansade. Och hatade.

"Dansa samba med mig." I helvete heller.
Andra bloggar om: TV-program, Sylvia Vrethammar, Totte Wallin, Lasse Lönndahl, Publik,

(PS Om du läser inlägget i original, vilket du kan göra här, kan du även se ett stycke sociala media-historia i kommentatorsfältet.)

Klåfingrigt.

Nyss pratade vi om att vi behövde någon slags ställning till altanen som vi skulle klä med sol- och regnskyddande väv. Vi tänkte oss en stålkonstruktion, stor och rejäl, med fyra ben, gärna futuristiskt designad. Sedan vore det kanon om den hade el inmonterad och varför inte bildskärmar på benen, så att vi kunde titta på utomhusteve på sommarkvällarna? För att inte tala om vad bra det hade varit med maffiga ljud- och ljusanläggningar inbyggda. En discokula någonstans kunde också liva upp.
Vet du om det kommer bli någon sådan till salu inom kort?

UPDATE Jag hittade något som kan fungera som en ritning här.

Ett öga torrt. Trots allt.

Så var det då min tur att komma till U2-konserten med den fantastiska scenen The Claw, som uppenbarade sig likt en förrymd, muterad Lisebergsattraktion med klofingrarna nedborrade i Ullevis gräsmatta.

Jag och U2 går inte alls way back, det var faktiskt innan den förra Ullevikonserten på Vertigoturnén 2005, när min U2-älskande son Jonathan sörjde våra icke existerande biljetter så djupt att jag också rycktes med, började lyssna på allvar och äntligen förstod deras storhet. När den konserten sedan väl ägde rum satt jag på vår lokala golfkrog i ett bibliskt åskväder, lyssnade på en trubadurs såsiga U2-covers och utnämnde mig själv till universums största idiot som hade fattat grejen för sent och låtit biljettåget tuffa förbi utan att jag var ombord.
Så den här gången skulle jag inte göra om samma misstag, utan loggade in på Ticnet i tillräckligt god tid för att komma över sex ståplatsbiljetter till planen.
I förra veckan frestade dock en Facebookkompis med några trevliga, medelålderskomfortabla platser utanför en av loungerna och jag började fundera på om det fortfarande var optimalt att stå på planen. Tanken på stoppade säten, bar och lättillgängliga toaletter gjorde frestelsen övermäktig och därför sålde jag mina biljetter till Nemo via något som slår Blocket med etthundratjugo miljövidriga turnélångtradare: Twitter. (Eftersom Abbes pappa, som skulle gjort oss följe till konserten, låg in-vattkoppad i Grekland, sålde jag hans biljetter också.)
Men om vi satt pensionärsbekvämt så höll Jonathan familjens creddig konsertfana desto högre. Han köade sig till en plats allra lägst fram i the inner circle. Och en del av glädjen jag upplevde med konserten var tanken på att han var en av de hoppande, euforiska små figurerna vid scenen, en av dem som upplevde Bono och co på riktigt.

Han stod tillräckligt nära för att kunna ta den här bilden av klons inälvor.

Om jag ska sammanfatta min konsertupplevelse så är det att U2 har en unik förmåga att hålla sprittande vitalt liv i gamla låtar som borde varit uttjatade, döda och begravda i en reaback på Åhléns för decennier sedan. Samtidigt som de fortsätter att nyskapa och göra arenarocken till något intimt och mycket känsloladdat.
Fast det var ändå något som saknades.
Rent taktisk kan jag inte förstå hur man kan inleda och avsluta med de tröttaste låtarna som gav kanske minst gensvar av alla (Breath och Moment of Surrender). Man kan glömma av många saggiga partier om avslutningen är formidabel.
Eller, som Johan just sa, de klarade aldrig tårkanalsprovet.
Därmed inte sagt att det inte fanns det som var enormt bra. Sceneriet, till exempel, är något av det fräckaste jag sett, och låtar som Vertigo, One, Walk on, Ultra Violet och de flesta andra klassikerna var rena njutningar.
Men magin, som låg och lurade någonstans under rökmaskinerna, ville aldrig riktigt sippra fram, trots att den inte borde varit svårövertalad. Den är på väg upp ett par gånger och när Bono kommer ut för extranummer i någon variant på den självlysande ryttarens kostym förbereder jag mig på att det är dags. Nu blir det alltså aldrig så, men det hela är ändå en upplevelse som förtjänar en uppsträckt, lysande mobil, en allsångsrefräng och en öronskärande busvissling.

Jonathans lilla mobil har fångat Adam Clayton i motljus.

Läs gärna vad andra har skrivit om 360°-turnén:
Deeped har gjort en sann kännares analys av fredagens Ullevi-konsert.
Jan Gradvall har skrivit helt lysande om Berlinspelningen.
Nemo berättar hur han förvaltade mina på-planen-biljetter.
GP ger U2 fem fyrar.

U2, Ullevi, 360°, The Claw, Bono, Göteborg