fredagen den 31:e december 2010

Motsatsen till en nyårskrönika.

Igår sprang jag åtta kilometer på löpbandet, i förrgår också. Det hade jag aldrig gjort om jag inte upptäckt att jag hade häng på att gå i mål som vinnare i en springutmaning som vi haft på jobbet och som gick ut idag. På samma sätt är det med det här inlägget. Om jag inte hade utmanat mig själv att blogga varje dag under december hade världen aldrig fått reda på vad som snurrar i min lilla skalle just nu. Jag inser att den mest sannolika kommentaren på det är "Hade varit lika bra det", men här kommer i alla fall motsatsen till en nyårskrönika, några aktuella tankar, med ett par timmars horisont.
- Nuförtiden hinner jag knappt gå sista vändan runt julbordet innan jag är outsägligt trött på julmat. Fresta mig med en sylta på Annandagen och jag klipper till dig. I morse slängde jag ut den sista skinksnutten och resterna av de heminlagda sillarna. Märkligt att det kan kännas lyxigt att få mer space i kylskåpet.
- Eftersom de senaste veckorna varit så kalla, och kylan inte verkar försvinna i första taget, har vi eldat väldigt många brasor. Det i kombination med att man inte öppnar dörren i mer än att man precis hinner slinka in eller ut, för att inte släppa ut den goa värmen, gör att jag misstänker att vi framåt vårkanten kommer att bo i unket och sotigt hem i stil med Hagrids stuga.
- I förmiddags var jag i Kungsbacka och köpte en locktång. Till nyårsmiddagen ska jag försöka upprepa den glammiga frisyren jag hade när jag kom från hårfrisörskan nu senast.
- Jag hittade även ett par platåpjucks på HM för 150 spänn. Eventuellt är de mer sköna än snygga.
- Och så ska jag ha örhängena glam som Frida har gjort. (Kanske lägger ut en bild på helheten senare idag.)
Med dessa spretiga och grunda tankar vill jag önska dig ett fantastiskt 2011, i januari blir det nog ett mer moderat tempo på bloggandet igen.

torsdagen den 30:e december 2010

Botten upp!

Igår skrev Jonas Cramby ett underbart inlägg om att han ville att hans dotter skulle bli något med apor. I det beskrev han hur hans dotter skulle flytta till Afrika och hur han såg sig själv sitta i en Karen Blixenkliché på en veranda, skrivandes deckare, och dricka GT efter GT eftersom, som han säger, ”behöver kininen”.
Detta fick mig att tänka på allt vi använder som ursäkt för att få dricka alkohol. Den vanligaste är förstås att ta en whisky eller en cognac mot förkylningen. Hur är det vetenskapsmännen brukar säga? "Den roligaste huskuren som inte fungerar".
Sedan har vi sånt man tar "för magen". En snaps när man äter mycket fet mat eller en Fernet Branca för att hjälpa matsmältningen på traven. Digestives är en hel kategori med matsmältningssprit som väl framförallt fransmän verkar behöva.
Och det här med att så många trettioplussare blir "intresserade" av Single Malt-whiskys, vad är det om inte en bra anledning att ta sig en jävel lite oftare?
Om jag skulle påstå att även ett vinintresse bygger på att få en anledning att dricka vin i tid och otid skulle nog en väldigt massa kunniga och seriösa människor bli förolämpade, så det tänker jag inte göra, men det finns säkert fler bortförklaringar som används i alkoholkonsumtionssyfte. Vilka har du hört eller använt dig av? Om jag får många bra tips kanske jag ska fira med champagne?

onsdagen den 29:e december 2010

Påpälsat.

Det var kallt i förmiddags, minus fjorton grader, så kallt att min bil hade klätt sig i päls. Ett vitt, fluffigt lager av perfekta kristaller som kanske var två centimeter tjockt.

Pälslagret gick att borsta eller blåsa bort, så fluffigt var det.

På mina breddgrader är det i alla fall ovanligt med pälskristallklädda bilar.

Och en grej till, du i Volvon, som först låg trettio centimeter bakom mig på den snorhala 158:an igår, och som sedan flängde ut på fel sida, i påfartsfickan, där underlaget bestod av is och modd, för att köra om mig som låg i 87 km/h på denna 90-väg, till dig vill jag bara säga: du är en idiot.

tisdagen den 28:e december 2010

Kväll blir det

hempimplad abborre till middag.

Eller hem och hem, Johan har varit borta på isen i dagarna två.

måndagen den 27:e december 2010

Ian Hammar tar den såsiga journalistiken till helt nya höjder

En gång visade mig Johan en uppsats som han skrivit när han var kanske nio år. Den handlade om när han varit i Finland och allt han skrev var siffer- och redovisningsrelaterat. Hur lång båten var, hur många passagerare den tog, hur många abborrar han fiskade, hur mycket de vägde, hur långt det var mellan Sverige och Finland, hur länge de badade bastu, vilka flingsorter som fanns vid frukostbuffén och så vidare. Vi har fnissat mycket åt den genom åren.
I kommentarerna till inlägget om Tone Oppenstams Niclas fick jag tips om en länk till en artikel i Realtids motoravdelning som handlar om racingtävlingen som Niclas vann med sin båt Miss Turbine. Inledningen till denna artikel får mig att tänka på Johans skoluppsats, det känns som om den är skriven av en motor- och hästkraftsnördig mellanstadieelev som älskar faktauppgifter. Men sedan spårar det ur på ett sätt vars like nog aldrig skådats.
Artikelförfattaren Ian Hammar börjar beskriva besökarnas verksamheter, ända ner i såssortimentes omfattning:

Som vanligt klickar du om det är för smått.

Eller vilka förrätter du får om du beställer en "Strömma Kanal-tallrik för 185:-":

Samt länkar till utställarnas hemsidor och prisuppgifter på deras produkter (inklusive moms).

Jag kan bara tänka mig vad Ian hade kunnat åstadkomma om han ägnat sig åt att rapportera från, låt oss säga miljömötet i Köpenhamn, presidentvalet i USA eller varför inte fotbolls-VM?

söndagen den 26:e december 2010

Carbonara all´arancia – din nya älsklingsrätt?

Vi firade julafton hemma hos min syster Mia och hennes man Jonas i år. En riktig familjejul med allt vad det innebär, plus fler och bättre sång- och pianoinsatser än genomsnittet. Vid ostbrickan (som vår familj alltid äter efter julklappsutdelandet och lekarna) pratade vi om kokboken Smakens magi av DN:s Bengt-Göran Kronstam, som vi alla hade, och vi (Johan och jag) utforskat alldeles för dåligt. Vi fick tips om en variant på Spaghetti Carbonara som heter Carbonara all´arancia som finns beskriven i denna kokbok. I kväll har Johan lagat den, och den var banne mig inte för sista gången. Så här lyder receptet, prova det imorgon om du är lika trött på julmat som jag är:

Ingredienser till 4 personer:
400 farfalle (fast vi använde en skruvpasta som heter Radiatori och det var kanongott)
50 g parmaskinka
100 g mortadella
1 schalottenlök (inte scharlottenlök som jag länge trodde att det hette)
1 msk smör
2 dl creme fraiche
1 apelsin
1 dl nyriven parmesanost
2 krm grovmalen svartpeppar
4 äggulor
flingsalt

Koka upp saltat vatten till pastan.
Strimla parmaskinka och mortadella. Skala och finhacka löken. Smält smöret och stek löken, utan att den tar färg, tillsammans med charkuterierna.
Blanda ner creme fraiche. Skölj apelsinen och riv av det yttersta skalet med rivjärn och blanda ner det i såsen. Låt allt sjuda på låg värme medan du kokar pastan enligt anvisningarna på paketet.
Strax innan pastan är klar blandas den rivna osten i såsen, låt den smälta under omrörning. Smaka av med svartpeppar i riklig mängd.
Blanda pastan med såsen (inte tvärtom). Servera rätten på varma tallrikar, toppad med äggula. Mal över svartpeppar, strö över flingsalt och lite riven ost.
(Vi hade lite ruccolasallad vid sidan om också, funkade väldigt bra.)
Servera tillsammans med ett gott italienska rödvin, som Barone Ricasoli eller Masi Modello.

, ,

lördagen den 25:e december 2010

Vem är "affärsmannen Niclas"?

Jag har utvecklat en lätt osund fascination över Ladies på Östermalm och sett säsongens alla avsnitt. Som jag har berättat förut har jag kluvna känslor för serien, men en av deltagarna har tagit sin roll till helt nya höjder i de två senaste avsnitten. I dessa åkte Tone Oppenstam, den yngsta och minst behagliga ladyn, till Saint Tropez på en tjejweekend med sina Slitzbrudlookalike-väninnor. Något som mycket väl kan vara det mest vulgära som någonsin visats på en TV, med kläderna på.
Jag blir heller inte klok på Tones pojkvän, "affärsmannen Niclas" som han kallas i serien. Honom hyser jag också kluvna känslor inför. Det är inte svårt att hånskratta åt honom när han med en elvaårings entusiasm visar upp sina sportbilar, sitt lantställe med röd matta på bryggan, åttiotalsstolar i köket och gym slash spa på vinden. Men samtidigt är det just elvaårsentusiasmen som gör honom mänsklig mitt i allt det patetiskt stekiga. Speciellt i kontrast till isdrottningen Tone.
Vem är han egentligen? Vad är det för affärer som genererat pengar nog att skaffa alla dessa attribut slash leksaker? Vad är det för framgångsrikt affärsmässigt förflutet som fått Tone på fall? Jag är så nyfiken, är det någon som vet?

Om du vill se det sista avsnittet så finns det här i några dagar till.

UPDATE Tack vare Kristina så hittade jag till Tones hemsida. Den bjöd inte på lösning av gåtan Niclas, men väl på en orgie i särskrivningar. Bland annat beskrivs Tone som både en "super kvinna" och som en "etablerad fashion och design ikon".

,

fredagen den 24:e december 2010

Good jul!

En julaftonsmorgon för tjugo-nånting år sedan, en av de första Johan och jag firade tillsammans, gick jag upp i svinottan och kokade risgrynsgröt. Det var innan grötkorvarnas tid och som du säkert vet tar det lätt en timme att koka tomtens favoritkäk på riktigt. Vid sjutiden väckte jag Johan (man måste alltid gå upp när det är mörkt på julafton, och ha levande ljus tända överallt). Han är minst sagt morgontrött, så det var inte det enklaste att få upp honom, och när han väl satt vid frukostbordet och slevade i sig gröt tyckte jag inte att han visade tillräcklig entusiasm för mina ansträngningar.
– Hur kommer det sig att ni började med den här traditionen att äta risgrynsgröt på morgonen i er familj? frågade jag därför.
Min familj? svarade han. Jag trodde det var din familj.
Så föddes familjen Goods alldeles egna tradition att äta julgröt på julaftons morgon. Fast idag från kommer den från en plastkorv.

När vi kom hem från jobbet igår hade Frida julpyntat överallt. Så här fint var det i köksfönstret.

Och så hade hon förstås fixat en klapp till Maggan, som låg i julstrumpan. Den öppnades innan vi åt plastkorvsgröten.

I paketet låg ett fluga-och-krage-halsband som egentligen är gjort för en Chihuahua. Det är sådant man gör när man är (ganska) nybliven kattägare.

Med detta vill jag önska dig en riktigt god och härlig julafton.

torsdagen den 23:e december 2010

Nu kan Lotta Lundgren bli DIN hemmafru.

Nu är den här, boken som gör mig stolt över min bransch. Den som klargör att de kvaliteter vi (i bästa fall) besitter kan åstadkomma annat än irriterande avbrott i din favoritfilm och splashbemängda bilagor i din morgontidning. Som bevisar att det kan bli snyggare, bättre och definitivt mer välskrivet när reklambranschens finest får fria händer. Det är Lotta Lundgrens kokbok Om jag var din hemmafru som landat i min brevlåda. Signerat ex. Underrubriken är eller hur man får en vardag att smaka som en lördag. Den som inte tycker att det låter som ett bra koncept räcker upp en hand.
Jag vet att du har annat att tänka på än boktips en dag som denna, framförallt har du annat att göra än att läsa bloggar som min, men jag vill ändå helt kort konstatera att det här är nästa års bästa kokbok, alla kategorier, beställ den bums här.
Så medan du maskar ifrån det du egentligen borde göra får du några aptitretande smakprov här:


Den sensuella fotomodellen är Lotta själv. Det är nästan så man blir förbannad.

Som du kanske förstår har Lotta ett förflutet på reklambyrå. Hon var copywriter på Garbergs, närmare bestämt, och det är den byrån som står för den utsökta formgivningen.

"När jag var barn användes pumpa främst som transportmedel. Man satt finklädd i pumpan och åkte. Nu för tiden finns pumpa att köpa i helt vanliga mataffärer från och med augusti." Kort utdrag ur en av Lottas alla fantastiska ingresser för recepten. Även om du aldrig hållit i en kastrull är de otroligt läsvärda.
Lottas blogg, där många av recepten härstammar ifrån finns här.

onsdagen den 22:e december 2010

Hjälp Göteborgs flyktingbarn mitt på Kungsportsplatsen.

I dagarna har vi färdigställt en kampanj för vår kund Göteborgs Räddningsmission. Pixelhjälpen heter den och går ut på att du kan köpa ett antal pixlar (bildyta) och disponera dem genom att ladda upp en bild på dig själv. Pengarna du köper pixlarna för går till Räddningsmissionens arbete med barn i Göteborgs flyktingfamiljer.
Antingen går du in på Pixelhjälpens sajt och köper valfritt antal pixlar där. Eller, ännu roligare, går du förbi Kungsportsplatsen nu i dagarna. Där ser det just nu ut så här:

Till den stora vepan på väggen kan du MMS:a in en bild.

Strax dyker din bild upp på väggen. Först stor, sedan krymper den in i mosaiken av alla fina givare. Fyrtio ynka kronor kostar varje MMS:s. Det är lätt värt det. Gå dit och testa själv får du se.

tisdagen den 21:e december 2010

Jamie Oliverinspirerad kycklingsallad med doft av både jul och Asien.

Visst är det konstigt att vi så här dagarna innan jul, istället för att själva julpyssla och laga mat, sitter och glor på när Ernst, Jamie och Leila gör det på teven?
Jamie lagade ursprunget till den här rätten (fast med kalkon och mynta) i sitt julmatsprogram häromdagen och Johan gjorde den här kycklingversionen i lördags. Den blev så god att jag måste dela med mig av receptet:

• 1 rejäl näve cashewnötter
• 1 näve torkade tranbär
• 2 tsk malen Five Spice*
• 1 kruka thaibasilika
• 1 kruka koriander
• 2 påsar blandade salladssorter
• 1 tsk flytande honung
• 1 röd chili, finhackad utan kärnor
Dressing
• juicen från 1 clementin
• juicen från 1 limefrukt
• 1 granatäpple
• ½ rödlök, finhackad
• extra virgin olivolja
• 1 tsk soja
• 1 tsk sesamolja
• ingefära, stor som en tumme skalad och riven

Grilla en majskyckling tills den är nästan klar. Ta bort skinnet, lägg det för sig, och sedan allt kött, riv det med fingrarna så att det bli långa strimlor. Lägg det skinnlösa kycklingköttet i en medelvarm stekpanna. Lägg i merparten av cashewnötterna, tranbär och Five Spice. Låt stå på plattan en stund, skaka runt då och då så att ingenting fastnar.

I en annan stekpanna lägger du tunna strimlor (ca 1 cm) av skinnet och steker på medelvärme så att det blir knaprigt, låt rinna av på hushållspapper.

Lägg upp salladsbladen med några kvistar thaibasilika och nästan all koriander på ett rejält fat. Pressa clementinen och limefrukten och häll upp i en skål. Pressa granatäpplet över din hand så att du fångar upp kärnorna. Blanda i den finskurna löken i skålen med fruktjuicen. Fyll på med tre gånger så mycket olivolja som det du har i skålen. Häll i soja och sesamolja. Pressa i saften från den rivna ingefäran. Blanda runt dressingen ordenligt och smaka av med salt. Häll så mycket dressing du tycker är lagom över salladsbladen och blanda runt.

Häll i honungen i stekpannan med kycklingen och rör runt. Höj till maxvärme de sista sekunderna och se till att matgästerna sitter på plats och är redo att äta. Lägg över stekpannans innehåll på salladen. Håll granatäpplet över salladen och knacka med en sked så att kärnorna ramlar ur. Garnera med lite hackad chili och några korianderblad. På med de krispiga strimlorna av skinnet. Servera omedelbums.

*Five Spice eller Fem kryddor kan vara svårt att få tag på. Om du vill göra din egen blandar du lika delar av sichuanpeppar, stjärnanis, kanel, fänkålsfrön och kryddnejlika. Samtliga malda.

, ,

måndagen den 20:e december 2010

Han är inte klok, den där Fredrik.

Du vet min kollega Fredrik, han med bloggen hellobrother som spelat sina egenkomponerade låtar i både radio och tv, han tyckte att det han åstadkommit kändes lite futtigt och ville spänna bågen ännu högre. Idag skriver Resumé om hur han bokat Konserthuset i Göteborg den 8 februari för en välgörenhetskonsert. Jag har självklart köpt biljetter, gör det du också. Här kan du boka.
I Resumés artikel nämner Fredrik en annan smart grej han har fixat för att promota att folk ska köpa biljetter och ge bort som julklappar:

Jag brukar alltid ha lite lagom julklappsrimmarångest såhär dagarna innan jul. Nu blev den raskt tiodubbel.
UPDATE: Så här blev rimmen.
Om inte jag har lyckats övertyga dig om att du ska köpa biljetter så får väl Fredrik själv göra det:

söndagen den 19:e december 2010

Sopig hantering.

Här har man gått och trott att man var en hyvens människa när man svängt förbi återvinningscentralen och lydigt sorterat sina kartonger, frigolitblock och trasiga förstärkare. Och så visar det sig att jag bara har stört personalen i deras arbete. Dessutom har turen på femtio meter (extrasträckan jag kör för att nå återvinningscentralen när jag ändå är på väg till Kungsbacka) utgjort en elakartad miljöbov.
Vidden av hur illa vi återvinnare betett oss sammanfattas av chefen för min återvinningsstation med meningen:
– Som det är i dag kommer många bilar hit utan släp.
Herregud! Här åker folk till det som en gång i tiden kallades för tippen med skräp infjuttat hur som helst i sina bakluckor.
Inte konstigt att vi nu blir belagda med avgifter för detta ofog.
– Det är bra, dels utifrån vår arbetsmiljö men framför allt för miljövinsten, säger återvinningchefen.
Ja, tänk vad skönt de ska få på jobbet nu när folk inte kommer och återvinner sitt skräp i tid och otid. Det är ju sådana politiska åtgärder man mer än gärna är med och sponsrar.
Många dumheter har man hört, som gjorts med miljön som täckmantel, men att det blir svårare att återvinna för miljöööööns skull, det tar nog ändå priset.

Fjärde adventsgöra.

Inlagd sill och min egen variant på Rocky Road-godis. Det är vad jag har gjort hittills idag.
Och så har jag varit med i Dagens Medias Söndagspanelen.
Det här var mitt bidrag:

Klicka om det är för pluttigt.

lördagen den 18:e december 2010

En dag i köttets tecken.

Johan har vuxit upp på en gård där man julslaktade och julstökade enligt konstens alla regler, vilket omfattade att tillaga minst en halv gris. Dessutom var hans morfar charkuterist, så julbordet har aldrig haft någon nämnbar slagsida åt det vegetariska hemma hos honom.
Just morfar Johns julkorv är kanske det mest centrala på julbordet i Johans familj. Det pratades så mycket om den att jag blev lite orolig och lättade mitt hjärta för svärmor Birgit när jag skulle fira min första jul tillsammans med dem.
– Tänk om jag inte tycker om den, sa jag.
– Äsch, det behöver du inte vara orolig för, sa Birgit lugnande och tillade:
– För gillar du inte den, så är du dum i huvudet.

Idag började vi med att göra ungefär fyra och ett halvt kilo köttbullar.

För att sedan fortsätta med morfar Johns julkorv. Det är för övrigt minst tre gånger så jobbigt att göra köttbullar som att göra korv. Det är faktiskt ganska enkelt.
Om jag gillar den? Jodå. Vars. Med mycket senap, så.

Och när jag var och handlade hittade jag en juldekoration som kändes en smula (eller väldigt) krystad och inte jätteaptitlig.

fredagen den 17:e december 2010

Maggalarmet goes tech.

Som jag har berättat förut har vår katt Maggan en medfödd färdighet för att agera väckarklocka. I morse la hon en ny metod till sin repertoar. 06.47 vaknade jag av att min gamla klockradio som jag aldrig använder längre skrålar hårdrock. Ovanpå den sitter en märkbart nöjd Maggan.
Låten som hennes lena små vita tassar lyckats trampa igång var Dios Holy Diver.
Några av textraderna i den lyder:
Shiny diamonds
Like the eyes of a cat in the black and blue
Something is coming for you
När jag förvirrat tittar upp på byrån där radion skrålar ser jag hur Maggans ögon glimmar.
Sedan gör hon ett elegant dykhopp rakt ned på min huvudkudde. Frågan är om det var ett heligt dyk eller det motsatta. Just nu är jag inte helt säker.

torsdagen den 16:e december 2010

Autografiskt.

En gång för länge sedan var Johan och jag på Guldbaggegalan. Det var under en period när gala och glamour var något skamligt i kulturkretsar och man hade förlagt det hela till det proletära Bananskjulet i Frihamnen i Göteborg. Vi satt vid ett långbord och inte så långt från oss satt en oskön kille som vi av olika anledningar började störa oss på. Han försvann en stund och kom tillbaka, stolt som en tupp.
– Jag har fått Max von Sydows autograf! (MvS var influgen från USA och tog storslam med Pelle Erövraren).
– Nähä, sa Johan. Får jag kolla? Det fick han. Sedan flög djävulen i honom och han frågade kaxigt:
– Du kanske vill ha min autograf också?
– Eh... ja, sa killen och Johan tog snabbt fram en penna och skrev en namnteckning.
Det skulle inte förvåna mig om killen än idag då och då tar fram sitt autografblock och tänker:
– Vem fan var han som signerade bredvid Max von Sydow, egentligen?
Hur Johans autograf såg ut? Jo, så här:

En sann utmaning för en grafolog, inte sant?

onsdagen den 15:e december 2010

Bilddagboken.

Senare delen av min dag innehållit följande:
När vi kom hem hade Frida möblerat om och gjort julfint i övre hallen (som vi hade kunnat kalla det om vi varit pretentiösa fjantar).




Jag har köpt ett par fårskinnspjucks från Shepherd som jag nog inte kommer att ta av mig förrän i slutet av april, typ. "Inte lika fjortis som Uggs" sa Frida.

Vi köpte en sjukt dyr och galet god sushi från Hoze på Stigbergsliden. Framförallt sötvattensräkorna och pilgrimsmusslorna var to die for. På minuskontot (förutom priset): torsken var lite svårtuggad och ål är inte min grej.

Maggan fick en ny, skojig kartong från Amazon att leka i.

Dagens stora WTF? Iskallt och snö. Ända tills den 23:e. Det är inte sant. Förhoppningsvis.

Dagens hyacintbesvikelse.

Eftersom hyacintdoft är den absolut bästa juldoften, så brukar jag alltid ha ett gäng sådana blommor hemma i december. Vita, de är finast.
Förra veckan hittade jag dock några som beskrevs som puderrosa och det lät ju minst lika snyggt så de köpte jag.
Men pudret som gett namn åt kulören de sedan uppvisade är fanimej inget puder som jag vill ha i alla fall:

Svindyr. Och grisskär.

tisdagen den 14:e december 2010

måndagen den 13:e december 2010

Solstolligt.

När jag var och tränade i lördags gjorde jag något mycket skamligt. Jag solade solarium. Det gör jag kanske två gånger om året trots att jag vet att jag inte borde. Sedan jag gjorde det sist hade de bytt ut solsängarna till helt nya. Nu behövde man inte längre kisande och blinkande försöka titta över ögonskydden för att se reglagen, utan det var istället en mjuk kvinnoröst som hälsade välkommen, talade om vad man hade gjort för val och om man exempelvis ökade eller minskade styrkan på fläkten.
Fatta vilken guldgruva för practial jokes detta är. Att göra personligt anpassade röstinspelningar som på lämpliga ställen lägger in grejer som:
– Jag skulle inte öka ansiktsförstärkningen om jag var du, är inte du tillräckligt rynkig redan?
– Du har valt kroppsfl... Ursäkta om jag låter lite häpen, men den där är den minsta jag sett.
– Inte mer fläkt nu, jag känner mig lite krasslig idag *host, host*.
– Alltså jag får krupp av den här låten, kan vi inte lyssna på något annat?
Eller kanske bjuda in till dialog med dagsaktuella händelser:
– Såg du matchen igår?
– Hade de plogat 158:an än?
– Visst är det skönt att det inte är Jörgen Elofsson som skrivit årets vinnarlåt i Idol?
För att sedan fortsätta med den opersonliga önskan om att jag hoppas att du haft en trevlig upplevelse, välkommen åter. Som om ingenting hade hänt. Vore inte det roligt?

söndagen den 12:e december 2010

Bildt zeitung.

Om du har bra föreställningsförmåga kommer du nu att få se ett inlägg med kanonbilder.

Den här bilden har jag tagit genom fönstret på jobbet. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå hur mycket julstämning det blev med en levande, körsjungande julkrubba i den snöbemängda Domkyrkoparken. Däremot behöver du förställa dig att det är en bra och skarp bild som inte har en jävla lyktstolpe i förgrunden.

I och för sig en helt ok bild på ett vackert, stilla hav med en lågt stående decembersol. Men den hade förstås blivit bättre om jag inte använt en iPhone som kamera.

Och tänk vilken bild det hade blivit av den fina svanfamiljen om jag haft en högklassig systemkamera med ett fett teleobjektiv. Kanske ett stativ.

Brygga. Hav. Snö. Eftermiddagsljus. Fatta vad snyggt någon annan hade kunnat fånga det.

Fler svanar som mått bra av en bättre kamera. Och fotograf. Johan påstod förresten att det var sångsvanar och att han inte sett det många gånger i våra trakter förut.

Roomservice.

När Johan läste inlägget om Egypten påminde han mig om en incident som jag helt glömt av. Det var när handtaget till vårt rum lossnade när vi var på insidan av dörren. Vi ringde receptionen och påpekade försynt att vi var inlåsta.
Ingen reaktion.
Nytt någorlunda sansat telefonsamtal.
Ingen reaktion.
Inte förrän Johan skrek så att det hördes till Kairo, och minst en mumie vaknade i sin sarkofag, kom någon till vår undsättning och fixade ett nytt dörrhandtag.
Bara för att peka på den allmänna servicenivån.

Så här små och söta var Jonathan och Frida när de provade egyptiska folkdräkter.

Jag på nyårsafton –01. Notera det tidstypiska stryphalsbandet.

lördagen den 11:e december 2010

På medelåldersvis.

Av en ren slump råkade samtliga mina kompisar som ska på samma jultillställning i kväll vara på gymmet samtidigt i morse. Det är bara att konstatera att värma upp inte innebär samma sak nu som det gjorde en gång i tiden.

Hu som i Hurghada.

Jul och nyår 00–01 var vi i Egypten. Eftersom vi hade en tajt budget hade vi valt ett hotell i Hurghada, det enda där vi kunde bo alla fyra i ett och samma rum. Trestjärnigt plus var det klassificerat som, så det lät ju helt ok. Men det där med stjärnklassificeringen är, som du säkert vet, ett väldigt tänjbart begrepp. Jag önskar att jag hade haft en blogg att dokumentera alltihop på, för det här blev en resa som urartade i en bedrövlig, och då inte särskilt komisk, fars.
Mycket av allt som hände har jag förstås glömt, men jag minns att vi bytte rum fyra gånger. Varje gång var det nya problem. Var det inte en toalett som läckte brun goja, så var det en dusch som inte fungerade, sängar som stod på trekvart eller gardiner som hängde i trasor. Ett av mina starkaste minnen var sängkläderna. Istället för påslakan var det gammaldags viklakan och i viklakanet låg en luddig filt, som en gång varit crèmefärgad, men som nu visade ett spektrum av olika nyanser av brunt. Varje natt var man livrädd att viklakanet skulle glida åt sidan så att den bruna luddfilten skulle nudda kroppen.
Och för att få något gehör när det inte fanns något vatten eller sängen brakat ihop var man tvungen att blir fullkomligt rasande. Ett normalt påpekande i hövlig ton var det ingen som tog någon notis om. Så det tog på krafterna att vara tvungen att gå bananas i receptionen var och varannan dag.
Det gick inte att äta maten annat än på anläggningen, det var i princip förenat med livsfara att gå på restaurang, så det blev exakt samma buffé varje dag i två veckor. Vinet var svindyrt och smakade apa och när man gick ut på stan blev man antastad av de mest påträngande försäljarna jag någonsin upplevt vilket gjorde att man blev totalt avtänd på allt som hette shopping.
Flaskvattnet på hotellet kostade också blod, men det var strängeligen förbjudet att köpa drickor utanför hotellområdet och ha med sig på rummet, så man blev i det närmaste kroppsvisiterad varje gång man kom tillbaka från en tur. Mycket charmerande.
Johan blev otroligt magsjuk och var till slut nästan medvetslös, men det han var mest rädd för var att han skulle vara tvungen att åka till ett hurghadiskt sjukhus.
Så där höll det på. Jag tog bilder på allt äckel och alla fel vi råkade ut för på hotellrummet och skickade till researrangören när vi kom hem. Vi fick tillbaka ett par tusenlappar, men de åtföljdes av ett snipigt det stod att vissa rum var av enklare karaktär-svar. Som sagt, jag önskar att jag hade haft en blogg där och då. Åh, besöket på ortens tax-freebutik, där det var ungefär nio anhalter innan man var betalad och klar, vilket inlägg det hade kunnat bli av det.
När vi var i Turkiet tidigare i höstas kände vi att det var otroligt skönt med sol, värme och snorklingsvatten så vi bestämde att det var dags att ge Egypten en ny chans. Det var ju trots allt tio år sedan och en jul- och nyårsresa vore helt underbar.
Men av olika anledningar blev det aldrig av, och tur var väl det. Nu när den där mördarhajen har sett till att el Sheikh är helt utan Sharm.

, , ,

fredagen den 10:e december 2010

Idolutseendekombination i repris.

Med anledning av den mest ljumma Idolfinalen någonsin vill jag bara påminna om vilka det är vinnaren Jay ser ut som en kombination av:

+

=

Hyllningar, hyllningar, hyllningar.

Den där bloggutmärkelsen jag fick från Truth and fiction var behäftad med några villkor:
  1. Tacka den du har mottagit priset av.
  2. Kopiera prismärket till din blogg.
  3. Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.
  4. Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.
De två första har jag redan klarat av här, så då var det författarna och böckerna då. Jag får en smula dåligt samvete när det kommer till böcker för jag har alltid sett mig själv som något av en bokslukare (hur lillgammalt det än låter) men de senaste åren har jag bara läst en handfull böcker. Lyckligtvis finns det en syndabock att skylla på här, och ja, jag pekar på dig internet. Jag har helt enkelt lagt min bokläsartid på att sitta och glo framför en dator. Men det har lätt varit värt det och jag hoppas hitta tillbaka till mitt litterära jag inom kort. Därför väljer jag böcker som jag läst för länge sedan (och hoppas att jag fortfarande kan stå för rekommendationerna), som fastnat i mitt medvetande som stora läsupplevelser.
  1. Klas Östergrens Gentlemen. (Vadå? Ingen sa något om att det skulle vara ett originellt val.) Den här boken var min räddning när jag bytt till nytt gymnasium, inte hunnit få några nya kompisar än och åkte väldigt mycket buss varje dag. Jag var helt förtrollad och hade kunna åka buss dagen lång om jag bara fått läsa Gentlemen hela tiden. Sedan läste jag allt Klas Ö skrivit. Synd att han verkar vara en sådan tråkig gammal gubbe idag.
  2. Fåfängans fyrverkeri av Tom Wolfe. En underbart välskriven roman om hur en yuppie på Manhattan via en serie incidenter hamnar i total misär. Blev en usel film med Tom Hanks.
  3. Tidvattnets furste av Pat Conroy. Fjantig titel som låter som något ur Vita serien, men det är en fantastiskt bra bok som jag minns den. Som också blev en värdelös film, fast med Barbra Streisand och Nick Nolte.
Nu blev jag sugen på att läsa om dem alla tre.

Jag rekommenderar mer än gärna fem bloggar som förtjänar det, men det känns ärligt talat lite pinsamt att tvinga dem göra grejer à la kedjebrev. Så jag kommer inte ha några som helst synpunkter på om mottagarna inte har lust att kopiera in prismärket eller vill hoppa över något annat av "villkoren". Hursomhelst, bloggarna jag vill hylla är:
  1. Truth and fiction av Annika Hernroth. Det är inte en artighetsmanöver att returnera utmärkelsen, utan helt enkelt ett resultat av att Annika skriver skarpt som få om viktiga, intressanta ämnen. "Viktiga" bloggare tenderar ofta att bli tråkiga och pretto i mitt tycke, så därför är Truth and fiction en sådan strålande förebild.
  2. Manligt med Jonas Cramby. Jag kan inte nog många gånger berätta hur mycket jag gillar att läsa allt som Jonas skriver. Eller gillar, förresten det är ett alldeles för mesigt ord. Om jag inte träffat min Johan, om Jonas inte träffat sin fru och yada, yada, yada, det ena med det femtiofjärde, så hade jag nog velat gifta mig med Jonas. Så mycket uppskattar jag hans skrivkonst. Fast jag blir lite irriterad på Gud, samtidigt. Hur schyst är det att en snubbe ska kunna skriva så bra, ta så fantastiska bilder och laga sådan ultraawesome mat? Det borde räckt mer än väl med en av dessa gåvor i en och samma person.
  3. Hellobrother av Fredrik Toreskog. Eftersom Fredrik är min arbetskamrat så visste jag att han är väldigt målmedveten och driftig. Men att han skulle åstadkomma en sådan sjuhelvetes resa med sin blogg och sitt låtskrivande, det hade jag faktiskt inte kunnat ana. Han har gått från att spela sina egenskrivna låt i morgonradion, till SVT och SR, hamnat i otaliga tidningar och nu har karln gått och bokat Konserthuset i Göteborg, med spons och allt. Nu skulle det inte förvåna mig ett dugg om han kom med i Skavlan. Heja Fredrik!
  4. F.G♥OD av Frida Good. Nepotist, javisst! Men även om Frida är min dotter så tycker jag att hon på kort tid skapat en väldigt fin blogg och vill peppa henne att dela med sig av alla fina saker och tankar som bara hon kan åstadkomma.
  5. Lottens julkalender. Det kanske är gamla nyheter att puffa för Lotten, men jag är så otroligt imponerad av hur Lotten år efter år lyckas skapa en sjukt ambitiös julkalender som engagerar tonvis med människor varje dag. Det gör att jag gärna ser mellan fingrarna med att hon får mig att känna mig både korkad och obildad på kuppen.


Här är prissymbolen. Om jag ska vara gnällig är den ofattbart otydligt layoutad. Vitt på ljusrosa med ljusa reflektioner, liksom? Och formatet?

torsdagen den 9:e december 2010

Kissfrågan strilar vidare.

Idag i City. Med en mer aggressiv ton:

Vad tycker du? Är en man som ståkissar en idiot, som City hävdar? Och iPhonen, är den idiotanpassad? Eller kanske bara användarvänlig?
Frågorna hopar sig, men nu ska jag somna till andra hälften av Inception.

Mer i kissflödet här och här.

onsdagen den 8:e december 2010

I´m not worthy.


Bloggen har fått ett pris! När jag skummar igenom min Google Reader inser jag att det är mig Truthandfiction prisar* med motiveringen:
För att det är vansinnigt uppfriskande med en riktigt smart kick-ass-kvinna som varvar kunnighet med ytlighet utan att någonsin brista i kvalitet. Skärpa, humor och distans- det är min kopp te.
De meningarna gör mig både varm och kall. Varm för att det är så otroligt hedrande och fint sagt, tack snälla, snälla Annika! Kall för att jag i samma stund jag läst den insåg att mitt senaste inlägg handlade om att ... jag börjat använda läppstift. Plötsligt förbannar jag att jag bestämt mig för att varjedagberätta om mitt liv i december.
Men eftersom jag tagit fan i båten kan jag berätta att min spännande kväll har sett ut som följande: Vi kom iväg ganska sent från jobbet och tänkte köpa mat på det lokala thaihaket. Det visade sig att det praktiskt nog stängde klockan fem, så sura och hungriga fick vi köpa falukorv istället. När den låg i stekpannan gick en fas och jag fick gå ut i snöyran och byta en tjugoamperes propp som sitter i skåpet på utsidan huset.
Efter maten skulle vi se Inception. Jonathan säger att det är världens bästa film, Leonardo di Caprio är ju så bra, de pratar väldigt mycket, den handlar om folk som sover ...zz... och drömmer ... Zzzzzzz. Efter en kvart sov jag som en död i soffan.
Och, ja, en lite kul grej hände idag också. Min tweet fanns med i Metro Teknik:

Tur att jag alltid har så viktiga saker på hjärtat.

*Det finns några regler för vad jag ska göra när jag fått priset och dem ber jag att få återkomma till.

Jag övar mig på att ha läppstift.

Det var nog nästan åttiotal när jag hade en riktigt rödmålad mun senast. Men går jag all in igen, eftersom jag är ett viljelöst offer för tidens strömningar.
Några problem finns dock:
- Det är snyggast när läppstiftet är matt, men mitt i vintern blir det lätt fnasigt och torrt. Då saknar jag mitt glansiga klet.
- Det är svårt att få till det snyggt. Risken finns att man ser ut som ett barn som lekt med innehållet i mammas sminklåda. Eller en lirare på cirkus med för stora skor och röd näsa.

Nagellacket behöver jag dock inte öva mig på. Det sitter sedan gammalt.

tisdagen den 7:e december 2010

Folk som dansar.

För etthundraandra året har Göteborgs Samskoleelever dansat folkdans och haft lussetåg ikväll. Eftersom Frida går i trean kommer hon inte delta i den etthundratredje dansen. Så det var sista gången vi var där
Samtliga högstadie- och gymnasieelever, förutom de i lussetåget, har folkdräkt och dansar hambo och schottis med liv och lust, vilket gör att ingen tonårstrotsar och tycker det är pinsamt. Alla verkar gå in för det helhjärtat.
Det är väldigt roligt att se 13–18-åringar som ser i det närmaste tidlösa ut, i alla fall om man räknar tidlöst inom en tidsrymd på ett par hundra år eller så. Det som avslöjar att det är 2010 och inte 1846 är att tjejerna knyter magglittret under bysten på lusselinnet, à la empirskärning, och att killarna försöker få häng på knätofsbyxorna. Och så solpudret och hårvaxet förstås.
Är det förresten inte lite modeolyckligt att det var just knäbyxorna som var inne när det bestämdes att Sveriges alla folkdräkter skulle skapas? Lite som om det hade skett när det var hett med V-jeans eller spencerkavajer. Tänk om landskapsdräkterna hade designats 1982 istället. Då hade kanske Lisebergshallen varit fylld med kids klädda i den här stylen:

Tommy Ekman ses här i Bohusdräkten och Gigi Hamilton i en från Skedevi socken.
Om de hade designats efter vad som gällde 1982, alltså.


Fast det gjorde de ju inte, så därför såg Lisa och Frida ut så här.

En suddig ögonblicksbild från Lisebergshallen.

Gott om testosteron under oxdansen.