lördag 31 januari 2009

Konsultens dilemma.

Till ett av mina senaste inlägg fick jag en kommentar från signaturen Leif som löd så här:

Jag behövde inte lyfta ett finger innan min käraste Tootsie (som också jobbar i reklambranschen) får in en fullträff i fråga om hur lättvindigt många tar på att be oss inom konsultyrken att ge bort det vi har att sälja:

Och apropå fullträffar, den stora nyheten idag är att Ingo är död.
Hans familj bodde i närheten av där jag växte upp, i Kullavik (även om Ingo själv mest bodde i Florida) och hans dotter gick i min parallellklass.
Hon var verkligen sin pappas dotter.
Redan i mellanstadiet sprang hon obehindrat ner alla killar i sin väg när vi spelade rugby på gympan.
Senare försökte hon ju också sig på en boxningskarriär, inte lika framgångsrikt som sin pappa, dock, men ändå.

, , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Om man sedan vill utveckla svaret till Leif kan man ju säga att en idé skulle kunna vara att ta kontakt med ett företag som sysslar med marknadsföring och inleda ett samarbete med dem, köpa sig timmar för att få hjälp med konceptet... Men det är intressant det där. Jag jobbar som IT-chef i industrin och folk brukade vara väldigt intresserade av att jag skulle fe dem råd om deras hem-PC...

Anonym sa...

Om Ulrika hade varit läkare som du träffade på en fest, hade du då förväntat dig ett gott gratisråd om din sjukdom?
On hon hade varit jurist, hade du då förväntat dig ett snabbt och gratis svar på ditt juridiska spörsmål?
Om hon hade varit språklärare, hade du då tyckt att hon gratis kunde översätta ett brev som ditt barn ska skicka för att söka jobb utomlands?
Svar ja, på samtliga frågor. Så ser verkligheten ut för alla som jobbar i yrken där de säljer och försörjer sig på sina kunskaper. Och det tråkiga är att det är svårt att sätta gränser när frågorna kommer. Man uppfattas lätt som snorkig och ogin - "det kan väl inte vara så himla besvärligt för honom/henne..."