Slå sjuan till internet?

En grej jag hörde på gårdagens glöggprovning fick mig att ställa följande fråga på Twitter:

Av svaren att döma är svaret inte entydigt ja, men att det finns en klar trend:









Så med ökat iPhoneanvändande kan vi nog räkna med färre fläckar på toalettgolvet, helt enkelt.

Håraktuellt.

Det mest spännande som hänt idag är att jag äntligen har varit och klippt mig. Hon (hårfrisörskan) förvandlade dessutom mina egna trassliga lockar till typ Madonnas. Glammiga och fejkade. Attans att det är måndag och jag inte ska gå på nån galej.

Egna lockar.

Fejklockar.

Julkortsglögg.

Mys är ett provocerande ord. Speciellt på en blogg. Det finns så många myyyyysande bloggare, och jag kanske inte identifierar mig så mycket med just den mysfanatiska delen av bloggvärlden.
Men idag har det adventsmysts som aldrig förr. Utanför fönstret är det ett julkortsvackert snölandskap som i princip aldrig synts till så här års i norra Halland där jag bor. Jämfört med gråslask nonstop som brukar vara den rådande väderleken i början av december, så har det alltså varit en dag då det var fantastiskt stämningsfullt att tända tusen juleljus, spela en bra julplaylist och bjuda in bästa vännerna på glöggprovning:

De här rara flaskorna med Blossas årgångsglöggar kunde jag inte motstå vid mitt senaste besök på Systembolaget, och det mycket lekmannamässiga omdömet lyder:
2005 Hjortron & Armagnac. Jättegod! Inte alls så där stickande klibbsöt som vanlig starkvinsglögg, utan en mycket trevlig harmoni mellan sötma och styrka. Min favorit.
2006 Lingon & Enbär. Ganska lik 2005-smaken, men kanske lite snällare. Också väldigt god.
2008 Blåbär. Inte dum alls, men av de tre är det ändå den här som hamnar på den nesliga bronsplatsen. Blåbären gifter sig inte riktigt lika bra med glöggeriet som hjortron och lingon.

Skarpsinnigt.

Jaha, sossarna har uppenbarligen analyserat valförlusten och kommit fram till att de skulle vunnit om de varit Moderaterna.

Nyduschad.

Vilken tur att det var katterna, och inte oss människor, som Gud tilldelade hygienmetoden att slicka sig ren. Fast det hade sett rätt kul ut i gymmets omklädningsrum.

Reclaiming the triceps.

Efter nästan fyra veckor av hostande och en vår, sommar och höst med idel löpning begav jag mig idag tillbaka till gymmet och till min kompis Tittis styrkepass. Det är hon som lärt mig allt jag kan om roddövningar, utfall och sneda crunches. Samt att olika former av hantelhantering.
Eftersom det är mig vi pratar om har det varit en försiktig och långsam resa, men ändå en resa från någon som var i princip helt omusklad till en ganska stark Ulrika. Från de rosa babyhantlarna till de blåa som är ganska bigga.
Åtminstone var jag lite stark för ett tag sedan, nu har jag en del att jobba ikapp. Men det gick hyfsat idag och det var roligt! Något som inte alltid är mitt omdöme när det handlar om träning.
Enda avigsidan var att jag lyckades sträcka mig i ena sidan, så nu ojar jag mig på ett föga spänstigt sätt varje gång jag skrattar, nyser eller gör en hastig rörelse.
Sådant hände aldrig för några år sedan.

Sjörapport från min barndom.

Om du är i min ålder är det inte otroligt att du också memorerat ett och annat från Sjörapporten. Även om du aldrig är ute till havs finns det goda chanser att du nickar igenkännande åt namn som Rödkallen, Borkum Riff, Landsort, Bjuröklubb samt farvattnen utanför Jären och Lista.
Anledningen till att jag (och kanske du) som liten parvel låg och lyssnade på vindstyrkor och nederbördsprognoser var att Sjörapporten låg precis före Sommarlovsföljetongen i det forna DDR-Sverige. Och sändes det ett barnprogram någon form av etermedia så tog man del av detta program. Det gällde att hålla tillgodo. I Sommarlovsföljetongsfallet är det något jag är väldigt glad för. Jag har fantastiska minnen när jag och min kompis Charlotte tältade i trädgården, i det jättestora (och jättetunga), blå bomullstältet, och transistorlyssnade till Det blåser på månen innan vi gick in och drack vår morgonchoklad. Eller när vi hörde Bilbo i det så kallade Sommarrummet som var en del av uthuset där man kunde sova på sommaren. Och lyssna på radio.
För att inte tala om sommarmorgnar med Tordyveln flyger i skymningen, den förmodligen bästa Sommarlovsföljetongen of all times.
Vilken var din favoritsommarlovsföljetong?

En lady på Särö.

Min variant på aningslöst uttalande som platsat i en trailer för Ladies på Östermalm (som jag skrev om här) skulle just nu kunna vara:
– Gud vad jobbigt att städerskorna kommer klockan åtta just när jag är ledig. Nu måste jag ju åka till gymmet mycket tidigare än vad jag tänkt mig.

Så bra har jag nämligen det idag.

Istappar, nya bekantskaper och förstärkande adjektiv.

I morse var det så kallt så att det nytvättade håret omedelbart frös till istappar när jag gick ut för att hämta tidningen. Minus femton grader. Lägligt nog bjöd GP på en nyhet om att solning är mer nyttigt än farligt. Skönt, soldyrkande känns som det mest relevanta dyrkandet av alla när man är mitt inne i en tunnel av vargavinter.
På jobbet jobbade jag återigen med en kampanj med en kristen avsändare. Det har blivit flera olika sådana den senaste tiden. Även om jag inte är kristen så har det varit väldigt roligt och intressant, och det säger jag inte för att jag måste.
När det blev lunch fick jag åtnjuta en av de bästa sakerna som kommer med att hänga mycket i sociala media. Jag lunchade med någon jag aldrig skulle ha träffat om vi inte lärt känna varandra på Twitter, nämligen dn.se:s Björn Hedensjö. Det var verkligen kul att träffa honom IRL och han sa några saker som gjorde mig glad, bland annat att han tyckte att jag skulle skriva en bok.
Igår gjorde jag en annan ny bekantskap som jag tror kan utvecklas till något bra. Det var Annika Hernrot som skriver Truth and fiction. Fast vi träffades "bara" digitalt, men jag hoppas att vi kommer att ses live någon gång.
Övrigt:
- Vi åt det här till middag. Mycket gott.
- Jag messade och tipsade Frida om den här låten.
- Utanför singlar just nu perfekta snöflingor ned och skapar en julstämning som sällan skådats den tredje december i mina hoods.
- Jag har tvivlat mycket på mitt decembertema och tänkt att det här är det tristaste jag någonsin skrivit. Och jag har skrivit tonvis av trista grejer.
- Och så har jag som vanligt haft problem med förstärkande adjektiv. Det finns nästan inga användbara längre. Så här känner jag för:
Jätte- = infantilt
Väldigt = knastertorrt
Super = labilt
Sjukt = fjortisvarning
Grymt = utslitet
Tok- = 2005
Oerhört = pretto
Mycket = oklanderligt men trist
Galet = fjortis anno 2005
Otroligt = tråkig pretto
Osv.
Vilka förstärkande adjektiv tycker du fungerar oerhört galet jättebra?

Kära MacBook!

Idag är det den första december, dagen när julkalendrar börjar och lucköppningar startar. Jag tänkte inte ha någon bloggkalender, men ändå köra ett litet decembertema. Mitt tema är mindre genomtänkta och inte nödvändigtvis speciellt intressanta inlägg.
What? tänker du (nu pratar jag med dig, kära läsare, inte min MacBook). Har hon tappat det helt? Ja, det kanske jag har, men jag känner att vi håller på att glida ifrån varandra du och jag . Och jag förstår också varför, jag har helt enkelt varit sjukt frånvarande och opersonlig på sistone. Mina tankar har mest funnits hos Twitter och det är där jag har delat med mig av mig själv. Ribban för att skriva något här har jag lagt högre och högre och därför har det blivit glesare och glesare mellan inläggen. Kanske är det bra, kanske är det tråkigt.
Men nu ska jag i alla fall ägna december månad åt att se vad som händer om jag tar bort självkritiken. Bara pladdra på helt dagboksmässigt om stort och smått som händer i mitt liv och i mitt huvud varje dag. Sparka ner den där ribban i källarnivå, helt enkelt.
Vad tror du om det?

Aningslösa ladies på Östermalm

Jag vet inte om jag är ganska ensam om att se Ladies på Östermalm som går i TV4+, hur som helst har det inte blivit någon större snackis. Men av någon anledning har jag ändå fastnat och fascinerat sett allt som hittills visats om de tre överklasskvinnorna Grete Qviberg, Gaby Borglund och Tone Oppenstam. Visst går det att hitta många detaljer att bli illamående över (kanske framförallt den otäckt stela och klichélyxiga förlovningen som ägde rum i en jättebåt framför Miamis skyline mellan Tone och hennes nye snubbe), men det som kanske upprör mig mest är den raljanta tonen speakern har och den "skojiga" musiken à la två ankor på promenad som ljudillustrerar exempelvis när Gaby och hennes väninna* Maggi är på inköpsresa i Milano. Den gör att jag känner mer sympati för deltagarna än jag gjort annars och får mig att efterlysa en serie om manliga börs-VD:ar på Djursholm där deras jaktresor, vinprovningar och dyrbara leksaker framställs i samma löjeväckande anda. Och där dessa män får göra aningslösa uttalanden som körs i trailers om och om igen för att visa vilka distanslösa rikesvin de är.
Men för att återgår till våra ladies, så plockar framförallt Gaby poäng genom att vara drivande, kompetent och vänlig i alla lägen. Den minst sympatiska i serien är den yngsta deltagaren, affärskvinnan Tone Oppenstam. Hon utstrålar en kombination av stentuff hårdhet och flackande osäkerhet. Som hon toppar med en galopperande förslitzning av sitt utseende. Vilket man kan se om man jämför de här bilderna:

Tone (längst till vänster) innan "Jag-vill-se-ut-som-en-Slitzbrud"-sjukan slog till på allvar.

Tone med för mycket och för blont löshår, muskort kjol och konstiga ögonbryn.
En annan remarkabel detalj är att Grete (längst till vänster) faktiskt är äldre än Gaby (mitten). Att Gaby ser äldre ut än Grete beror bland annat på hennes signaturfrisyr, som nog är snudd på K-märkt.

Men man får ju ge Tone att hon inte tar den enklaste vägen i karriären. För det kan inte vara lätt att bli tagen på allvar i en affärsuppgörelse när man bär med sig så många bimboattribut som hon gör.
Hennes mest trailerkörda, aningslösa uttalande är:
– Jag älskar ju Ferraris, men Maserati är bättre som familjebil.
Grete personifierar överklassens fixering vid positivism. Jag tror nog att ett negativt synsätt är den största synden av dem alla i dessa kretsar. Allting är Urkul!, Urhärligt!, Urspännande! och Urgulligt!. Och så dubbla kindpussar på det.
Hennes aningslösa traileruttalande lyder:
– Det är inte superviktigt att bo på Östermalm, jag har bott både i Marbella och på Mallorca.
Jag förstår också att det är produktionsbolagets uppgift att locka ur dem dylika uttalanden, men ändå, hur man kan låta ord som de här lämna ens läppar, utan att höra hur de låter, är något av en gåta.

*Gabys och Maggis relation är något som diskuteras flitigt i alla trådar som finns om serien. På vissa ställen uppges att de har ett registrerat partnerskap, men i serien beskrivs de enbart som "väninnor".

Ladies på Östermalm, Grete Qviberg, Gaby Borglund, Tone Oppenstam, TV4+, tv-serier

Till Ullared via Vasaplatsen.

Fridas kille Ludde gillar teveserien Ullared och har därför varit sugen på att komma dit och se allting med egna ögon. Idag fyllde han nitton och Frida hade planerat en överraskningstur för honom till denna halländska shoppingmetropol. Därför satte vi tre oss i bilen i förmiddags för att "åka till stan". Samtidigt som vi åkte iväg satte vi igång ett podradioavsnitt av P3 Dokumentär. Det handlade om spårvagnsolyckan i Göteborg –92 och var så uppslukande att vi körde hela vägen förbi Varberg och in på avfarten som leder mot Ullared utan att Ludde märkte att vi varit på väg åt motsatt håll hela tiden. På den lilla bonnavägen pausade Frida programmet och gav honom en present från hans mamma. Det var en tårtkartong som innehöll en frigolittårta dekorerad med geléråttor och ljus gjorda av sedlar. "Happy birth shopping day!" stod det i kartonglocket. Just när han läste det spelade Frida upp Ullaredslåten. Då trillade alla polletterna ner och han förstod vart vi var på väg.
Jag lämnade av dem utanför Ge-Kås och åkte norrut igen.
P3 Dokumentär har jag pratat om förut och det är verkligen världens bästa program att lyssna på när man gör något riktigt tråkigt, som att köra Hallandskusten upp och ned. Eller någon annan långrandig sträcka. Jag lovar dig att du kan köra till månen och tycka att det är det mest spännande du någonsin har gjort.
Programmet som handlar om spårvagnsolyckan är ett av de senaste och jag tror inte bara det beror på att jag kan se alla gator framför mig (eller för att min syster Mia körde ett fåtal meter från den skenande vagnen på Engelbrektsgatan) när jag lyssnar som gör att det är så gripande. Jag är väldigt säker på att det är en fantastisk historia även om du aldrig satt din fot i Göteborg. Lyssna själv här och berätta gärna om jag har rätt eller fel.

Födelsedagstårta coming up!

Här har Frida gett sin version av dagen.

Ullared, radioprogram, P3 dokumentär. Ge-Kås, Göteborg

Maggalarmet.

En sak jag inte visste innan jag skaffade katt var att de har en inbyggd väckningsfunktion. Maggans står inställd på ungefär tjugo över sex, det är ungefär den tid jag brukar ställa min telefon på när jag ska till jobbet, så det är helt ok. Det är till och med väldigt mysigt att bli väckt av en katt. Problemet är att funktionen inte går att ställa in på vardag, larmet är aktivt alla dagar i veckan. Och tjugo över sex en lördagsmorgon är det kanske inte lika mysigt.
Maggalarmet har några olika väckningsvarianter.
1. Tickle. Helt enkelt en ansiktskittling som utförs med hjälp av morrhår.
2. Mega-purr. Hon spinner allt vad hon orkar och gör mitt huvud till resonanslåda genom att lägga sitt mot mitt käk- eller pannben.
3. Sandpaper. En vänlig ansiktsslick med sträv tunga.
4. Eskimoe. Nos möter näsa. Kan ge en spännande första uppvakningsbild för den sovande.
Allt eftersom tiden går utan att jag går upp, mixas de olika varianterna med allt tätare intervall. Om jag är riktigt motvillig att gå upp (= fylla på hennes matskål) tar hon till:
5. Sista chansen. Då klättrar hon upp på den höga byrån jag har bredvid min säng och tar ett pantersprång rakt ned på mig. Då är det bara att inse vad klockan är slagen och gå upp.
Jag är förstås inte ensam om denna erfarenhet, något som den här filmen bevisar:

När Maggan har lyckats med sin väckningsrutin och fått sin mat, går hon gärna och lägger sig och sover sådär tre, fyra timmar. Ibland i den här ställningen:

Yehaaa, mega-sleep!

En vaken IRL-katt möter en digital dito. Alt. kattversionen av Kan du inte tala.

Skål, Maggan! Det blev visst bara du och jag ikväll, men desto mer skaldjur till oss.

katt, katter

Det ofrivilligt komiska är ofta det roligaste.

Via Lotten hittade jag till en sida som fått mig att sitta och kippa efter luft hela morgonen. På grund av ohämmat skrattande, alltså. Helt ensam satt jag och tårochsnorflabbade mig igenom vartenda inlägg. Orsaken till skrattkonvulsionerna var Damn you, auto correct! en sajt dit folk skickar sina bästa/värsta autokorrigerade iPhone-mess. Jag har för länge sedan stängt av stavningskontrollen på min iPhone, jag upptäckte att jag skrev helt galna saker utan att ens vara medveten om det. För iPhonen inte bara föreslår intressanta nya ord när man skriver något den inte tycker sig känna igen, den är också väldigt snabb med att självsvåldigt ersätta detta ord, ofta utan att man ens hinner märka det.
Ibland blir det väldigt komiskt. Som exempelvis här:





Nu funderar jag allvarligt på att aktivera min stavningskontroll igen.

Förkylningstips.

Just nu är jag våldsamt förkyld och ligger hemma i soffan och hostar. Och i mitt bultande huvud finns inga vettiga tankar att sätta på pränt. Tursamt nog så har Mymlan skrivit en av de mest gripande texter hon någonsin åstadkommit. Och det vill banne mig inte säga lite. Läs den istället, så återkommer jag när hjärnan fungerar någorlunda tillfredsställande igen.

Sån här vill jag bli när jag blir gammal.

GP har intervjuat konsertbesökare på Scandinavium i lördags om varför de är där:

Heja Marianne och Pelle!

Håkan och den återupprättade Göteborgshedern.

Jag vet inte varför, men det här inlägget har en hög existenströskel och svåra födslovåndor. Det ska handla om Håkan. Håkan Hellström på Scandinavium, och då gäller det att inte gå vilse bland klichéerna, snubbla på plattityderna och förirra sig in i panegyrikens... Ooops, nu var jag på god väg redan.

Men jag gör ett försök med att beskriva ögonblicket när ljuset släcktes ned, ett bildspel med Göteborgsmotiv projicerades upp och Alf Robertssons Ja lämna mitt hjärta i Göteborg spelades. Inte direkt något jag trodde skulle framkalla hjärtöversvämmande känslor, men när bandet och Håkan sekunderna efteråt äntrade scenen fick tiotusen Göteborgshjärtan upprättelse. Äntligen fick vi vara lokalpatriotiska utan att känna en sur eftersmak av kommunala bestickningar. Om Håkan älskar Göteborg så här mycket måste det finnas något bra med vår stad.
Sedan följde en konsert som än en gång bevisar att känslan är allt. Inte för att det på minsta vis brister i melodier, texter, band, sång (det där med att Håkan sjunger falskt, glöm det!), mellansnack, musikalitet eller något annat. Nej, inget av det jag räknade upp är något annat än fullkomligt, fantastiskt och magiskt, men det är ändå känslan Håkan lyckas förmedla som gör att hans hemstad dyrkar alla Långgator han gått på, hans Gårdakvarnar och hans paradis vid G-G-G-Gullbergs Kaj. Det är förstås inte bara vi göteborgare som avgudar Håkan och allt han gör, men det var vi som fick stå upp och hylla honom igår med ömma handflator, såriga halsar och mascara på kinderna. I hans hemstad. Jag tror att jag kan göra mig till talesperson för alla tiotusen som var i Scandinavium igår, när jag säger att vi är oändligt tacksamma för det.

Här är allsångsfesten från extra-extra-extranumret Vi två, 17 år.
När låten var slut ville Håkan inte gå av scenen, utan gick runt och tjingsade på folk medan ljuset tändes i taket och övriga bandmedlemmar för länge sedan försvunnit ut.

Så här skriver media om konserten: GP, GT/Expressen, AB, SvD.

Och här har jag gjort en spellista med alla låtarna från konserten.

Den här bilden har jag inte snott någonstans ifrån, utan plåtat helt själv en midsommarafton för fyra år sedan.

Håkan Hellström, Håkan Hellström-konsert i Scandinavium, Scandinavium, konsert, musik, Göteborg

Något Idol talar tyst om.

Jag har hört att det ryktats om det ett tag, och nu läser jag på Sara Ödmarks (även känd som Älskade Dumburk) TV-blogg att Idolstartfältet importerat, inte bara talang, utan även erfarenhet, från våra nordiska grannländer. Både finska Elin Blom och norske Geir Rönning har nämligen tävlat i Eurovision Song Contest. Båda har dessutom gjort det för Finland.
De är förstås inte mindre bra för det, men det förtar onekligen en del av tanken med Idolkonceptet, som en karriärväg för den oupptäckta stjärnan.

Det blir lite som om Amy Diamond och Björn Skifs skulle vara med och tävla i finska Idol, eller hur?

Idolbilden av den oskyldiga, men coola sextonåringen som kommer från ingenstans (eller, ja ok då, Finland) och bara råkar kunna bjuda på en fantastisk scenshow får sig en törn när man ser det här.

Idolbilden av den okände 48-åringen som kommer från ingenstans (eller, ja ok då, Norge) och bara råkar ha en fantastiskt röst och en enorm säkerhet på scen får sig en törn när man ser det här.

Idol 2010, Geir Rönning, Elin Blom, Eurovision Song Contest

Vi bryter för ett viktigt meddelande.

Nej, det handlar inte om kungens sexvanor, utan om att Frida nu har en blogg! Kolla in den här.

Måndagskväll i public services famn.

Måndagskvällar behöver man ofta fylla med kravlösa aktiviteter med hög välbefinnandefaktor. Därför har det de senaste veckorna varit perfekt att knäppa på SVT på ettan klockan åtta på arbetsveckans första dag och skölja bort på två timmar utan att behöva röra fjärrkontrollen.
Först andra säsongen av Sommarpratarna. En programtyp som jag älskar; smarta och intressanta människor som träffas och pratar.
Snutten som spelas upp från respektive persons Sommarprogram har verkligen fungerat som en icebreaker, lett in samtalen på spännande vägar och bort från det triviala kallpratet. I nästan alla konstellationer utom den som sändes igår. Då var det Rikard Wolff, Maria Lundqvist, Tina Ahlin, Micael Dahlén och Klara Zimmergren som samlades i det där underbara huset för att äta lunch. Personmixen var nog den mest homogena hittills när det gäller ålder och yrke, och kanske var det därför det aldrig blev spännande. Det pratades om hur mycket man förändrades av att få barn (alla hummade instämmande), att barn ger en villkorslös kärlek (alla hummade instämmande), hur hemskt det är att tvingas ut på krogen när man är ofrivilligt singel (alla hummade instämmande) och så kom Maria Lundqvist med en av de dörrar som sparkats in flest gånger de senaste fem (tio?) åren: Det upprörande i att stora kedjeföretag säljer stringtrosor till elvaåringar. Det må vara bedrövligt i sak, men också helt vansinnigt sönderältat.

Nej, gårdagens avsnitt blev, till skillnad från de tidigare, som vilken trevande och stel parmiddag i förorten som helst, där självklarheter varvas med uppstekta moralkakor.
Andra programmet i måndagsmysartablån är Våra vänners liv. En svensk serie som började ganska trevande och darrigt men som nu har utvecklats till en solklar favorit. Skådiskvartetten som spelar huvudrollerna (jag gillar speciellt Jacob Ericksson och Erik Johansson) är en fröjd att se och serien är överhuvudtaget glädjande välgjord. Det gäller inte minst musikval och vinjett. Eller vad tycker du?

Våra vänners liv, Sommarpratarna, SVT, Sommar i P1, Maria Lundqvist, Rikard Wolff, Klara Zimmergren, Tina Ahlin, Micael Dahlén

Tala om dessert.

Jag har nog berättat ganska sparsamt om hur vi hade det när vi var i Turkiet för någon månad sedan, förmodligen för att jag var så oerhört upptagen av att ha det alldeles, alldeles underbart när jag var där. Det fanns inte tid för något annat än att inte ha så mycket att göra, så att säga.
Men nu kom jag på en incident som jag inte vill undanhålla dig.
Anledningen till att resan kom till stånd var alltså att Johan fyllde femtio. Hans födelsedagsmiddag åt vi i solnedgången på en seafoodrestaurang som låg mellan en flodmynning och Medelhavet. Väldigt vackert. När vi ätit huvudrätten var det dags för mig att hålla Talet (som du kan läsa här). Det var många känslosträngar som slogs an och varken Johan eller jag har svårt att bli berörda. En och annan tår fälldes, en och annan röst kom i darrning. Strax innan det mest emotionellt starkaste partiet blev jag oväntat avbruten av en gäll röst som förkunnade:
”Todays desserts are fresh fruits, mixed ice creams and turkish baklava.”
Det var lite som om tiden stannade av det absurda i att hålla ett av sitt livs mest betydelsefulla tal och vara tvungen att göra en paus strax innan slutet för att hela familjen ska kunna beställa efterrätt.

Men det kanske bara är på sin plats när man pratar till någon som nått livets middagshöjd.

Hello broder Fredrik!

Kommer du ihåg min kollega Fredrik? Han som startade bloggen Hellobrother när han gick på pappaledighet, där målsättningen var att skriva fem låtar och framföra någon av dem i teve?
Häromdagen var han i både teve och radio. Det var i Bandit Rocks morgonshow Rivstart (som alltså även sänds i TV10). Där spelade och sjöng han den egenskrivna låten "Elliot" tillsammans med sin fru Malin och bror Martin. Åh, vad bra de var!

hellobrother, rivstart, Bandit rock, musik

Idag har jag pratat i direktsänd radio.

Här kan du lyssna hur det lät när jag pratade om t-shirtslogans och korta budskap i allmänhet i SR-kanalen Metropol.

Tusen tack till Dr PO som hjälpte mig att fixa klippet.

Den långa ludna kapuschongkanten.

Jonathan har fått en ny, varm vinterjacka. Eftersom hans gamla var i fint skick och dessutom relativt dyr när vi köpte den tänkte jag lägga ut den på Blocket. Jag sydde fast lösa knappar och tvättade den. När den var torr tog jag bort "päls"-kanten på kapuschongen och gjorde luddet fint och fluffigt med en borste.
Just när jag stod där och borstade kom Johan förbi. Han stelnade till och fick ett skräckslaget uttryck i ansiktet.
– M... men... Maggan? Svansen? var allt han fick fram. Han trodde att hans fru omärkligt förvandlats till en extra ondskefull Morticia Adams som ägnat sig åt att klippa svansen av katter.

Kapuschongkant vs. kattsvans.

Jag tränar som ett djur.

Jag märker att jag allt oftare refererar till saker jag skrivit om tidigare. Det kanske inte är så konstigt efter drygt ettusensexhundra inlägg, och så är fallet även denna gång. I somras skrev jag om min nya GPS-klocka som jag använder för att mäta hur snabbt (hmm...) jag springer. Och som jag också har berättat förut (ältat?) så är mitt självförtroende i träningssammanhang tämligen uselt.
Det är uppenbart att Garmin, som träningsklockan heter, inte bryr sig om att gulla med oss tämligen långsamma löpare i stort behov av uppmuntran.

Hur ska man annars förklara hur de namngett det hastighetsintervallet som jag sorterar in under?

Elefant?! Är det detta djur de vill att jag ska identifiera mig med när jag klunsar runt min hembygd inför öppen ridå? Vad hade de för djurnamnsalternativ innan de bestämde sig? Vårtsvin? Padda? Flodhäst? RÅTTA?!

Fanns det verkligen ingen lite mindre komprometterande art att tillgå? En rar igelkott, kanske? Eller en hamster, för guds skull! Jag hade gärna pipit runt som en söt, men kortbent zoobutiksfavorit istället för att ha det här soundtracket ringande i öronen på min runda:

Vilket jag för övrigt också skrivit om förut.

Det äkta vinner över det konstlade.

Som du eventuellt vet så är Stjärnorna på slottet ett av mina favoritprogram (vilket jag skrivit om här och här. Mauro och Pluras kök, likaså (vilket finns dokumenterat här). Det är uppenbart att TV4 velat göra sin egen kombo av dessa succéer och därför skapat Så mycket bättre som började ikväll. De har tussat ihop ett gäng mer eller mindre folkkära, och vitt genreskilda, artister i ett hus på Gotland under en vecka, och varje dag har en huvudperson, precis som i SPS. Kvällens värd var Lasse Berghagen och alla deltagarna skulle framföra någon av hans låtar till antingen lunchen eller middagen.

Jämfört med hur äkta det känns när gitarrerna plockas fram till kaffet i Mauro och Pluras kök, verkar det först otroligt cheesy och konstlat när ett komplett band uppenbarar sig framför matbordet och den ena artisten efter den andra greppar micken och kör en välrepad Berghagendänga. Men överraskande nog så vinner det i längden. De äkta känslorna som både Lasse Berghagen och de övriga artisterna i alla fall ger sken av att visa vid uppträdandena smälter till och med ett cyniskt och luttrat hjärta som mitt. Att se Pluras ögon lysa av lycka när Lill-Babs framför En kväll i juni eller Petters saliga leende när September faktiskt får till en ickelarvig version av Teddybjörnen Fredriksson är inget annat än stor underhållning. Eller för den delen när Christer Sandelin, försedd med ögonmask och hörselkåpor, yrvaket försöker förstå varför Petter väcker honom mitt i hans middagslur. Jag tror att det är på plats att gratulera TV4 till ett vinnande nytt programformat. Ta väl hand om det, bara.

Kvällens bästa Berghagare stod tveklöst Petter för.

Så mycket bättre, Lasse Berghagen, Petter, September, Di Leva, Christer Sandelin, Lill-Babs, Plura

Till Det Som Är Förvånande

Jag läser hos Jonas AD om den svenska filmen Till det som är vackert som har premiär idag. Eftersom Jonas är en rolig jävel är jag övertygad om att han photoshoppat fram den mest absurda så kallade tag-linen som han kunde komma på. Jag fnissar år Jonas roliga modifieringstilltag tänker och sätter mig att titta på trailern. Jag såg en snutt av filmen på Nyhetsmorgon förra helgen och ser fram emot att gotta mig i precis en sådan där Såsom i himmelen- (som jag skrev om här) pretentiös och melodramatisk film som jag älskar att hata.

Inom en relativt kort tidsrymd kommer nu tre mycket stora förvåningsmoment att uppstå.
1. Förvåningen över att det inte är Jonas som varit framme med sitt redigeringsprogram, utan att någon på fullt kulturellt gravallvar valt en tag-line till en film som lyder *harklar mig och rodnar en smula*: Katarina har slutat suga kuk, har gått ur Facebook. Nu är hon på väg Till Det Som Är Vackert. Alltså nu är det inte jag som är ful i munnen, det är inte Kleerup som har flummat ihop något i TV4-soffan (vad jag vet), utan det här är en säljande och relevant sammanfattning av en fin svensk dramaproduktion som alla fina kritiker satt och såg och bedömde i veckan. Och här kommer vi till nästa förvåningsmoment:
2. När jag läser recensionerna, och väntar mig uttryck som ädelpekoral, klichékalas och trovärdighetskris, så visar det sig istället att filmen får utmärkta betyg i samtliga stora morgontidningar. En trea i DN, en femma i SvD och en trea i GP. Hur är det möjligt? Jag är mycket medveten om att jag på förhand dömer en film som jag inte har sett, men som Jonas AD uttrycker det: Redan i trailern avverkas kvoten för antalet obehagliga synintryck som en långfilm får innehålla.

3. Min tredje förvåning handlar om att det nu inte bara är medelålders män som gör filmer om hur väldigt unga tjejer ofelbart vill ligga med medelålders (plus) män, utan att det nu är det en ung kvinna, det vill säga regissören Lisa Langseth, som använder sig av detta slitna tema. Varför, undrar jag? Om jag går och ser filmen i veckan, kommer mina frågor att få svar och min förvåning att mattas av, tror du. Eller blir det precis tvärt om?

Till det som är vackert, Lisa Langseth, film, recensioner

"The Doors" – en film med mygg- och kamelproblematik.

Jag såg Oliver Stones "The Doors" från –91 häromdagen. Jag har lyckats missa den tidigare, och tycker att den på ett sätt var en mycket märklig film. Det egendomliga bestod i att den på vissa plan var otroligt välgjord och -spelad och på andra plan rent hopplöst usel.

Val Kilmer som spelar huvudrollen måste helt enkelt vara en inkarnation av Jim Morrison. Han var kusligt porträttlik och ännu läskigare röstlik. Han lär ha ägnat ett halvår åt att träna in Doorslåtar och när han var klar kunde inte ens de gamla bandmedlemmarna höra skillnad på honom och Jim, sägs det.

Filmen överskred sin budget ganska rejält, vilket bland annat lär ha berott på att man la enormt mycket tid på saker som att återskapa ett tidstypiskt Whisky a Go Go och att bara låten "The end" tog fem dagar att spela in.

Därför är det desto mer obegripligt att man missat på så enkla detaljer som peruker och ansiktshår. Kyle MacLachlan (som spelar Ray Manzarek) har en frisyr som hade ratats på vilket bygdespel som helst och Meg Ryan (som spelar Morrisons flickvän Pam) har något på huvudet som inte står Persbrandts Tre Solarfrippa långt efter. Och när Jim Morrison börjar bli rejält på drog- och spritdekis har Val Kilmer försetts med ett tredje klassens Butterickstomteskägg.

Detta sammantaget lägger onekligen sordin på kvalitetsupplevelsen.

Ett annat gigantiskt problem är att man alltså valt Meg Ryan för att spela Pamela Courson, som också dog av en överdos, några år senare än Jim. Det är som att casta Carola som Janis Joplin eller att välja Pernilla Wahlgren till rollen som Courtney Love.

Hur är det nu man brukar säga, svälja mygg och sila kameler. Och den här filmens största kamel heter Meg.

"Nej, jag hinner inte repa nu, måste gå och träffa Babyliss som vill snacka turnéspons."

The Doors, Oliver Stone, Meg Ryan, Val Kilmer, film, recensioner, filmrecensioner

Det är inte bara stearinljusen som är uppstudsiga.

Som jag skrev om här så har vi blockljus som sänder oförskämda budskap. Men jag hade inte räknat med att få följande avsnoppning från självaste iTunes:

Och så har de mage att be om en recension.

Köksrenovering dag 20, två fina förändringar.

Idag hände något som känns ungefär lika sannolikt som att en tysk chokladreklamfilm vinner Grand Prix i Cannes. Strax innan lunch ringde vår kökssnickare.

– Hej det är Niklas. Stenhuggaren ringde och sa att er bänkskiva var klar. Han tänkte ställa den utanför er dörr och det tyckte inte jag lät så bra, så jag är här nu och monterar den. Förresten, är det något annat ni har tänkt på som jag ska titta på?

Alla som är vana vid den sortens telefonsamtal från en snickare räcker upp en hand.

När vi kom såg det ut så här (ursäkta de gräsligt ljussatta bilderna, men det här är ren och skär dokumentation, helt utan estetiska fotoambitioner).

Silestone heter skivan, och är fantastiskt skön och snygg, tycker jag.

En annan, ännu större förändring stod Frida för idag. Hon klippte av sig sitt långa hår.

Före:

Under:

Efter:

Kök, bänkskivor, Silestone, renovering, hår, frisyrer, styling

Ett annat slags mirakel.

En del kallar det mirakel när Jesus dyker upp på en rostad macka:

En så kallad Jesus toast.

OBS! Bilden på den har jag snott. Mackan kommer inte från min rost.

Vi har också fått ett mirakulöst tecken. Från ett blockljus. Frågan är bara om det kommer från ovan:

Ett blockljus med ett budskap. Fuck off till dig också, ljushelvete.

Köksrenovering dag 18: Obs! Nymålat.

Det är jättesvårt att återge en nyans (kanske särskilt en turkos) i en bloggbild, men det här är ganska nära verkligheten som den ser ut just nu. Vad tycks?

Det är snyggare i verkligheten.

Veckans glosor.

Att plugga på tills nästa vecka:

1. Teppanyakijournalistik. (Men allvarligt, debatten har väl aldrig handlat om att det är fult att bo fint, utan om bottenlöst fånig formuleringskonst.)

2. Kalasjnikovkonsument. (Hej, Hells Angelsmedlem vars vapenleverans visade sig vara tjugo kilo amfetamin. Kanske dags att ringa Sverker?)

3. Bodströmspermis. (Även känd som obekräftad, utomlandsförlagd föräldraledighet, från folkvald position, för överårigt barn.)

4. Morfarshämtning. (Är det dagisets rutiner det är fel på, eller morfar?)

5. Jutbringsrelevans. (Jag tycker faktiskt synd om Kitty som nappade på debattbetet utan att tänka efter speciellt många sekunder. Men vad hette nu låten Per Holknekt skrev i första säsongen av Big Brother? Just det! Mediahora.)

6. Chilenska räddningsbrillor. (Det är bara att gratulera Oakley till den smartaste produktplaceringen någonsin.)

7. Belindadebatt. (En debatt där ingen av de inkallade debattörerna får debattera eftersom debattledaren avbryter dem så fort de öppnar munnen.)

Och ja, allihop kommer på förhöret.

Oakley bidrog onekligen till att ge de räddade gruvarbetarna en skön rockstjärnelook.

Thomas Bodström, Kitty Jutbring, Teppanyaki, Oakley, SVT Debatt, Belinda Olsson

Köksrenovering, dag 15, varde ljus och special features.

Det är knappt jag vågar fortsätta berätta om vad som hänt i köket längre, du kan ju tro att jag förvandlats till en vindsvåningsägare i Vasastan. Men, i alla fall, idag har vi kompletterat med några specialfunktioner.
Ja, belysning kanske inte är någon extrautrustning. Men sådan har vi nu i alla fall, vilket är ett jättelyft, onekligen. Och uttag, kanske som tar lite väl stor plats. Är lite osäkra på dem, faktiskt.

Men det här är en fantastisk funktion. En avfallskvarn! Förvandlar alla matrester till biogas (i förlängningen).

Och det som inte åker ner i avfallskvarnen slängs här. I slask- och återvinningsluckan som öppnas med en knäknuff, och ett bzzzz. En motordriven öppnings- och stängfunktion. Lovely!

Om uttagen blev sådär, så är dimmers och vägguttag på motstående vägg desto mer lyckade.

Sist, men inte minst, har vi blandaren med utdragbar slang. Eller hästballen, som vi kallar den.

Jag glömde förresten diskmedelspumpen, som skymtar strax bakom hästdolmen.

kök, renovering, avfallskvarn, blandare, inredning, belysning

Ode till en bondkatt.

Hade det här varit en kvällstidning hade rubriken varit ”Ingen kisse-miss”, för det här ska handla hur glad jag är att jag omvärderade min tidigare kattskepsis och skaffade Maggan.
Eftersom jag i inledningen av den processen skrev det här, som kan uppfattas som om jag bjöd in henne i mitt liv med armbågen, känns det extra viktigt att betona min kattlycka. Jag är inte övertygad om att jag är helomvänd gentemot all världens katter, men Maggan har vunnit mitt hjärta till hundra procent. Minst.
Hon har helt enkelt tillfört en väldigt stor portion trivsel och ömhet till familjen. Hennes personlighet är sammansatt av exakt rätt proportioner av tillgivenhet, integritet, lekfullhet, nyfikenhet, humor, kelighet och inre trygghet. Och så är hon förstås makalöst söt och mjuk.
När hon inte sover i vårt sovrum hittar jag henne ofta på översta trappsteget utanför vår sovrumsdörr när jag öppnar den. Där ligger hon tyst och väntar på oss istället för att trona på någon av alla triljoner mjuka kuddar, fluffiga dynor och sköna soffor hon hade kunnat välja istället. Då får hon mitt hjärta att smälta och blöda på samma gång. Det kan låta slabbigt, men det är äkta och rena känslor.
För det mesta sover hon förstås i våra sängar, och när jag vaknar av att hon buffar på mig med sin lilla nos, lyfter jag på täcket och in slinker vad som bäst kan beskrivas som ett moln av len, spinnande kärlek. Och så där himla mycket mer kan man nog inte önska sig av tillvaron. Tack för det, Maggan min.

Det här är inte Maggan, men en bild på hur Halleluja-vackert det var i söndags. Den får illustrera hur frälst jag är på Maggan.